Om natten kommer du tillbaks

Imorgon ska jag bli intervjuad. Om en annan, inte om mej själv. En av mina vänner ska släppa bok snart och det ska bli stor intervju där jag ska citeras. Känns lite märkligt. Första jag sa var att jag måste få läsa mina citat innan det skickas till redaktören, jag säger så mycket grodor hela tiden. Jag antar att min roll är att sätta henne i nån sorts kontext, ge en bild av henne som person. Det var rätt längesen vi umgicks regelbundet, men de åren var vi snortajta. Och hon är en sådan där som jag tror att jag alltid kommer kalla vän, hur lång tid det än går mellan samtalen, ni vet, en sån som verkligen släppte in och det gör inget om man inte hörs och det är inga sura miner över de långa tidsspannen som passerar för man vet att i och hos den andra har man alltid en egen plats. Hon fick veta att jag var gravid innan min kille fick veta. Vi var i Hultsfred och jag var ett nervvrak och hon började lyckotårsgrina. Åh fina hon. Det känns som i ett annat liv fastän det bara är fyra år sen. Hon lever inte heller det där gamla livet längre, tror jag. Det glittriga, smutsiga. Och jag som har minne som en guldfisk. Tror det kan vara både positivt och negativt i det här fallet. Vore så typiskt mej att börja droppa massa namn och tok och perversioner. Fast om jag minns henne rätt så har hon inget emot det. När jag lärde känna henne hade hon knappt fyllt arton och hade redan levt ett helt liv fyllt av saker jag aldrig ens nuddat vid fastän jag var nästan tio år äldre. Jag känner nog ingen knasigare och mer rar än hon. Nu saknar jag dej, Quetzala.