Natten I love you, never bringing me down

Gud vad roligt vi hade hörrni! Jag älskar Natten, är fullkomligt tokig i Natten, hela konceptet skriker Emelie och i dag har jag, apropå skrika, ingen röst alls. Lite väs på sin höjd. Åååh, det var ljuvligt. Jag blev uppbjuppad till TRE tryckare och det var så där fjortis som det var när man var, eeh, fjorton och man ba "iiiiih, OKEJ!" och så gick man och dansade. Och skrek, och sjöng, och skrålade. Och det är så fina människor på Natten också, alltså inte bara de fina man känner redan, utan alla har nåt dimmigt härligt nostalgiskt och varmt i blicken när man är där. Sen så fick jag hybris, fast jag hade drabbats av nån sorts matthet, och åkte ned till Gubbrummet. Missförstå mej rätt här, jag gillar verkligen Gubbi, men man ska inte åka dit trött och liksom lite för... hmm, hur ska jag säga, för full. Det blir bara ett konstigt avslut. Gubbi kräver pepp. Iofs var det Tony Zoulias som spelade, och MAN, vad han är grym. Hitsen stod som spön i backen. Jag fastnade med älskade älskade Fluffy som äntligen är tillbaka från himla Asien och öste ur mej allt som kan kategoriseras som jobbigt som hänt under de månader hon varit borta så mot slutet satt vi där med klump i halsen och tårblanka ögon och sen gick jag och sprack av kärlek i taxin för att hon finns och är så himla himla BRA.