sånt här pinsamt dravel blir det när man googlar sej själv mitt i natten

jag googlade mej själv. det är något av det sämsta man kan göra en ensam kväll när ingen kan få de jobbiga tankarna att försvinna med några vänligt sinnade ord. inte för att någon skrev att de ville jag skulle dö eller så. tvärtom, många skrev gulliga saker. men det är föraktet som sitter kvar nu när läst klart. det mesta var gammalt, och på sätt och vis känner jag mej så avskärmad från det som skrevs om mej då. det är som att jag var någon helt annan. om två dagar är det två år sedan jag och min kille träffades. två år! det är ju ingenting och så mycket har hänt. även fast jag försöker hålla kvar i den människan jag var, så minns jag ändå inte riktigt. bara de glorifierade delarna. det glittriga. jag kändes så mycket mer då. jag var så mycket mer. trodde mej vara så mycket mer. allt kändes större och intensivare, kanske för att jag var så himla osäker på allt och alla i min tillvaro och skyggade som ett djur för bilars strålkastare. drogs till det också. jag tror jag såg bilderna på mej själv och lät andras uppfattning om mej även bli min egen. varje dag en fest. då var framtiden oviss och spännande. och tom. blank. nu känner jag mej så förankrad i verkligheten, jag vet vad jag har. nu är jag mamma. det är så stort att det suger till i magen när jag tänker på det. det ständiga pirret inför varje helg, ragg, nytt jobb whatever, har bytts ut mot en ständigt närvarande röd och trygg värme. jag vet vad jag vill nu, på det stora hela åtminstone. jag vill vara med min kille och jag vill att min unge ska bli den tryggaste i hela jävla världshistorien. resten är ovisst än så länge, och rätt så oviktigt. att ha en byline har aldrig varit viktigt för mej, nu vill jag göra det jag trivs med. vi får se när jag hittar dit. man lär ju inte kunna googla hjärnkirurg och få upp mitt namn om ett par år. så mycket vet jag.