tisdag 8 juni 2010

If they say jump you say how high

Jag tror jag har en liten livskris eller så. Är lynnig och tveksam och ledsen och sedan superglad. Känns inte helt okej. Funderar på val jag gjort i livet och val jag kommer ställas inför senare. Ältar, grubblar. Lyssnar på "Goodbye horses" och typ grinar, kan inte sova om nätterna, stirrar i taket. Vaknar hålögd, känner mej urlakad och använd fastän jag knappt pratat med någon, ens träffat någon. Min kille har jag inte sett på flera veckor, inte på riktigt, de enda jag träffat har varit ute på krogen eller på Facebook, i lördags brakade jag ju samman med Lovisa och jag känner lite att det bara var början. Guuuuuud orka vara melodramatisk! Jag pallar inte hålla på och vara så här. ALLT ÄR JU BRA. Men så tänker jag att jag inte skulle slutat så kvickt hos terran kanske. Och att jag förmodligen egentligen är urstressad över att jag inte har nåt jobb efter augusti. Och att det inte alltid är lätt att vara småbarnsförälder. Osv. Jag får inte vara för hård mot mej själv. Osv. Osv i all jävla oändlighet. Allt det där vet man ju. Och så rinner det bara ut genom andra örat och man lyssnar på "Goodbye horses" igen. Jag tror att om nån bad mej hoppa nu så skulle jag ba "hur högt?". I brist på motståndskraft, självförsvar. Jag har liksom ingen immunitet mot nånting längre, jag suger in allt, allt som är negativt, kramar ihop det till en kudde som jag vilar huvudet på natt efter natt.

Åt en så jävla äcklig äggmacka nyss också. Fy fan för ägg! Så jävla äckligt ibland. Man vill slita av sej magen och göra om, göra rätt. Lite som livet. Sa jag att jag har mens? Nä, men det har jag alla fall. Tänker att det nog är det. Och inte att jag håller på att bli tokig.

8 kommentarer:

Saturday Nights sa...

Åh vad jag känner igen mig i de där känslorna. Så HIMLA mkt. Även äggmackan. (Minus att jag inte har unge och kille, men allt det andra). Känns så himla bra att läsa om andra som känner samma. Fast det kanske inte alls är samma pga ingen kille och ingen unge. Men det KÄNNS samma, och det är väl det som räknas.

Odorimasho! sa...

Tja Emelie, ledsen att du är nere, men det går nog över iallafall en hel del efter röda faran. Allt blir nog bra med jobb osv. ibland måste man ju bara knåda livet lite så det frmar om sig tll något som är bra nu. Men antagligen är du precis där du bör vara. Och det kommer kännas finfint en annan dag. fundera på vad ditt nu har för möjligheter. Iställt för begränsningar.

Tack för alla bra videos och låtar du lägger upp förresten! Det är så skönt att slippa hitta bra musik själv det är bara gå in på popmorsa, eller som jag idag råkade skriva i sökfältet "poopmorsa" hahaha, men förhoppningsvis är det stadiet över. poopstadiet alltså. hahaha. Kram

Anonym sa...

När man läser här så tycker man liksom om dig, utan att känna dig och det måste ju betyda att du är en älskvärd person i IRL också såattsäja.

Anonym sa...

hur rar verkar du vara? supergullig!
jag har kommit att gilla din blogg så mycket! och tack för the only living boy i new york <3

Memme sa...

Shit alltså. Det är ju inte så att man känner dig för att man läst här i hundra år, men du verkar vara så jävla cool. En sån där man önskar att man kände på riktigt och liksom avundas att andra känner. Sån är du, Emelie.

Anna sa...

"Jag har liksom ingen immunitet mot nånting längre, jag suger in allt, allt som är negativt, kramar ihop det till en kudde som jag vilar huvudet på natt efter natt."

Så jävla spot on.

K sa...

Heja dig! Ibland måste det bara vara så och man måste bara ha det så och man kommer ur det så småningom... Jag tror helt och fullt på att man blir starkare och bättre av svackor. Man lär sig ta sig ur dem och då vet man att man kan göra det igen, när nästa svacka kommer. Kram!

M sa...

det här inlägget är utskrivet och uppsatt på kylskåpet. bara för att det är så himla bra. och sant.
min verklighet med, tom goodbye horses.
jävla äggmackor alltså.