onsdag 13 december 2006

but i'm a cheerleader!

min nya grej är att jag ska bli en bättre vän. jag är så himla lat, tackar nej till allt och träffar således aldrig en käft. men KUUUL att umgås när man ser ut som ett jävla kylskåp. hemma är ju ingen fara, men bland folk. bristen på frisyr är markant. mina kinders rundnad döljer på nåt skevt jävla vis ändå inte de mörkare hålen under ögonen. det tycker man skulle gå på ett ut, but no. tycker folk stirrar på min bleka uppenbarelse i tunnelbanan, måste se sjukt sliten ut. som om jag hade tyfus eller nåt. och igår flyttade sej en man så att jag skulle få sitta ner! JAG! jag är för fan riche-drottning och kan dricka fem glas champagne med chambaurd innan du hinner säga "pistvakt", du. mina Y3-dojjor är inte vita längre, de är inte ens beiga, de är bara skräp men jag har dem på mej ändå för de är "bekväma". va fan sen när bryr jag mej om bekväm? när började jag låta komfort gå före snyggma? min rodebjer-kappa med de fantastiska ärmarna har blivit på tok för liten (och den är faktiskt tre säsonger) och jag går omkring i HM-junk och min killes gamla handbolls-tishor. vad hände med mina ideal? tjejen som glatt skanderade "ser ni mej nångång utanför dörren i mysbralla, skjut mej i huvudet tack!" innan hon stressat drog ett djuuuuuupt menthol-bloss, svepte sin latte och slängde ett öga i W.

fy fan säger jag ba'. i used to be a hottie.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Äh, trams. Som Jack Nicholson säger i Livet från den ljusa sidan: You'll be back on your knees in no time.
Jag tror bebisar och sånt har en darwinistisk effekt på vänskaper: bara de starkaste överlever. Och det kan ju vara bra.

Anonym sa...

*miss the days of vin och cigaretter med empan*