torsdag 7 december 2006

why can´t i be you?

jag gör ett större jobb till februarinumret. och genast minns jag varför jag slutade ta på mej större uppgifter. jag får grav ångest. skickade jag mejlet? och om så var fallet, skickade jag det till rätt person? tänk om slutprodukten suger röv? kommer alla fatta att jag är ett ointelligent skrälle då? gud, det är nöjesjournalistik för guds skull, not brainsurgery. och jag är inte ens journalist! jag har alla korten på min sida, hey, jag har aldrig sagt att jag kunde! men ändå så kommer jag ligga och vrida mej i kväll. helvete. undrar om alla tycker de är ointressanta innerst inne. undrar om frida boysen vaknar upp en dag och ba: näää, i dag har jag inget att tycka om någonting. nej, inte frida boysen, det har inte hänt ännu, för varje dag jag sätter på teven så nog är hon där och tycker till om nåt i rutan som en åsiktsspruta. själv kan jag gå ett dygn utan att en viktig tanke som passerar genom mitt huvud. åh, tänk om man fick vara som frida boysen. fast sist var hon med i det här "extra extra" på TV3. det är verkligen skitkasst. nej fan, jag är nog hellre jag än frida boysen.

3 kommentarer:

schmarro sa...

det är en folksjukdom att tycka att man är en bluff som kommer avslöjas vilken dag som helst.

Anonym sa...

Jag vet PRECIS hur du känner det. Det är hemskt. Och när man tar på sig de självkritiska glasögonen så ser allt man skrivit ut som bajs. Ja, spegelbilden också för den delen. Men oftast inser man några veckor senare, när man läser igenom texten och glömt ångesten, glömt allt "viktigt" man glömde skriva eller inte fick fram, att det blev rätt bra till slut ändå. Man får nog vara glad för all självömkan och tvivel. Utan dem skulle man kanske bli Björn Ranelid.

popmorsa. sa...

ja, som tur är så är det faktiskt så ibland. när man snubblar över gamla recensioner ibland så blir jag oftast positivt överraskad. fast mest ligger det ju i andra människors ord, som att nån säger att de gillade den och den krönikan osv. gud så man sträcker på sej ett par timmar efter det. och när man hör att andra skribenter tycker att de är bajs ibland fast de är toppen i ens egna ögon. som du. det ger en hopp om livet! jösses, jag är alltid så himla positiv innan frukost.