allt som dom bygger upp ska vi meja ner

mikael strömberg skriver om musikkritik i aftonbladet. om problematiken som finns. han citerade per bjurman, som sa ungefär att man helst inte ska vara musiker för att bedöma andras musik, för då lyssnar man på fel sätt. jag kan inget om instrument och skalor, och för snart tre år sedan började jag jobba som musikrecensent, med endast ett gediget intresse för popmusik i bagaget. på de tre åren har jag börjat tycka att musik är jobbigt. inte så att jag inte älskar musik längre, men det har blivit jobbigt att ta till sej, när man hela tiden måste lyssna med ett kritiskt öra. efter tio nya skivor på tre dagar, kom jag på mej själv med att längta efter tystnaden, eller möjligtvis nån gammal stereo total eller så, nåt man kunde texterna till och bara kunde känna utan att analysera sönder. jag orkade inte myspaca och lyssna på nya spännande grejer som "alla" pratade om. jag fick panik över att inte hänga med, att inte ha hört det senaste, och om jag väl hörde det så tyckte jag oftast bara att det var ett stort "jaha, och?". man kan säga att den här mammaledigheten kom som en blessing, för det är först nu, de senaste månaderna som jag med behag och nyfikenhet kunnat börja rota lite bland mp3:orna där ute och faktiskt känna pirret i magen igen. längta hem till en ny grupp jag har i stereon eller ipoden. jag har kommit fram till att det kanske inte alltid är optimalt att ha sitt största intresse som yrke. att det lätt blir ett stort jävla måste istället. eller jag vet inte. jag lider av flytt-stress.