I'm starting with the man in the mirror

Jag skryter ju ofta om mina smarta vänner, eller, det är väl egentligen inte skryt om det är sant, så låt oss säga att jag sjunger mina smarta vänners rättmätiga lov. Lina, underbara fina initiativsrika ordflödande klipska Lina har startat Rättviseförmedlingen. När många bara gnäller, så GÖR hon, helt utan egen vinning i nuläget.

"RÄTTVISEFÖRMEDLINGEN hjälper er som har svårt att hitta annat än män för medverkan i era tidningar, tv-program, historieböcker, föreläsningar, på konserter, klubbar, debatter och galor.

Vi hjälper dessutom gärna till att komma till rätta med andra skevheter som handlar om att inte alla sorters människor syns och hörs."

Och självklart hjälper Rättviseförmedlingen även till att få till män på områden, debatter och ämnen som annars är kvinnodominerat. Himla bra detta. Här hittar man Rättviseförmedlingen och här kan man rösta på Linas projekt i en tävling som om hon vinner kommer göra världen lite bättre att leva i. Rösta rösta rösta. Win-win situation.

Åååh, på den timman jag skrev detta fram tills nu så har Lina avancerat från 27 till plats 20. Smarta härliga ni. *tar credit*

Dag efter dag, steg efter steg, lär hon sej gå precis som jag

Nu är min unge hos mormor. Åter igen kasserar alla storstilade planer och jag vandrar planlöst kring i lägenheten. Jag har ont i ryggen också, det strålar åt lite olika håll. Ihållande huvudvärk, har varit så himla gläfsig på jobbet, typ inte kunnat ta minsta kritik, allt känns som nålstick, alla är emot mej och jag är ful och allt jag äter smakar prutt och ingenting känns kul. Detta har inget med att min unge är borta att göra, och jag vet i ärlighetens namn inte om det skulle vara bättre om hon var hemma, för då skulle det förr eller senare gå ut över henne. Men jag saknar henne. Hon är så fin. Och snäll och rolig.

Fucking brilliant.

Ninna ninna ninna-naa

När nästa fantasy-trilogi tagit slut ska jag läsa den här fina boken. Har ni SETT ett snyggare bokomslag? Relationsdrama, man följer ett par och vi gör nedslag en dag om året, samma datum under tjugo år och ser vad som hänt sedan sist. Jag tror jag kommer att älska den, tack Markus Larsson på Nöjet för tipset. Och tack för att du trodde jag var 29.

HEJ DÅ ÖRON, NU HAR NI HÖRT ALLT

JAG DÖR PÅ ATT DOLPH LUNDGREN SKA SLÄPPA EN SINGEL PRODUCERAD AV BERT KARLSSON OCH ATT DET ÄR EN COVER AV ELVIS PRESLEY, EN DANSVERSION AV "A LITTLE LESS CONVERSATION".

Om natten kommer du tillbaks

Imorgon ska jag bli intervjuad. Om en annan, inte om mej själv. En av mina vänner ska släppa bok snart och det ska bli stor intervju där jag ska citeras. Känns lite märkligt. Första jag sa var att jag måste få läsa mina citat innan det skickas till redaktören, jag säger så mycket grodor hela tiden. Jag antar att min roll är att sätta henne i nån sorts kontext, ge en bild av henne som person. Det var rätt längesen vi umgicks regelbundet, men de åren var vi snortajta. Och hon är en sådan där som jag tror att jag alltid kommer kalla vän, hur lång tid det än går mellan samtalen, ni vet, en sån som verkligen släppte in och det gör inget om man inte hörs och det är inga sura miner över de långa tidsspannen som passerar för man vet att i och hos den andra har man alltid en egen plats. Hon fick veta att jag var gravid innan min kille fick veta. Vi var i Hultsfred och jag var ett nervvrak och hon började lyckotårsgrina. Åh fina hon. Det känns som i ett annat liv fastän det bara är fyra år sen. Hon lever inte heller det där gamla livet längre, tror jag. Det glittriga, smutsiga. Och jag som har minne som en guldfisk. Tror det kan vara både positivt och negativt i det här fallet. Vore så typiskt mej att börja droppa massa namn och tok och perversioner. Fast om jag minns henne rätt så har hon inget emot det. När jag lärde känna henne hade hon knappt fyllt arton och hade redan levt ett helt liv fyllt av saker jag aldrig ens nuddat vid fastän jag var nästan tio år äldre. Jag känner nog ingen knasigare och mer rar än hon. Nu saknar jag dej, Quetzala.

Home is wherever I'm with you

När det är barmark kan man gå och läsa samtidigt

I don't want your money honey I want your love

Hemma hos Mats i går så pratades det om Wendy James, min gamla snyggaste tjej, och Mats ba asså hon är anorektisk nu, sönderopererad och skitsnygg. Hmm, nåt som inte stämmer i den meningen va. Har tokgooglat henne i dag och ba: förstår vad du menar. På stajlade bilder ser hon bra ut, även om man inte för sitt liv ser att det är hon, men på mer vardagliga bilder så ser man ankmunnen och botoxen skrika i förtvivlan. Inom kort ser hon ut som Amanda Lepore. Fattar inte dessa sönderopererade fejjor, de ser exakt likadana ut allihop i slutändan.

Berg- och dalbana

Jag och Kalle, maj 2006.

Här brukade jag äta fem dar i veckan

Skeppsholmen - jag saknar Metropolis

A moment, a love, dream, a laugh, a kiss, a cry

Det här är en sån där låt som jag egentligen inte vill gilla, för den är inte tuff på något sätt, och jag kan inte heller gömma mej bakom att det är lite tokigt att gilla nåt så kommersiellt som tex Pink eller så. Nä, att gilla Temper trap är lite som att gilla The Killers och U2. Vilket jag också gör (utom den där Human-låten, dör på den). Men det är liksom folkligt på ett sätt som jag, trots alla år som passerat sedan jag var kreddig, har svårt att tillåta mej själv att gilla, så svulstigt och arenigt och liksom radiorockigt, egentligen helt utan udd men med en form av ångest som trots sin slätstrukenhet slår an nåt jävla stränginstrument i mej. Som Kings of Leon också. *älskar* Och jag menar inte att pissa på nåns musiksmak, nåns musiksmak jag uppenbarligen delar. Jag vet att det är jag som är tönten här.

Hihi, byt ut "låten" till "skivan" i texten ovan och detta skulle kunna vara en typisk recension jag skrev i Nöjesguiden. Gud jag har så svårt att vara objektiv. Alltid. Fast å andra sidan så tycker jag själv bättre om att läsa sådana texter än de som är mer kliniska, gitarren låter plink och trumman plonk osv. I'm all about the mushy feeling stuff. Och ni hade ju hajjat exakt vilken musik jag menade i den där beskrivningen där uppe, eller hur? Så det så.

Why does it always rain on me

Jävla kass början på dagen. Hanna hostade så mycket i natt att jag somnade halv två (jag var duktig och gick och lade mej i sängen halv tolv). Fyra kom min kille hem. Sex vaknade hon. Gick upp. Hon var jättesnäll men jag var urtrött och less och med ett tryck bakom högerörat, wtf is that liksom. Jag är för gammal för öroninflammation. Är jag ju inte, men det känns så. Halv elva kommer min kille upp och hans klubb hade gått så där och jag vet inte om det var därför men han var jävligt avmätt gentemot mej. En timme senare grälar vi för fullt. Om min konsumtionshets, att jag köper för mycket kläder till Hanna, att hon badar i grejer. Ahmen ORKA ta den skiten just där och då. Självklart gick det åt helvete. Nu har de åkt till farmor i Tyresö och jag är hemma och ska bl a städa för en lägenhetsvisning, greja med låtlistor för kvällens bröllop och helst vill jag bara släpa mej till sängen och dra täcket över huvudet. Kanske även grina en skvätt. Jag säger som min mamma så så många gånger före mej: otack är fan världens lön.

Sen att jag inte var nån solstråle när han kom upp kanske hör till saken. MEN ÄNDÅ.

Män är från Mars

Alltså Skavlan. Såg det för första gången i dag och tyckte inte alls om det. Han är ju en himla ocharmig gutt, inget flow alls under intervjuerna. Plus tycker det var oerhört konstig och spänd stämning under Ola och Noomi-samtalet. Burr.

Fade into you

Just i dag är jag så himla glad för jag har FINALLY blivit helt uppslukad av en bok-serie igen. Jag försökte läsa de oerhört skruttigt skrivna och stereotypa böckerna i Darkspell-serien, som om de var tänkta att gillas av trettonåringar, helt dimensionslös och med tråkiga adjektiv. Sen Karen Millers böcker om The Innocent Mage, lite samma sak där, även om de var ynka ynka procent bättre. Sånt jävla skräp.

Men nu så. Nu har jag börjat läsa Robin Hobbs Farseer-trilogi, och jag är helt galen i dem. Många bottnar, de där skarpa starka personporträtten, spänningen, den olidliga spänningen, tvisterna och komplotterna och magin. Det är svart, skitigt, rått, mänskligt. SVINBRA. Är nyss hemkommen från Scifi-bokis där jag köpte sista boken i trilogin och den efterföljande trilogin som heter nåt med ships. Can't wait! *iiiih*

Ropar efter vargen här

Men alltså den här sången, jag tror jag käftat om den förut, men alltså dra mej i brallan, den är så himla himla himla himla bra, bästa svenska balladen right here.

Flyger högt som en ALBATRAUSS

Detta går på amerikansk teve i kväll: Supernatural, Greys, Flashforward, Vampire diaries. I morgon kommer bli sån FEST. Min kille har klubb så jag kommer sitta som fjättrad vid datorn all night. På lördag ska jag spela på ett bröllop. Dör lite på det. Alltså förutsättningarna för att spela lyckat på ett bröllop är ungefär noll, alltid, men med lineupen bland gästerna och brudparet själva så har jag goda förhoppningar ändå. Still: sjukt läskigt.

Den här ska jag spela, ÄLSKAR RAPPEN, blir helt tokig:



Och den hära, svinbra på bröllop eller hur?

Fell in love with a girl

Jag har blivit kär i en kvinna. Hon heter Jane Goldman och är det vackraste jag sett. På premiären av Kick-ass som hon skrivit manus till var hon så gudars skymning-het att jag såg stjärnor. Som av en slump den dagen skulle JAG göra Veckans stil där man får välja ut de snyggaste outfitsen den gångna veckan över ett uppslag, och jag ba OOOOH hon vinner, och de andra ba jaaaaaa på sidan där vi tar de där som tar ut svängarna (Lil Kim, Phoebe Price och andra knasbollar) och jag ba aldrig i livet, this is the real thing. Ingen höll med, men nu var det jag som bestämde, ÄLSKAR HENNE. Hon har haft ett eget supernatural-program i brittisk teve, skriver manus och böcker (om The X-files!) och har de sjysstaste lökarna in history of mankind. Och det här då, hon träffade sin man (tv- och radiogeniet Jonathan Ross, bäst betald genom tiderna inom brittisk television) då hon var sexton och popskribent på Daily Star (tänk Linda Skugge) och han var tio år äldre, värsta skandalen och två år senare gifte de sej och de har varit gifta ända sedan dess, i arton år, så HIMLA FINT och båda är superknasiga och ubercoola. Deras första barn Bettie Kitten är döpt efter Bettie Page! Och deras andra är döpt efter serieillustratören Jack Kirby som ritade bland annat X-men! Deras tredje heter Honey Kinny efter ingen särskild tror jag. Vilket jävla populärkulturellt powercouple! *adore*

Liten spellistor bara (Offspring!)

Just nu: spela galleria

På allmän begäran

Okej, en ynka begäran. Men jag bjuder så gärna, här är inlägget om den gången jag gjorde i brallan, det var en krönika i Modette en gång och då hette den "Det sa bara klick!", en titel jag var mäkta nöjd och lite härligt äcklad av:

I vissa perioder av mitt liv har jag haft en hårt glorifierad bild av mig själv, om vem jag är och vad jag står för. Jag har haft jäkligt höga hästar. I dessa perioder har jag sett mig själv i svart och vitt, och mina åsikter har varit lika stenhårt svartvita. Jag pekar med hela handen, säger "så är det", och menar det fullt och fast. Så småningom har min storartade moral alltid grusats och jag har varit tvungen att omvärdera mig själv, min omgivning och den lilla bubbla jag kallar mitt liv. Det går ett par månader eller ett par timmar, och så utsätts jag för det jag nyss haft en så solklar uppfattning om, och vad gör jag? Jo, jag agerar oftast helt emot den nyss så stenhuggna åsikten. Jag vet inte hur många ställningstaganden jag förr eller senare brutit mot, säkert hundra. Jag ska aldrig bära manchester. Jag ska aldrig falla för en upptagen kille. Jag ska aldrig gå på A-kassa. Jag ska aldrig testa knark. Jag ska aldrig ha barn. Jag ska aldrig vara otrogen. Aldrig mer bootcut. Jag ska aldrig spy utanför Riche. Allt mitt svartvita har till slut blivit en grå gegga. Där befinner jag mig nu. I en rätt så kletig gråzon där jag försöker att inte döma andra så hårt för jag vet hur lätt det är att hamna i skiten.

När jag var femton hade jag en väldigt klar bild över vem jag var. Jag tyckte att jag var rätt så jävla fullkomlig. Så klart hade jag mina svaga punkter, men på det stora hela så tyckte jag att jag hade mitt på det torra. Jag var ju vuxen, snart arton! Jag hade populära vänner, jag hade en fotbollskille som precis tagit min oskuld, jag hade nyligen fått mina första Levi's, jag var bra i skolan och jag var en sådan som man vände sig till när man hade relationsproblem för jag kom alltid på smarta lösningar. Och jag skulle aldrig börja röka, knulla utan kondom eller slänga glas i pappersreturen.

Så där satt jag, världens mest vuxna och självbelåtna femtonåring, en måndagmorgon framför frukostbordet med en tallrik cornflakes framför mig. Mitt emot satt min far som jag vid den här tidpunkten i mitt liv hade en, låt oss kalla den frostig, relation till. Jag hade precis fönat mitt nypermanentade hår till perfektion. Och så märker jag att jag är lite risig i kistan. Något ytterst pinsamt när man går på högstadiet, kroppsfunktioner. Men jag måste. Jag bara måste släppa en fis. Så jag kollar upp på min far som sammanbitet läser Sala allehanda, sedan blundar jag och koncentrerar allt jag har på att göra en ljudlös tjejfis. Så gick det som det gick, kan man säga. Jag sket på mig.

Aldrig har väl en världsbild så fullkomligt raserats. Där satt jag med stenansikte, uppspärrade ögon och med en motherload av kack i brallan. Jag! jag var ju för fan luciakandidat i min skola och jag sket just på mig. Inte exakt i linje med mitt världsvana, mogna jag. Vad vill jag säga med detta? Jag veeet inte, egentligen ville jag nog bara berätta att en gång när jag var femton sket jag på mig.

LOVISA

Jag saknar dej. Du är så LÅNGT borta, det var annat när du bara var i Vasastan eller så. Nu ba: ASIEN. Det gör himla dej så himla omöjlig. Buuu. Fluffy.

I think I need a new heart

Närå. Men lite surt är det att jag inte går på Magnetic fields i kväll. Vi fick ingen barnvakt, så min kille går med en kompis istället. Det var hans julklapp från mej så jag kan inte direkt gnälla. Och en annan grej: jag gillar ju knappt ens konserter, de är alldeles för långa och tradiga oftast. De enda konserter jag verkligen gillar är de där man kan alla låtarna (hej Laakso, Krune, Håkan, Säkert, Madonna osv) alternativt att bandet är svinbra och annorlunda och de är helt nya för mej. Som Bruket i somras tex. Fan vad de var bra live.

Take ecstacy with me

På onsdag ska jag och min kille gå till Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan och se Magnetic Fields. Om de spelar den här kommer jag börja grina, det är min absolut bästa MF-låt och jag vill att Susan ska sjunga den, inte Stephen. När jag var heartbroken hade jag den här i min mp3-spelare och gick med huvudet nedböjt längs Vasastans gator så att ingen skulle se att jag grät och mina händer skakade så att jag inte kunde tända mina egna cigaretter och inget i hela världen kunde få mej att känna mej mer levande än ljudet av ett sms i fickan, hugget i magen, det patetiska hoppet, som spöade skiten ur hjärtat och sedan avgrunden resignationen det innersta skriket tårarna när det var från någon annan och alltid alltid ekandes mellan trumhinnorna Magnetic Fields "Take ecstacy with me". Och i ärlighetens namn även My Favorites "You belong with us" men den finns varken på internetet eller på Spotify.

After the boys of summer have gone

Min kille blev kompis med en tjej jag aldrig hört talas om på Facebook. Det i sej är ingen nyhet, och det är inget jag lägger mej i i allmänhet, och egentligen inte den här gången heller, men på raden över att de blivit vänner hade hon postat en länk till sin klubb och jag gick in och kollade av ren leda. Och möttes av en helt ny värld. Urvacker, dj, typ slickandes på en vinyl (så klart) och poserandes med skjutvapen. Tänk MIA fast liksom lethal. Hennes klubb hette nåt i stil med pussy make you wanna come in your pants eller liknande. Hej nya generationen! Vilken skillnad ändå. För fem år sen fanns inte sådana. Observera, jag fördömer inte här, hon var skitsnygg och såg supertuff ut yada yada. Men vi, rätt få, tjejer som spelade skivor ute ca 2002 och fem år framåt hade liksom inte den approachen. Alls. Iofs, kan ju bara utgå från mej själv (och mitt minne sviktar som bekant). Jag såg upp till exempelvis Johanna Olofsson som förvisso var skitsnygg hon med, men det var hennes skills jag var impad av *till och med killar tyckte hon satte snygga mixar* *wow-e*. Och klimatet var ett helt annat då också, modebloggarna fanns inte, jag jobbade på Rodeo och mina ideal var androgynt, svart, skinny. Mycket hud, men liksom inte... kvinnligt. Oformligt, mycket tyg. Mer fashion. Nu ba: inget tyg alls. Jag vet inte vad jag vill säga med det här inlägget. Kanske att jag önskar att jag hade lekt lite mer med mej själv och mitt utseende. Ungefär när jag började lägga av med hela fashionprylen exploderade Kitty on (and?) the Catwalk och Tommie X och allt det där. Då kände jag mej redan för gammal för att sätta på mej en catsuit i rosa spandex. Vilket känns tråkigt i dag, jag kan bli så himla sur när jag tänker på kroppskomplexen jag gick och drogs med fastän jag vid 29 års ålder och efter år av misshandel av min kropp hade en jävligt sjysst skepnad. Jo, jag vet vad jag vill säga med det här inlägget och jag skäms som en hund men asså faaaan, GUD, JAG KÄNNER MÄJ GAMMAL.

Jag har nog aldrig velat radera ett inlägg så mycket som detta, känner jag nu, en kvart efter publicering. Inte ens det där jag berättade om när jag sket på mej i vuxen ålder ville jag deleta lika mycket som detta. Jag har knappt passerat trettio och det låter som att jag minns min ungdoms gröna ängar, med ett hav av regrets jag önskar jag gjort annorlunda nu när jag ser tillbaka genom visdomens glasöga. Jeez. Hej då.

Med handen på hjärtat

Jag är puckad, inte dryg

I kväll har Roger Wilson kalas för han fyller 40. I adore Roger. Så himla kvick, beläst, smart och rolig. Vi har setts några gånger hemma hos och med Matsy, men jag vet vi har setts förut, kan bara inte placera, Nöjesguiden så klart, men inget annat och det känns som det borde vara mer än så. Det är en grej jag avskyr med mej själv, allt som hände mellan 23 och 30 är liksom en dimma. Antar det kostar på att vara packad fyra dar i veckan så pass många år. Det är också fruktansvärt pinsamt, att alltid vara den som ba "hmm, hur menar du nu?" när någon tar upp nånting som ska ha hänt för några år sen. Det kan vara allt från Carros sönderältade supercrush 2006 (who?) till någon som anförtrott nåt stort som jag helt glömt. Jag är en rätt säker hemliskälla, det försvinner inom loppet av en vecka. Inte till andra, bara ut i intet. Ansikten, namn, ord. Allt försvinner om jag inte träffar fejjorna, hör orden, namnen, upprepade gånger inom kort tidspann och påföljt av en direkt kontinuerlig längre tidsperiod. Annars: puts väck. Jag är helt värdelös. Det går inte att fejka i längre stunder heller, man ser ju i mitt nylle att jag checkar ut liksom. Det är också Roger som har försatt mej i en sån himla pinsam situation en gång, en gång som jag med brännande kinder minns urväl. Tyvärr. Jag är i tunnelbanan, på väg ned för rulltrapporna på Östermalmstorg, möter en man som hejar och vi stannar, jag vet att vi är bekanta och att det är någon jag gillar. Kan för mitt liv inte minnas vem det är. Minns ej om jag påpekar att jag inte minns hans namn eller om det är han som ba eh du minns inte mej va?, men han säger alla fall med trött röst att han är ROGER OCH VI HAR SETTS MASSOR AV GÅNGER och jag vill bara krypa in i ett hål i väggen, men först vill jag skrika att jag "inte är arrogant, jag har bara varit full i fem år och jag är BLÅST, inte dryg, förlåt". Å andra sidan, detta måste ha varit för fyra fem år sedan och sedan dess minns jag honom glasklart. Inte enbart på grund av den gången så klart, utan för att han finns i ett mer nyktert sammanhang, vi har setts fler gånger, vi har pratat lite närmre och så vidare. Men ändå, alltid när jag träffar Roger så påminns jag om att det förmodligen finns ett gäng där ute som tycker mej vara en dryg jävel och det gör mej himla ledsen. Det är skillnad på puckad och arrogant, gott folk. Jag ställer mej glatt i de puckades skara. Och grattis, Roger! Du är härlig. *kommer aldrig glömma dej*

Magen skrattar, mamma!

Hanna när hon gungar högt och blundar samtidigt.

River deep mountain high

Plask och lek.

Why I try to look so bad

Hanna gillar att göra ansiktsuttryck och läten för känslor. Ledsna, mamma! Arga, mamma! Man ser ju vem som är mest peppad.

I can take about an hour on the tower of power as long as I get a little golden shower

Alltså det här med sex. Det är svårt att klanka ned på vad andra har för preferenser, för jag tycker sex är nåt så hemskt personligt, där det är fullt fritt att leva ut sina våta drömmar med annan likasinnad. Så go ahead med kisset, och strypsnarorna, och tukt och dominans och pisk och vanilla gorilla och våldtäktsscenarion och whatever you fancy.



"Jag vill slå dig i ansiktet". "Jag vill dra dej i håret så att du kvider". "Ska vi testa golden shower?" "Jag vill köra ner min kuk i halsen på dej". "Du är min jävla hora".

Och det är väl inte så konstigt att Tiger gick all in med alla de där brudarna och ba kissa kissa och snackar straffknull och örfilar och gud vet vad, men att det ska KOMMA I PRINT och Elin ska läsa skiten och att deras barn kan googla upp sms:en på internet när helst de är stora nog att göra det. Fi fan. Tiger kan ju stå där med skammen, don't care, men kvinnan, barnen... som med tefatsögon om några år kommer ba "mommie, why do daddy wanna hit women?". Buuu.

"Jag är så glad att du är här"

Hjärtat smälter till en liten pöl när hon säger sånt. Min unge alltså. Sen att hon säger det tio gånger för att mjölka mina reaktioner bara för att hon inte vill sova, det är en annan femma. Efter gullet kommer "Jag vill ha vaaaaatten", "Jag vill ha insert valfritt gosedjur som ej finns i sängen" och min favvo "oj, jag KISSA nu mamma". Man ba oops too bad sugarcup, vi byter imorrn.

Nu ska jag och min kille kolla "Damages", säsong tre verkar lovande, såg första avsnittet häromkvällen. Älskar Glenn Close, hur jävla beautiful får man bli? Hon är en sån där som bara blir vackrare. Himla starkt nylle.

I find it kind of funny, I find it kind of sad

Kan nån upplysa mej om detta är på riktigt? Har Kissie så där stora silliläppar numera eller har hon manipulerat den här bilden i Photoshop? Min haka slamdunkade golvet när jag såg detta, den där munnen är så bisarr, HON är så bisarr.

Himla catchy bit

Den här lilla godbiten har jag inte tröttnat på fastän jag hört den nästan varje dag sedan i höstas. HIMLA CATCHY. Och så dansar man jättesnyggt till den, det bara kommer. The drums the drums the drums.

Ahmeh. Den slutar ju mitt i bästa sticket. Aja. Finns på Spotify.

Oh baby baby it's a wild world

Dagens AHA: jordgubben är en nöt. Ha! En sk skenfrukt (skenfrukt!), där det röda gottiga bara är en biprodukt till de härliga "nötprickarna" runtom. Dagens AHA part 2: att bananen är ett bär visste vi sedan förut (freak), men att andra kända bär är gurka och apelsin är för mej en nyhet. Va fan, FINNS det några riktiga frukter öht?! Min världsbild gråter nu.

Äsch, det var ju den hära!

Den har legat och skräpat i min iTunes hela tiden visade det sej. Är med i nån reklam nu, därför den ploppat upp i minnet. Det är så VÄRDO när man blir obsessed, och man vet man vet egentligen, och så ba INGET. Men det var Grizzly Bears sommarhit "Two weeks" jag sökte.

Och tack för alla ord på förra inlägget, hörrni. Johanna: börja grina. Alltså på riktigt. / Nörd and proud

Slay you, slay me

Nu ska jag för första gången i mitt liv läsa Bang. Jag fick den igår av Carro, hon sa hon tänkte på mej hela tiden när hon läste. Det är ett specialnummer om nördar och exempelvis fantastiska Johanna Koljonen skriver om detta underbara fenomen.

Jag vet inte om jag känner mej som en nörd, men det låter himla fint och jag skulle gärna vilja vara en om jag fick. Det känns lite som en klubb för andra, en där jag inte riktigt är inkluderad. Det är iofs the story of my life. När jag växte upp var alla mina kompisar fotbollstjejer, som per definition då blev fräscha och duktiga och fick en gemenskap jag aldrig trängde igenom. Jag med min kedjerökande mamma, fattiga kläder osv. När jag sen fann en plats med min första riktiga kille, som hade ett mer punkigt tänkande kring livet, så började jag å andra sidan GILLA att jag hade ensamstående föräldrar, att de lyssnade på Kate Bush och David Bowie (att de inte var/är mer än människor och gjorde så gott de kunde är nåt jag insett först efter jag själv fått barn), men då hade å andra sidan min önskan om att bli Lucia-kandidat redan rubbat av så mycket sockervadd på mej själv att jag heller aldrig riktigt kunde embrejsa den tuffa smutsen, hur mycket Dr Martens-dojja och håliga nätstrumpor jag än hade på mej. Och sen här i Stockholm så var jag ju så länge den som inte kände så många, som ville passa in, som ville vara till lags, som inte hade hittat min plats osv. Och sen så blev jag då den där tuffa skivredaktören på Nöjesguiden, som hade tuffa kläder vänner attityd VIP whatever, och då kan man ju tänka att jag borde varit glad, men i stället brottades jag ständigt med att jag var en bluff, tänkte att andra tyckte det jag gjorde var skit, att de undrade hur fan jag hade fått det jobbet, knullade jag med chefen, att jag blev bokad som dj för att jag var tjej och hade roliga vänner snarare än att jag var bra osv. Hade ständiga komplex för att jag jobbade med folk som Sebastian Suarez, Tommie Jönsson, Daniel Björk, Emil Arvidsson, Tomas Hemstad... HELT SJUKT BRA, och jag verkligen rågillar dem som människor, och så... jag? Ständigt denna dåliga självkänsla. Den försvann aldrig under hela den här tiden. Och jag kan bli så ledsen när jag tänker det, för jag var nog rätt duktig, jag hade koll på jävligt mycket musik, visste så himla mycket och hade hört så himla mycket, men det var alltid nån jävel som droppade nån nedra minimal techno-låt jag aldrig hört eller nån tolva med jävla Arthur Russell och jag kunde liksom inte tävla med ALLA de här andra som jag tyckte var så himla bra. Vad jag liksom inte tänkte på då var att jag tävlade med tio andra, med tio olika spetskompetenser, jag var ju inte mer än människa för fan. Visst hade jag hybris vissa dagar, visst tyckte jag att jag ägde fucking världen när jag stod där och spelade musik på Stockholms tuffaste ställen, men dagen efter kom alltid känslan av att vara en fejk och hade inte den eller den tittat weird? Och så blev jag med barn och blev tjock och ledsen och jag passade vare sej i mina kläder, gamla gängor eller i livet i stort. Då var jag verkligen lost, för jag var ju inte som de andra mammorna. I efterhand fattar jag ju att det inte bara är jag som inte kan identifiera mej med den gängse mammarollen, men just då kände jag mej verkligen så jävla ensam.

Oj, vad långt det blev. Men jag är väl inte unik här heller. Vem fan känner sej hemma hela tiden? Bara att i backspegeln så känns det som att jag tamejfan aldrig gjort det. Alltid rotlös, alltid ensam, aldrig riktigt lika bra som de jag jämför mej med just då. Och så nu detta då. Gulliga nördiga nörd. Är jag en sån? Well, jag läser ju bara grejer från Sciencefiction-bokhandeln, spelar fåniga medeltidsspel på datorn, älskar Buffy och BSG och annat övernaturligt på film och teve... men inte ska väl jag komma och ta plats och outa mej som en av er andra. Jag läser ju inte serietidningar till exempel. WHO AM I TO ta den platsen, andra gör det så mycket bättre.

Ibland när min psykolog talar om det ensamma barnet, att jag måste ta hand om och trösta den lilla Emelie, hon som inte blev sedd som liten och sällan kände sej trygg, så vill jag bara bryta ihop. Lilla lilla älskade rödtott.

Okej, det här är uppenbarligen inte en hybris-dag. Hej.

Epic fail

Det råder 48 dagar senare-stämning i min lägenhet. Min unge är hos morfar i Sala och min kille är i Norrland. Echo echo echo. Och det var epic fail på gårdagens uteförsök, har lämnat konstig eftersmak. Började bra med att jag och Carro mötte upp på Skandia för att se Remember me med Robert Pattinson, lyckades få med Carro enbart på att hon trodde Pattinson var nån form av deckarkung och inte tonåringarnas kåtslagare. Vi var äldst där, och när han var i bild skreks och suckades och stönades det like crazy. Filmen var så klart urkass, dialogen så seg att om man ville trycka på fastforward så att Robbie åtminstone skulle tala i normal samtalston. Så här. Tjejen: Vad vill du ha för mat? Tystnad, inzoomning på Robbies fejja ca fem sekunder. Robbie: ummm, I don't know?. Man ba AAARGH. Ännu bättre beskrivning, mer träffande: tänk er de dramatiska stirra ut i rymden-looksen som Ridge Forrester alltid gjorde i Glamour när han kommer på nånting och det ser ut som att han tänker "hmm, har någon släppt en prutt?"... HELA FILMEN IGENOM. Som tur var hade vi med oss två minibibbor var som vi drack med sugrör, för planen var utgång efter men alla ställen vi besökte sedan var så främmande och trista så vid halv tio begav vi oss till Mosebacke där Christian och Tobbe var men där var det tydligen Blacknuss och ba HUNDRATJUGO SPÄNN i dörren. No no no. Så då gick jag hem. Lite salongsgaggig plöjde jag ett Caprica-avsnitt som jag måste se om i dag för jag kommer inte ihåg så mycket. *vilade ögonen ibland*

Nu ba: städa lägenhet, köpa ljusslinga och fräscha blomster, ska visa läggan för Björnsbytare ca två. Det kommer åtta personer och alla kommer de nicka, humma och bocka av intresse när de kommer hem. Nu tycker ni att jag har dålig inställning, men serrni, detta har jag lärt mej av erfarenhet. Vår lägga har kolera alternativt annan valfri värdo sjukdom.

Vårvinterns bästa låt är svensk btw

Och 2:07 dör jag alltid lite lite grann.

Fold Your Hands Child, You Walk Like a Peasant

Det här lyssnar jag på nu. Vad har jag missat? Bör inte vara äldre än kanske oktober 2009, skicka gärna Spotify-länk. Enlighten me with your magical wisdom.

Jag letar även efter en låt med ljus och lykta. Det är en man som sjunger, med kompiskör då och då. Det är folkigt, poppigt, inte så extremt kommersiellt men väldigt hittigt. Hört den lite all over, så jag tror den är poppis nu. Min kille påmindes om Fleet foxes, jag påmindes om ett lite gladare Band of horses. Men som sagt, det kan vara vad fan som helst. Tips på detta?

Det är inte Mumford & Sons eller Arcade fire.

Popkitsch

Så snyggt så man dör. I love you, B.

The shape of punk to come

Tillbaka på jobbet, möts jag av en röstkupong där jag ska plita ner vilka som kommer topp tre och jumbo i lördagens schlager. Hela reddi har lagt en tjuga var och vinnaren får storkovan (ca 200 kronor). Eftersom jag inte hört alla ens, så gick jag på magkänsla. Så här tror jag:

1. Anna
2. Darin
3. Timoteij

JUMBO: Jessica Andersson.

Fast jag gillar Jessica bättre än Olas, sjuuukt kass refräng i "Unstoppable", provocerande brölig.

Vesuvio, La Bussola, Bombay... och Caprica

Förväntningarna är så höga att det nästan är dödsdömd, men nu gör jag det. Jag kollar strax piloten till "Caprica", pekfingret är skakigt ovanpå playknappen. Ett... två... TRE.

Caprica. Jävla namn! Innan var det Starbucks, mmm, kaffe. Nu ba PIZZASUGEN. Inte lika enkelt kirrat.

Mamma är lik sin mamma, ja kvinnans lott i livet är densamma

Jag undrar lite hur det kommer sej att när min kille var hemma med Hanna från dagis i går så kom jag hem till två dagars odiskad disk och en lägenhet som ser uppochnedvänd ut. I dag var jag hemma med Hanna, och liksom utan att jag tänkt på det under tiden, så är nu disken borta, ytorna rena, golvet sopat, en vårdcentraltripp avklarad, medicin inhandlad, en tvätt i maskinen och Hannas leksaker i sina lådor (utom de hon för tillfället lajjar med).

I mean COME ON, vad är grejen med det? Han tänkte ju förmodligen inte att han skulle skita i allt sånt där medvetet, och jag gick inte och ba nu jävlar ska jag röja här. Det bara blir så. För sådana är våra roller och personligheter. Om jag är hemma, så plockar jag, fixar lite, tar bort saker, lägger undan stuff UNDER TIDEN jag hänger med Hanna eller pratar i telefon eller funderar på annat. Och det tar liksom max tjugo minuter att röja undan lite disk och leksaker. Jag vill anställa en städhjälp. Hej RUT.

Och gud, jag märker hur jag inte ens är arg. JAG HAR RESIGNERAT. Jag bara gör. Dör på detta.

Vi säger hej och välkommen till...

Munherpes! Ett härligt litet info om mej som pryder min läpp denna vecka. Sen jag var liten har denna kompis ploppat upp om vintern, ibland två gånger, ibland inte alls. Jag står inte med öppna famnen direkt. Och numera blir det sällan större än en nedbiten lillfingernagel. Och nej, det har inget med könsherpes att göra, även om det känns ungefär like fresh.

Sämst just nu: Hanna har ett litet litet plitmärke på läppen. SNÄLLA LÅT DET INTE VARA VAD JAG TROR DET KAN VARA.

Vabbar lite

På väg till Ringens Vårdcentral, Hanna har hostat sej igenom två nätter och på vilan på dagis fick hon ligga i ett eget rum för hon väsnades så mycket. *social paria* Så nu blir det operation Cough removal innan det ärrar henne för livet detta.

Lost boy

I dag hittades skådespelaren Corey Haim död i sitt hem, förmodad överdos. han blev 38 år gammal. Jag har sett "The Lost boys" ohälsosamt många gånger. Jag är TOKIG I den filmen. Nu måste jag se om den snart igen, a tribute to Corey.

Två fina dansvideos

FIONA APPLE-PAPER BAG


Hade smackat in en tredje om jag bara kommit på nån till. Till exempel Björks "It's oh so quiet" men den fick man inte embedda här i blogga.

Lyxlunch.

Liket lever

Jag kan inte släppa tanken på att i sommar kanske är min sista sommar ute på stan. Nästa sommar är jag förhoppningsvis gravid eller så. Alltså, det är ingen plan, men det är vad jag i smyg går och grunnar på. Ergo: this is the last summer. I helgen ska jag ha ett möte med en dude som jag gillar som är ansvarig för ett ställe, och vi ska prata om en eventuell sommarklubb. Tänk va. En sista sommar med glitter och glamour.

Jag har funderat på det här med namn, det är så himla svårt. Min och Quetzalas klubb hette iPop, som i iPod, det var modernt med mp3:or, eller det var lite så vi tänkte. Min första sommarklubb på Riche hette Violent Femmes. Kommer ihåg att jag valde mellan det och Nevermind. Båda med fina musikreferenser. Den andra sommarklubben på Riche hade jag med Q, och den hette Milkshake som i Kelis-låten. Det var väl mindre bra. Sen hade jag, Terry, Robert Brodén och min kille en rätt misslyckad klubb på Marie Laveau som hette Gang of four. Också min musikreferens. *vi var fyra stycken* *gang of four, get it?* Tanken med den här ev sommarklubben dårå, om det nu blir nån, är att jag och eventuellt en till brutta, skulle ha den och varje tillfälle skulle jag/vi bjuda in ytterligare en tjej eller två att spela. Gärna nån som inte bara är "känd" och kanske drar nyfikna folk (det var hela iPops grundidé, vi hade Filip och Fredrik, Ebba von Sydow etc), utan någon med gediget musikintresse och med stor kompiskrets. Vilket gör det urkul, det blir ny musikinriktining varje kväll ju, man hinner aldrig tröttna. Tjejtema alltså. Fast just det vill jag egentligen tona ner, och tänka på det som något helt vanligt. Om ni förstår vad jag menar. Tjejer spelar skivor, inga konstigheter. Hatar att tjejgrupper får dras med just det epitetet, hajja Sahara Hotnights som inte kunde göra en intervju under de första fem åren utan att beskrivas som ett band med "BARA TJEJER, kan ni tänka er?".

Aja. Detta är bara ett litet frö i mitt huvud. Namnet Cougar har satt sig i huvudet. Gammal och het. Lite som jag själv. Eller ba Klubb Bitterfittan med DJ Hithora.

DUMP HIM!

Cheryl, du måste göra slut med din äckliga fotbollspelare. Nu på en gång. Du är värd så mycket bättre, du verkar supersnäll och du har de vackraste smilgroparna jag sett. PS. Älskar "Fight for this love". Den är jättebra.

Practice makes perfect

Lyssna på den här: min kille har en praktikant! Fatta soft. Lite möte på Louie Louie, lite data och kolla häftig musik, lite möte på Kulturförvaltningen, lite häftig klädbutik och kirra spons, lite kaffe kanske, träna taktmixar, pula med event på Facebook, smacka ihop en affisch i photoshop osv. Klart att han jobbar hårt med det han gör, men det är ju inte direkt bokföring nio till fem. Tiderna förändras hörrni. Själv gick jag med Jimmy Pimmy Pettersson på ICA Center och slavade, packade mjölk och dammade konserver. Sjungandes "Här kommer det en stjärtis" med Onkel. *försöker igga för mej själv hur homofientlig den var/är*

Xo Xo

Detta underbara drar igång i USA i dag. CAR-ROOOOO! LOVIIIII-ISA!

My mind plays tricks on me

I dag var det nån jävla idiot som snodde en tremånaders unge ur en barnvagn på baksidan av ett villahus i Finland, från en altan. Mamman kollade ungen var femte minut och plötsligt var knodden bara borta, nowhere to be found. Alltså PANIKEN hon måste ha lamslagits av, jag blir helt kallsvettig. Tre timmar senare hittar de spädisen NEDGRÄVD tjugo cm under snön sex meter ifrån tomten. AHMEN VAD I HELVETE ÄR DETTA? En sekund tänkte jag att det kanske kunde vara ett djur? Men se det hade det inte varit, bara ett helt vanligt MÄNNISKOFREAK som hade gjort. Jag blir så jävla upprörd. Ungen klarade sej men var så klart kraftigt nedkyld och livrädd och morsan och farsan är väl traumatiserade för livet och den där ungen kommer växa upp med stängsel framför pojkrumsfönstren.

Gud. Ännu ett scenario att mardrömma om. I dag på väg till jobbet var jag gråtfärdig för hjärnan spårade som den alltid gör, olika sätt som min unge kan ryckas i från mej, och den här gången gick det så långt att jag planerade vad jag skulle kunna säga på jobbet när jag kom tillbaka dit efter sorgearbetet var "avklarat". På riktigt, det var ett tal värdigt Greys anatomy. Är det inte Hanna det gäller, så är det min kille. Som att mitt skrala psyke anser sig vara nödgat att träna på sådana här situationer utifall de skulle bli verklighet. Så att jag inte ska slappna av och vara lycklig, utan beredd när livet rycker matt-fan undan fötterna på mej. Undrar om detta är normalt. /Tjej på plus trettio jordsnurr.

Andrev! Det var den hära jag menade.

Hej då Mark, sleep tight

Mark Linkous sköt sig själv i huvudet i Knoxville, Tennessee i lördags. That's just SAD. Jag gillade Marks röst väldigt mycket, och "It's a wonderful life"-plattan (Sparklehorse) har jag lyssnat på om och om och om igen sedan jag köpte den, vad kan det ha varit, 2000 nångång. Den är förtvivlat vacker och sorglig. Köp den vetja. Lynch/Dangermouse-samarbetet lät också fint, det lilla jag hört. Här är en av mina favvolåtar från den sönderlyssnade "It's a wonderful life", en duett med Nina Persson som heter "Apple bed".



Och så titelspåret, så klart. Buuu, vad bra.

One life stand

Såg just Up in the air. Som vanligt har jag läst så mycket om filmen jag ser, så jag har skyhöga förväntningar, älskar till exempel Vera Farmiga som spelar Alex. Men alltså, den lämnade mej tämligen oberörd? Skitsnyggt foto, svinbra skådisar, fantastiska enna i små biroller. Och jag tycker verkligen om lugna filmer, mer samtalsbaserade än egentlig action, är tokig relationsfilmer. Och ja, jag fattade sensmoralen. Men ändå. En fin bagatell bara.

He Rre Gud

Det här var ändå det bästa av Carros sju hundra kort på mej från igår. Gud, jag kände mej utklädd i de där kläderna. *försökte*