Nä, jag har ingen nära vän kvar från Sala. Men några få som jag försöker hålla kontakten med som jag verkligen gillar. Som Malin, Henrik, Rimshot och Qne. Jag har en rätt liten skara vänner, betydligt många fler bekanta. De vänner jag har är de bästa man kan få. De lyssnar, de delar med sej av litet och smått, de är smarta, varma, omtänksamma, de är gapskrattsroliga och rappa i käften. Så jävla klipska. Jag ÄLSKAR dem och skiter fullständigt i vad de jobbar med. Den som hängt med längst är Carro. Hon bodde också i Sala.
Med det sagt: De flesta jag känner har jag lärt känna på jobb eller på krogen. Jag jobbar inom media/musik, folk i den sfären har vad andra kallar tuffa jobb. De kanske har en känd fejja. Om man som jag spenderat fem-sex år på klubbar och barer ons-lör vecka ut och vecka in, då lär man till slut känna många av de där andra som lever likadant. Det är oundvikligt, Stockholm är litet. Och de som kan leva det livet är oftast kulturarbetare som popmusiker och skådisar och fashionfolk och tidningsmänniskorna.
Sen så låter det så himla illa när man som du formulerar det som att jag bara har tuffa kända vänner. Det låter som att jag valt dem, eller de mej, enbart på premisser baserade på coolness-skalan. Som att vi sitter hemma på kammaren tillsammans och ba myser över hur hemskt mycket tuffare än alla andra vi är. Så funkar det ju inte. Haha gud, verkligen inte. Däremot är de jag känner så jävla DRIFTIGA och grymma, så att under tiden vi känt varandra så har vi alla hunnit avancera inom våra yrkesroller. När jag och Carro lärde känna varandra för tio år sen jobbade jag med telefonförsäljning och hon pluggade i Gävle, nu jobbar hon på Live Nation och får hänga med Metallica och Il Divo. Jag och Lina lärde känna varandra genom en Amnesty-fest hon arrangerade för fem år sedan (Lina! Det har gått FEM ÅR!) och blev kära ursnabbt, då jobbade hon på EMI, nu är hon hårt arbetande pr-chef på MySpace. Lovisa studerar till läkare, vi lärde känna varandra på en mailinglista för kanske sju år sedan och senare blev även vi kära på krogen och flyttade ihop. Quetzala kom in i mitt liv ungefär samtidigt som Fluffy coh hade precis hoppat av gymnasiet och var knappt färdigvuxen när vi lärde känna varandra och blev dj-partners och urbra vänner, jag jobbade i videobutik då. Jag är så jävla stolt över de här brudarna. De är så förbannat bra. Så kompetenta. Och tuffa. Svintuffa. Men inte "tuffa" på det sättet som jag tycker frågan var ställd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
fint skrivet om dina vänner! särskilt om att ni blev kära och om att vara stolt över dem fastnade i mitt huvud. och att det är så prick på vad jag känner för mina fast jag liksom inte kunnat beskriva det så förut.
jamen jag tror att det är så! de man lär känna i vuxenåldern, de blir man ofta lite kära i, umgås sjukt intensivt och bondar och ringer och ses jämt och så där. som en nyförälskelse. så himla fint.
håller med, jättefint skrivet. Och nej det var dåligt formulerat av mig att skriva tuffa men för mig är ni skitcoola hela bunten om du förstår vad jag menar. Det var ingen negativ fråga utan för mig är ni tuffa, snyga stockholmsbrudar liksom :)
och kul att du berättade hur du träffade alla dina kompisar!
Så lite så, ÄLSKAR ju memory lane. Min bästa lane!
Skicka en kommentar