jag såg det här "superskinny me". fann det väldigt fascinerande och creepy att två relativt normala trettionånting kvinnor så lätt kunde duka under och vara en hårsmån från ätstörning. fem veckor efter de nått size zero hade åtminstone den ena ett rejält skakigt psyke och båda fann det vara lite av en guilttripp att käka. jag har väl haft min beskärda del av matnoja, även om jag inte skulle säga att jag hade en disorder. men ändå. i mitt nya kök ligger två chipspåsar, det var det första jag köpte hem. de ligger där, två veckor senare, fortfarande oöppnade. men bara tanken på att de ligger där om kvällarna gör mej lugn, jag vet att jag kan öppna dem om jag skulle vilja. det hindrar mej från att panikspringa till seven vid tio och hetsäta två magnum. det känns ju lite bekymmersamt. samma sak här hos mamma. köpte två magnum och lade i frysen dag ett. bara för att veta att de fanns där framåt midnatt. det är ju inte med stolthet man erkänner en sån sak för sej själv. men det kunde ju vara sju resor värre, intalar jag mej själv. jag var skitsmal förut. levde på latte och en och annan halloumi-rulle från gubben som har en liten vagn utanför spray-huset vid norrmalmstorg eller en gazpacho på mjölkbaren. så var det i två-tre år ungefär, och jag var supersmal och tyckte inte det var så konstigt att jag livnärde som jag gjorde. jag var ju "olycklig" och heartbroken och hade ändå ingen matlust. när jag blev hungrig framåt sex så var det ju ändå nästan dags att måla fejjan och bege sej till f12 eller riche. då kunde man ju inte äta. det blev ett glas vin istället. så här i efterhand så undrar jag lite hur jag kunde stå och spela skivor i berns rockbar på fastande mage och vid varje tillfälle få en flaska vitt vin serverad i en sån där champagnehink med is. mina älskade i baren gav mej alltid en sån, och som de hjärtan de är så lade de även ner två ramlösa för de tyckte väl jag såg skranglig ut eller så. de var alltid oöppnade vid fyra då jag stängde stället med en powerballad och oftast hade nån glad besökare bjudit mej på ytterligare drinkar. att jag STOD upp! jaja. nog med memorylane. nu när jag verkligen skulle behöva en släng av en störning så tycker jag bara det känns så trååååkigt att inte käka. och när man inte har ciggen att döva hungern med så är det stört omöjligt. men ändå. jag kollar på bilderna av mej själv från då och ba lider inuti över hur snygg jag var. jag kan omöjligt se att jag ser för mager ut. kan bara icke. jag och quetzala brukade slänga ur oss saker som "you can never get too thin", och idag så ekar det lite kallt och okänsligt över såna uttryck. men jag kan ändå inte för mitt liv förmå mej själv att tycka att det är finare att vara "sund och välmående" än det gamla heroinchica. så kanske är jag lite störd ändå.
torsdag 19 juli 2007
nicole har kanske drivit det lite för långt, men ändå
jag såg det här "superskinny me". fann det väldigt fascinerande och creepy att två relativt normala trettionånting kvinnor så lätt kunde duka under och vara en hårsmån från ätstörning. fem veckor efter de nått size zero hade åtminstone den ena ett rejält skakigt psyke och båda fann det vara lite av en guilttripp att käka. jag har väl haft min beskärda del av matnoja, även om jag inte skulle säga att jag hade en disorder. men ändå. i mitt nya kök ligger två chipspåsar, det var det första jag köpte hem. de ligger där, två veckor senare, fortfarande oöppnade. men bara tanken på att de ligger där om kvällarna gör mej lugn, jag vet att jag kan öppna dem om jag skulle vilja. det hindrar mej från att panikspringa till seven vid tio och hetsäta två magnum. det känns ju lite bekymmersamt. samma sak här hos mamma. köpte två magnum och lade i frysen dag ett. bara för att veta att de fanns där framåt midnatt. det är ju inte med stolthet man erkänner en sån sak för sej själv. men det kunde ju vara sju resor värre, intalar jag mej själv. jag var skitsmal förut. levde på latte och en och annan halloumi-rulle från gubben som har en liten vagn utanför spray-huset vid norrmalmstorg eller en gazpacho på mjölkbaren. så var det i två-tre år ungefär, och jag var supersmal och tyckte inte det var så konstigt att jag livnärde som jag gjorde. jag var ju "olycklig" och heartbroken och hade ändå ingen matlust. när jag blev hungrig framåt sex så var det ju ändå nästan dags att måla fejjan och bege sej till f12 eller riche. då kunde man ju inte äta. det blev ett glas vin istället. så här i efterhand så undrar jag lite hur jag kunde stå och spela skivor i berns rockbar på fastande mage och vid varje tillfälle få en flaska vitt vin serverad i en sån där champagnehink med is. mina älskade i baren gav mej alltid en sån, och som de hjärtan de är så lade de även ner två ramlösa för de tyckte väl jag såg skranglig ut eller så. de var alltid oöppnade vid fyra då jag stängde stället med en powerballad och oftast hade nån glad besökare bjudit mej på ytterligare drinkar. att jag STOD upp! jaja. nog med memorylane. nu när jag verkligen skulle behöva en släng av en störning så tycker jag bara det känns så trååååkigt att inte käka. och när man inte har ciggen att döva hungern med så är det stört omöjligt. men ändå. jag kollar på bilderna av mej själv från då och ba lider inuti över hur snygg jag var. jag kan omöjligt se att jag ser för mager ut. kan bara icke. jag och quetzala brukade slänga ur oss saker som "you can never get too thin", och idag så ekar det lite kallt och okänsligt över såna uttryck. men jag kan ändå inte för mitt liv förmå mej själv att tycka att det är finare att vara "sund och välmående" än det gamla heroinchica. så kanske är jag lite störd ändå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
36 kommentarer:
"behöva en släng av en störning" det var stört
emelie. det finns bara en påse kvar, jag åt upp den med tzaziki-smak i måndags kväll när jag hängde med kalle. snällt va?!
ååå jag vet precis vad du menar. hittade bilder som är drygt tre år gamla, jag var så smal och så snygg. tyckte det var ok att träna fem gånger i veckan och käka ett mål mat om dagen.
nu tycker jag det är mindre okej att inte träna alls och äta tre mål mat om dagen, men hey, kanske är det faktumet att man blivit äldre som spökar?
Jag vet att man kan bli lätt självupptagen när man lever ett liv som ditt, att det tom kanske är en förutsättning för att kunna skriva så bra som du brukar göra. Men för helvete! När du pratar så där omdömeslöst om ätstörningar vill jag galenrusa ut i skogen. Fattar du inte hur sådant kan ödelägga någons liv? Hur det även om man varit "frisk" i några år alltid kommer att finnas där i bakhuvudet och förpesta varenda födelsedagstårta? Jag skiter i om du var snyggare smal, jag skiter i om du smäller i dig två chipspåsar på en kväll. Men när man skriver i ett offentligt forum får man fan ta sig samman. I vanliga fall gillar jag ditt självutlämnande sätt men nu gick du ordentligt över gränsen.
Äh, nevermind det pk. Jag tycker också att heroin chic är snyggare. Det är sjukt, men vi är väl bara barn av vår tid.
fast jag tycker inte det handlar om att neverminda det pk. jag tycker det handlar om att romantisera över något som rätt många mår sjukt dåligt över och jag tycker, pk eller inte, att man ska tänka en och två och tre gånger innan man viftar runt med sånt som om det vore ingenting.
jag tycker OCKSÅ heroine chic är snyggt. men om man funderar lite på varför jag tycker det är det inte lika kul längre.
Jag tycker detta är oerhört insiktsfullt skrivet och förstår inte riktigt kritiken ovan. Det är väl det som är galenskapen, att alla mer eller mindre brottas med såna jävla tankar, oavsett hur man ser ut och oavsett om man är defacto "störd" eller inte. Vi matas hela dagarna med bilder, jämförelser, intryck, text, bild, ljud och det tränger igenom. Att därför ärligt erkänna att man som vid vilket beroende som helst inte klarar veta att det inte finns något att ta till om suget (beroendesuget, inte jag-är-lite-sugen-på-godis-suget) sätter in, det är ju att sätta fingret på hur det är, för så sjukt många. Jag har aldrig varit, och kommer säkert aldrig bli, nöjd med hur jag är, min kropp. Brottats, brottas, dagligen hela uppväxten med störning och därför så känns det så skönt varje gång får bekräftat att det inte bara är jag. Du, popmorsa, som jag aldrig träffat som levererar pricksäkra analyser om ditt och datt, smått och stort - det är befriande. Att även du.
Det här är verkligen bland det bästa jag har sett dig skriva! Jag tycker det är konstigt att andra människor inte förstår hur viktigt det kan vara att skriva om allting, inte bara solskenshistorier. Du höjs bara mer och mer i mina ögon. Vågat och vunnet.
Jag förstår absolut kritiken av bland annat min kritik. Sedan är det kanske lite trött att kalla min kritik pk. Det som gör mig arg är inte att man vågar lyfta fram jobbiga saker i ljuset. All heder åt det. Det som stör mig (och fan, jag kanske är pk när allt kommer omkring) är sättet sanningen levereras på. Vi är alla barn av vår tid och bla det där blasé-snacket som är så gångbart. Det är så jävla beundransvärt att tycka om ryggkotor som sticker ut och bara konstatera att vi alla lider av samma sjuka. Jag blir hjärtligt trött på att alla i vår generation tror att det räcker med föraktfullt höjda ögonbryn och någon form av allmän sanning att inget är chockerande. Så länge det dör människor i väst som valt att svälta sig själva till döds fast vi har mat i överflöd kan inte jag förstå attityden bland många av inläggen. Vad ska få er att reagera? Behöver jag tillägga att även jag tycker att vara jättesmal är snyggt som fan? Det är skönt att se att alla någonstans är överens att det är bra att sådant uppmärksammas, men stå inte bara där och konstatera att saker är som dom är. Det är fan i mig inte okej!
Jag känner igen det du beskriver. Nu, ett par år senare kan jag inte förstå hur jag pallade...det är ju värdelöst att vara hungrig, mat är gott och trevligt och jag älskar att vara mätt!
Men jag kan titta längtansfullt på gamla kort och på något bisarrt sätt ändå beundra den viljestyrka som kunde balansera under 50 kg-gränsen. Riktigt kry blir man väl aldrig. Gillade det du skrev, och tycker verkligen inte att man måste vara pk i sin privata blogg.
Jag känner igen mig fullständigt i det du skriver. "Size zero" har tyvärr varit mitt ideal i större delen av mitt liv. Vissa perioder har jag också varit så smal och jag kan inte låta bli att tycka att det är snyggt när jag ser gamla bilder. Jag har brottats rätt mycket med dessa ideal, ofta försökt att intala mig att jag ser frisk och sund och välmående ut när jag är normalviktig (bmi 20 eller så), men det har nog aldrig riktigt lyckats. I några års tid har jag varit medveten om att mina ideal inte är riktigt friska men för några månader sedan anammade jag ett nytt tankesätt som har fått mig att må så oändligt mycket bättre. Jag har nu accepterat att min kroppsuppfattning nog aldrig kommer att vara riktigt sund. Poängen är att det FÅR vara så. Jag behöver inte kämpa emot att jag råkar tycka noll-idealet är snyggt, men det behöver inte betyda att jag måste uppnå det. Min vikt är inte vad som DEFINIERAR mig, oavsett om jag är skinny eller normalviktig. Jag kan nu för första gången titta på en baddräktsbild i en tidning utan att tänka "fan vad fet jag är, det är så där jag borde se ut". Istället tänker jag "den kroppen är snygg och jag skulle kunna se ut så om jag ville, men det är för mycket jobb så jag väljer att leva gott istället". Det ser lite knepigt ut när jag ser detta svart på vitt, är inte säker på att jag får fram vad jag menar, men de som har haft en riktig viktfixering kanske fattar.
Tove: Jag känner mig manad att informera dig om att en blogg aldrig är privat. Internet är inte privat. Det är en del av offentligheten och du får nog stänga dig blogg illa kvickt om du får intrycket att det är din rosa dagbok på enhörningar på.
garn: det tove menade var antagligen att popmorsa väljer skriver om SITT privata liv.
...som då inte längre är privat eftersom hon väljer att lägga ut det på nätet. Tillbaka till ruta 1 alltså. Det finns ingenting som är privat om det existerar i offentligheten.
jovisst får man ha sin åsikt om huruvida heroinchic är snyggare än normalvikt men, för att vara politisk korrekt så ligger väl det osunda i ett sånt här fall mest i att föra åsikten vidare till dottern. tycka vad man vill idag men om 15 år hoppas jag att hon inte behöver höra nåt sånt här från mamman. man blir ju mer politisk korrekt när man blir ett päron och det är sunt tycker jag eftersom barn inte fattar mixed messages som vuxna gör.
Shit vad hungrig jag blev av det här.
hur många kvinnor svälter sig: många
hur många killar: inte lika många
är det viktigt att kvinnor och män tävlar på lika villkor i vår värld om tex jobb: ja
tävlar man på lika villkor med en som har tillräckligt med näring i kroppen för att hjärnan ska funka om man svälter sig: nej
sorry det konstiga upplägget med frågor svar men jag blir så irriterad, kvinnors krav att pleasa gör oss dumma i huvudet för hjärnan behöver FETT
jobba för en jämställd värld genom att ta hend om dig själv och nicole snygg? jag ser bara sjukdomen
/Jenny
Psst, Jenny: den enda näring hjärnan kan ta upp är glukos och källan till glukos är kolhydrater. :) Men visst, du har rätt, man blir inte smart av att svälta. Kan dock inte se någon i den här kommentarstråden som har påstått det heller.
det som är så sorgligt är ju att man kollar på dom där bilderna från den undernärda tiden och ba "GU vad snygg jag var" och önskar att man kunde väga sådär lite igen. och liksom glömmer hur jävla kasst man mådde, hur man dövade en massa saker med att inte äta eller alkohol eller whatever.
jag säger "man" men menar förstås mig eller emelie eller vemsomhelst som har gått igenom brutalskinny perioder. ingen jag vet har mått bra samtidigt, ingen. det är därför jag blir sur slash lessen slash provocerad när det ska hålla på och längtas tillbaka, med glimten i ögat eller inte.
carolyna, där sa du några sanningens ord.
usch min kompis sa just igår:"kommer du ihåg den där sommaren när alla sa till mig för jag var för smal? så ska jag bli igen". Samma kompis som började röka när hon var 21 men enda anledning att gå ner i vikt. Jag blir så jävla förbannad. Undrar hur många som såg "super skinny me" och hämta ideér för att gå ner i vikt, istället för att bli upprörda. Hon var en iallfall. Jag blev ledsen för det finns så många små tjejer som inte får leva ett kul o roligt liv, bara för de ska se ut som Nicole.
meh hjärnan och nervsystemet består av en hel del fett men glukos för metabolismen ja
jamen jag menar att denna vilja att vara smala är hjärntvätt, det är en längtan efter ett tillstånd där vi som organism inte funkar optimalt, blir satta ur spel. ett sätt att hålla kvinnor på mattan. glorifieringen av detta tillstånd är ju att bortse från detta, som att det inte är så viktigt.
/jenny
alltså varför måste alla slänga upp sina matnojor förr eller senare! trå-kigt!! och varför verkar alla älska att läsa om sånt här? jag har aldrig mått dåligt över mat, vikt, utseende eller sånt och det verkar jag vara den ENDA tjej jag vet som inte har. jag fattar inte grejen? det är ju lika bra att gilla/acceptera hur man ser ut? och starva är ju skittråkigt. i dont get it.
men grattis till anonym här ovanför. jag tror att anledningen att folk "älskar" att läsa om det är att det är något lurt med det hela. längta till ett onaturligt stadie. känna sig snygg när man är dysfunktionell etc. something's fishy och rationalitet och förnuft och impuls och känsla gårnte ihop riktigt.
Jag är så glad att du tog upp det här. Jag är så himla rädd att jag ska överföra mina ideal på mina fina döttrar, fastän jag inte ÄR skinny längre KAN jag bara inte sluta tycka att det är det sniggaste. Fast jag VET att ingen kan vara super skinny och leva ens i närheten av normalt. Jag vill inte tycka att det är snyggt! Jag skulle aldrig orka ta hand om mina barn med ett BMI på säg 15. Samtidigt känns det trist (om än inte alls lika trist som att inte kunna ta hand om de två viktigaste människorna i världen) att tänka sig att jaha, jag lär aldrig vara hundraprocentigt nöjd med mitt utseende igen dårå.
Så hur gör man? Jag tycker det är så konstigt, jag är ju långt ifrån den enda som stuckit hål på skinny-bubblan och insett att ingen, faktiskt INGEN, "bara är så smal". Att det ligger such sickness bakom de där vassa kindbenen och urprotuberanta höftkammarna - och ÄNDÅ tycker jag att det är snyggt?
gud, det gick just upp för mig att jag TYCKER det är snyggare att vara healthy (läs: normalvitktig) än skinny. jag tycker verkligen det! shit vad nice, det ska jag vara glad över hela dagen. dessutom ÄR det faktiskt kul att äta.
Jag tycker det är snyggare att vara lite överviktig än att vara underviktig. Och det skriver jag inte för att provocera er. Helt ärligt så tycker jag att de där mysiga valkarna på höfterna, den där pösmagen, de runda kinderna, är så mycket mer attraktivt än skinn och ben och ihåliga kinder. Ser så mycket mer hälsosamt och snällt ut. Både hos killar och tjejer.
Verkar dock som om det är en unik åsikt nuförtiden. Verkar som om det är inne att tycka om spinkisar.
(Jag är varken eller, förresten, så det handlar inte om att "hon försöker bara intala sig att det är snyggt för att hon själv är tjock" eller "hon är smal som en pinne men försöker bara visa sig bättre än alla andra genom att vara överdrivet openminded")
/ Helena
Är den här diskussionen verkligen av vikt?
Och medan vi kvinnor nojar över utseende från age 10 tills vi dör blir vi omsprungna av männen på praktiskt taget alla plan. Så länge vi är så här pantade som programmet indikerar kommer vi ALDRIG att komma nånvart med jämställdheten, det är så jävla patetiskt. Och varför tvingas aldrig media och pengahungriga företag någonsin ta ansvar för den ångest och sjukdom som hälften av befolkningen till slut drabbas av när de inte orkar stå emot idealen? Varför måste spelföretag ta ansvar för spelberoende medborgare genom varningsskyltar på reklamen medan vi år efter år hejar på H&M:s häftiga val av underklädesmodeller?
Som nån sa tidigare: det är nåt jävligt fishy i allt det här.
Rabiata och vänliga hälsningar/ Åsa
Popmorsa lev IDAG med din fina dotter och sambo. Sluta ens tänk på din vikt. Släng ut vågen, njut och lev livet. Snälla, för din dotters skull iaf.
Du vill väl inte att Hanna ens ska tänka i dessa banor när hon blir tonåring. Omedvetet så snappar ungar upp mer än vad man tror och föräldrarna är deras idoler och förebilder.
Det är sorgligt att se tjejer redan i 8-9 års ålder som nojjar över sin vikt. Se till som mamma att Hanna inte blir en av dom och då måste du börja med dig själv först.
Jomen alltså, det sjuka är ju att man överhuvudtaget tänker så, att man (jag och många andra) tycker att det är så mycket snyggare och bättre att vara riktigt smal. Jag är smalsmal men herregud, jag tänker alltid på vad jag käkar och tänker alltid att nä, nu blir det diet från och med nu", det är fan inte riktigt klokt. 1800-talets kvinnor var hysteriska, vi är utseendefixerade och smalnojiga. Klart det passar den patriarkala dominanta hegemonin, liksom "jaja, det är bra, tjejerna kan hålla på med sin vikt så fortsätter vi som tidigare och behåller all makt och allt är som vanligt" och jag HATAR det men har samtidigt svårt att INTE tänka så. Och jag förstår dig verkligen. Och det är det som är så tragiskt.
jag brukar fundera på vad det är i vår tid som man kommer att titta tillbaka på och undra what the hell tänkte dom på. tex som åttiotalet och solarier. sjuttiotalet och det där bekämpningsmedlet. asbest, häxbränningar, homosex-förbud, och all konstig skit folk har hållt på med genom årtusendena och tyckt varit helt i sin ordning. jag är helt säker på att folk kommer titta tillbaka på den här skelettgrejen och ba klia sig i huvena och ba "gu va sjukt det var i början av 2000-talet. tack gode gud att man är född i modern tid".
herregyd, jag blir helt jävla pissed off på den här diskussionen fast kunde inte sluta läsa.
förvånas att människor egentligen inte har något bättre för sig än att bry sig om något så jävla bortkastat som sin egen VIKT!
gud, man kan ju undra helt enkelt.
sure, inte svårt att få någonslags släng av det här men alla nojor och fjanterier!
ibland skulle det ju vara skönt om alla som mår dåligt över sin vikt/anser att de inte är för smala etc bara fick lite självinsikt och kanske insåg att din vikt inte är det absolut bästa du kan oroa dig för i livet.
jag blir så innerligt trött på folk som håller på att tro att banting och smalhet ska ge den extra lyckan och livskicken, sure ass anorexa dig du och lycka till med livet.
hoppas du mår bra!
varför kan inte alla bara motionera lite för att må bra, bygga sin kropp så den är stark och frisk och förebygga depression/sjukdomar och äta när man är hungrig.
så svårt är det.
men tydligen är det svårt, alla gör det svårt.
det är så tråkigt att människor i allmänhet i väst inte kan ta till vara på sina goda liv utan ska uppfinna massa bra problem och sjukdomar.
det finns så många andra grejor man kan må dåligt över och oroa sig för förutom vikten om man gillar att oroa sig.
och jag önskar att man någon gång bara kan sätta sig ner och känna: fan, jag är nöjd.
såhär är min kropp, såhär är min personlighet, jag är inte lika glad/lyckad/perfekt/fantastisk som du.
shit happens.
för du är säket jätte glad/lyckad/perfekt/fantastisk och verkligen säkert känner du dig så också, Du kan säkert njuta och vara nöjd för du är ju perfekt.
nej, så varför sträva efter nåt som kommer vara detsamma bara att du ska göra leva ganska stört innan du når dit, och kanske om du har tur har du inte längre din "naturliga sunda" (om den så må vara väldigt smal, muskulös, mullig eller lite tjock) kropp utan ett skelett men så kanske du upptäcker här står jag med min smala kropp (om du ens inser det då, oftast inte) och vad roligt det var! allt känns ju så mkt bättre nu och livet är lite mer från den ljusa sidan nu, för nu har jag ju det jag strävade efter.
det roliga är att alla vill ha en snygg kropp men så få kämpar (iaf i jämförelse med hur många som oroar sig för vikten) för att fixa bättre karisma, bli roligare trevligare smartare.
liksom, det är mera något man accepterar typ "såhär är jag, jag är inte hon/han/det"
jag får försöka visa upp mig från min bästa sida, och gillar de inte mig kan de hitta en ny kompis.
men sen har massor fått för sig att nej, vikten går att förändra hej vilt kom så åker vi på hetsbantning! gud vad roligt.
Jag blir så innerligt trött så jag spyr lite inombords varenda gång.
Det är så onödigt.
le och ät istället.
lyssna på bra musik och låt hjärtat pumpa och tänk inte så mycket på det övriga runt dig.
(sorry att jag skrev så långt och förlåt för alla jag förolämpar/som jag inte förstår, hoppas bara att ni tar hand om er och någon dag kan känna lycka och glädje!)
Många bra inlägg ( carolyna, ania, Jenny, snöstjärna,
lollo; hängde inte helt med, men håller verkligen med om personligheten! Varför skiter folk i den men bryr sig om sin vikt?)
Intressant att läsa diskussionen. Allt jag kunde tänka när jag läste bloggen var; fan vad sorgligt, tur att du inte lever så där längre.
Och ja, jag nojar som alla andra, dock inte om att vara just superskinny. Har levt med en sån person och kan vittna om att vad det gör med personligheten är INTE kul.
Tyckte Snöstjärna hade ett bra förhållningssätt; det är okej att tycka att ett smalt ideal är snyggt men det betyder inte att du själv måste se ut så.
Hoppas ni alla kan äta och må bra en dag.
Tack popmorsan för att du skriver vad jag försökt förneka för mig själv länge.
Det sjuka är att den här diskussionen bara pushar mig mer att vilja bli vad jag, för inte så länge sedan, var. Att det slår fel på mig betyder dock inte att det inte ska skrivas, för det ska det. Man måste ju få erkänna för sig själv hur man fungerar, det är väl det bästa sättet att bearbeta det? Och får man inte göra det ens i sin egen blogg, var ska man då göra det?
För cirka två år sedan levde jag på fryst bröd (jag hade någon idé om att ifall man åt fryst mat fick kroppen anstränga sig mer för att smälta det och då blev det plus minus noll, men man kände sig lite mättare. eller mådde iaf lite dåligt och blev ännu mindre sugen på att äta) och broccoli och var superskinny.
Nu, två år och 15 kilo senare, sitter jag här och ångestar och kan inte låta bli att tänka att den här gången skulle det kanske funka. Nu är mitt liv underbart i övrigt så den här gången kanske det bara skulle bli pricken över i:t att bli skinny igen?
Vad ville jag säga med det här? Jag vet inte. Kanske bara att det känns skönt att inte vara ensam. Eller nåt sånt där...
Oj vad mycket kommentarer just detta inlägg fått. PK hit eller dit, jag tycker det intressanta med ämnet är att det visar hur svårt det är som tjej att ha ett normalt förhållande till mat - hur smart, cool och säker man än är i övrigt. Sånt där som man vet, men ändå behöver höra ibland för att påminnas om hur sjukt det faktiskt är. Förnuftet säger en sak, resten av en är inte alltid med. Jag blev mamma för knappt två veckor sen och skojade massa om min viktuppgång hela tiden, och försökte intala mig att jag inte skulle bry mig om jag inte gick ner igen, men sitter nu och skäms lite över hur lättad jag är över att det mesta försvann nästan på en gång utan att jag behövde göra nåt. Lätt att säga att jag hade tyckt om mig själv lika mycket med 10 extrakilo, svårare att verkligen känna så. Är nästan lättad att det blev en son så man kanske slipper en del såna saker med ungen i framtiden (och så slipper jag kämpa med 'snippa'-begreppet..).
Skicka en kommentar