Jag svär att jag aldrig blir 25 igen

Igår när jag lagt Hanna, hon spottade mej btw i ansiktet, hennes nya grej och jag blir TOKIG när hon gör det och hon vet att jag blir det, ändå gör hon det, så satte jag mej i soffan och ba "jahapp". Alla mina vänner (utom Babbo) var på Oskar Linnros-releasen på Lydmar alternativt den stora numera legendariska årliga reklamfecken på Spader Knekts innergård. Där satt jag med låma fastkletad på kinden och var så himla avis, men ändå lite glad. För fan vad Hanna, MY BABY, är underbar. Jag vet att jag gnäller och har en tendens att glida ner i mörkret, men jag vill ändå ha det sagt att jag må ångra mycket, men aldrig aldrig någonsin Hanna. Ibland kan jag känna att det här med att vara mamma driver mej till vansinne, den här fastlåsta känslan kväver mej, jag kunde vara så mycket meeeeer, men minst lika många gånger, om inte fler, så tänker jag att Hanna är det enda som håller mej på rätt sida strecket. Jag kan inte, vill inte, tänka mej ett liv utan henne.

Så hon gjorde mej glad där i soffan. Det, och de fina kommentarerna jag fått här. Härliga ni är. Som kan bjuda på såna ord.