Cause I'm a ninja! Cowabunga time

Åh livet, it moves in mysterious ways asså. Jag sa ju det innan, var så fantastiskt opeppad på fest. Jag mötte upp Kristofer som jag skulle spela med och tre av mina favoritkillar; Ruben Broman, Martin Ström och Henrik Burman, på Spymlan vid åtta. Beställde Ramlösa, ett glas vitt och hamburgare. En timma senare hade jag fortfarande inte rört vinet. Ni vet när man liksom är inlindad i bomull, ljuden låter softade och allt är liksom... vadderat, intrycken, känslorna, allt. Så var det. Sen släppte det och innan klockan var tio skrattade jag ihjäl mej åt dessa briljanta män. Som jag hade helt för mej själv! Åh. Livet ändå.

Ska försöka återge roligt skämt. Henrik gör PSL (SVT) och hade nyss varit på Sweden rock. Jag ba: medelåldern därå? Han tänkte och ba "jaaa, ca 76:or", underförstått då att på Sweden rock är alla medelålders och med skinnbralla och egen husvagn osv. Nidbild men va fan. Mmm. Jag är 76:a. Så då skrattade vi hemskt mycket åt det. Okej, you had to be there, det var väldigt roligt. Sen går jag på toa och Henrik, som redan då låg lite illa till efter den där kommentaren, säger "ÅÅÅH fin rock, vad är det för nåt?", och innan jag hunnit svara att det är en Back, så säger Ruben: Det är en Sweden rock! Då dog vi allihop.

Oh well. Som sagt. You had to be there.

Sen började vi spela. Sjöng med i lite rap. Osv. Gick förbi Eric Prydz/Basement Jaxx-spelningen på Gustav Adolfs torg på vägen hem. Sjukt jävla mäktigt. Över tio tusen personer som dansade i takt och skrek, jag fick den här överjordiska känslan och stod helt själv och bara skrattade, energin var helt vansinnig. Så himla lyckat. Fick ett häftigt backstage-pass, sen gick jag hem. Åt kaviarmacka på ballen, rökte en cigg, hävde Loka och chattade lite. *myz*