Klockan är precis midnatt. Jag har spenderat dagen med vänner, solen har skinit och vi lyssnade på Arcade fire och jag och Carro spotifyade Chess-låtar på iPhonen och överröstade Tommy Körberg och Elaine Paige. Vi åt en kärlekstårta med jordgubbar och choklad, vi drack mousserande och läste skvallertidningar och hade det himla fint. Men jag var tvungen att gå. Ibland känns det som att jag smittar, och när jag känner (okej, citerar Monica Törnell här lite bara, helt vanligt) det stora vemodet rulla in, då är det liksom bara att ge upp. Eller dränka sej i vin och det pallade jag inte. Så jag tog tuben hem, och nu sitter jag på balkongen, alldeles knäpptyst och ensam. Det känns rätt fint det med. Fast det är ett jävla liv på vattnet och längs gatan, husen. Jag trodde Sthlm dog på midsommar. I was wrong.
Den här kan jag och Carro utantill, vilket vi glatt sjungandes bevisade till de andras förskräckelse.
Fast det är den här som är the shit. Dör på den. Och alltså, jag gillar verkligen inte musikaler egentligen. Bara Chess. Den är perfekt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar