Jag är puckad, inte dryg

I kväll har Roger Wilson kalas för han fyller 40. I adore Roger. Så himla kvick, beläst, smart och rolig. Vi har setts några gånger hemma hos och med Matsy, men jag vet vi har setts förut, kan bara inte placera, Nöjesguiden så klart, men inget annat och det känns som det borde vara mer än så. Det är en grej jag avskyr med mej själv, allt som hände mellan 23 och 30 är liksom en dimma. Antar det kostar på att vara packad fyra dar i veckan så pass många år. Det är också fruktansvärt pinsamt, att alltid vara den som ba "hmm, hur menar du nu?" när någon tar upp nånting som ska ha hänt för några år sen. Det kan vara allt från Carros sönderältade supercrush 2006 (who?) till någon som anförtrott nåt stort som jag helt glömt. Jag är en rätt säker hemliskälla, det försvinner inom loppet av en vecka. Inte till andra, bara ut i intet. Ansikten, namn, ord. Allt försvinner om jag inte träffar fejjorna, hör orden, namnen, upprepade gånger inom kort tidspann och påföljt av en direkt kontinuerlig längre tidsperiod. Annars: puts väck. Jag är helt värdelös. Det går inte att fejka i längre stunder heller, man ser ju i mitt nylle att jag checkar ut liksom. Det är också Roger som har försatt mej i en sån himla pinsam situation en gång, en gång som jag med brännande kinder minns urväl. Tyvärr. Jag är i tunnelbanan, på väg ned för rulltrapporna på Östermalmstorg, möter en man som hejar och vi stannar, jag vet att vi är bekanta och att det är någon jag gillar. Kan för mitt liv inte minnas vem det är. Minns ej om jag påpekar att jag inte minns hans namn eller om det är han som ba eh du minns inte mej va?, men han säger alla fall med trött röst att han är ROGER OCH VI HAR SETTS MASSOR AV GÅNGER och jag vill bara krypa in i ett hål i väggen, men först vill jag skrika att jag "inte är arrogant, jag har bara varit full i fem år och jag är BLÅST, inte dryg, förlåt". Å andra sidan, detta måste ha varit för fyra fem år sedan och sedan dess minns jag honom glasklart. Inte enbart på grund av den gången så klart, utan för att han finns i ett mer nyktert sammanhang, vi har setts fler gånger, vi har pratat lite närmre och så vidare. Men ändå, alltid när jag träffar Roger så påminns jag om att det förmodligen finns ett gäng där ute som tycker mej vara en dryg jävel och det gör mej himla ledsen. Det är skillnad på puckad och arrogant, gott folk. Jag ställer mej glatt i de puckades skara. Och grattis, Roger! Du är härlig. *kommer aldrig glömma dej*