tisdag 25 augusti 2009

This is a call

Jag ringde. På fredag kl nio. Sabbatsberg. Lämpligt. *lock me away ba*

18 kommentarer:

marie sa...

heja heja! bra gjort, gå över sina trösklar o våga nåt man egentligen inte riktigt vågar, det växer man också av, tror jag. Kram på dej och lycka till!

I sa...

Stakt modigt och BRA!

anna sa...

Dagens gärning! Strongt och modigt och jävligt bra, vad som än händer sedan. Tänk att du vågade! Nu får du klappa snällt på dig själv och köpa glass och fina örhängen. Solen skiner på dig!

Ewelina sa...

Det är bra, så jävla bra. Bra gjort!

Pia sa...

Jag får en läskig känsla. De jag känner som har gått i terapi har bara blivit ännu mer uppfuckade och till slut gjort slut ändå. Men jag håller tummarna för att det funkar för dig. På riktigt.

ingeborg sa...

men pia

Isabel sa...

Bra gjort.
Första steget är det största. Jag var skitnervös första gången jag gick - kändes som att idag mår jag ju bra vad ska jag hit för. Men när jag kom dit så satt jag å grinade i exakt 45 minuter, tills det mötet var över.
Efter det så släppte det och nu kan jag nästan formulera vad det är som tynger mig - när det kommer över mig - så grinandet blir mer begripligt.
Lycka till nu.

Schmarro sa...

pia, de jag känner som gått i terapi (vilket är åtminstone 75% av mina vänner, killar som tjejer) har INTE gått ur det mer uppfuckade, helt solklart tvärtom, och om ett förhållande tar slut i eller utanför terapi så är det väl doomed att ta slut hur som helst och behöver väl för det inte vara ett misslyckande, varken som terapi eller val? terapi går väl ut på att hjälpa folk på traven och målet är väl knappast SOLSKEN och LYCKA var jävla dag utan att bena ut folks inre konflikter och hjälpa dem med en riktning, både inom och utanför en relation?

med andra ord: i beg to differ med pia.

Pia sa...

Jag tycker att det borde vara förbjudet att göra slut om man har barn som är under 5 år. Man är inte vid sina sinnens fulla bruk när man har små barn. Det är så lätt att ramla in i ett mönster med ett överdrivet fokus på allt som är negativt med ens förhållande. Kan man tvinga sig själv att flytta fokus till det positiva så behöver man ingen terapi, tror jag.

Pia sa...

Jag tycker att det borde vara förbjudet att göra slut om man har barn som är under 5 år. Man är inte vid sina sinnens fulla bruk när man har små barn. Det är så lätt att ramla in i ett mönster med ett överdrivet fokus på allt som är negativt med ens förhållande. Kan man tvinga sig själv att flytta fokus till det positiva så behöver man ingen terapi, tror jag.

Eva-L sa...

Bra gjort!


Synd att du har fått troll:(

annalin sa...

Men vad skönt att det verkligen blir av! Jag vill bara fråga en sak, som jag verkligen hoppas att du vill svara på. eftersom du skrev sabbatsberg antar jag att det är i landstingets regi. och då undrar jag hur det kunde gå så lätt, ett enda samtal? min uppfattning är att det krävs remiss eller en vända på psykakuten för att få nån psykologisk hjälp i stockholm...

Schmarro sa...

okej, superkonstig idé med förbud mot att göra slut och för övrigt kan väl terapi vara just en metod att komma utanför negativa spiraler och att lära sig att "flytta fokus till det positiva".

Popmorsan sa...

annalin: det är privat, ej landsting. har hört man måste ringa och säga: "HEJ JAG ÄR SUICIDAL" för att få tid där.

annalin sa...

"Hej jag är suicidal", ja precis, det har jag också hört (skrattar jag tyst och bitter i eländet.)

maria sa...

Inte ens det fungerar kan jag tala om. Angående "hej jag är suicidal" dårå.

M sa...

Herregud vad du är handlingskraftigt! Imponerande!

doris sa...

Bra E! Jag tycker alla människor borde gå i terapi. Oavsett livssituation så finns det alltid en massa dåligt bagage, tankar och mönster inom en som är bra att styra upp. Ännu mer om man har barn, eller planerar att skaffa. En kompis sa till mig att det viktigaste för barnet är att föräldrarna mår bra, och först tyckte jag att det lät lite ego och mysko, men det är ju klockrent - mår mamma och pappa bra, mår ju barnet automatiskt bra!

Privat är också mkt bättre, även om det kostar. Har själv provat landstingsvarianten (jo, suicidtankar fanns) och jag kände ganska för mig själv att jag nog inte var tillräckligt uppfuckad för att gå där, samt hade en terapeut som inte var så himla engagerad. På nåt sätt tog det mig i rätt riktning iaf, så det var dock inte ett borkastat år. Funderar emellanåt på att gå igen och då skulle det definitivt vara privat.