Hanna är på västkusten med Kalle, farmor och farfar. Sen i söndags. Nu är det lördag. Jag saknar henne så himla mycket. Kollar på bilder därifrån och jag tycker hon ser så stor ut. Pratar med henne i telefonen och tycker hon har så mycket bättre språk. Som att en enda vecka fått henne att bli ett år större. Jag ringer henne och säger att jag saknar henne. Då säger hon saker som "mmhmm, i dag åt jag glass!" och bryr sej inte nämnvärt. Vilket är bra så klart, jag ska ju inte projicera min skit på henne. MEN TÄNK OM HON GLÖMMER MEJ OCH INTE ÄLSKAR MEJ NÄR HON KOMMER HEM IGEN. Närå. Skoja.
Inlägg
1 kommentar:
Tro mig kära du: du är inte ensam om att noja över att ungen har glömt/inte saknar en, när de är är borta...:(
Skicka en kommentar