I dag var det nån jävla idiot som snodde en tremånaders unge ur en barnvagn på baksidan av ett villahus i Finland, från en altan. Mamman kollade ungen var femte minut och plötsligt var knodden bara borta, nowhere to be found. Alltså PANIKEN hon måste ha lamslagits av, jag blir helt kallsvettig. Tre timmar senare hittar de spädisen NEDGRÄVD tjugo cm under snön sex meter ifrån tomten. AHMEN VAD I HELVETE ÄR DETTA? En sekund tänkte jag att det kanske kunde vara ett djur? Men se det hade det inte varit, bara ett helt vanligt MÄNNISKOFREAK som hade gjort. Jag blir så jävla upprörd. Ungen klarade sej men var så klart kraftigt nedkyld och livrädd och morsan och farsan är väl traumatiserade för livet och den där ungen kommer växa upp med stängsel framför pojkrumsfönstren.
Gud. Ännu ett scenario att mardrömma om. I dag på väg till jobbet var jag gråtfärdig för hjärnan spårade som den alltid gör, olika sätt som min unge kan ryckas i från mej, och den här gången gick det så långt att jag planerade vad jag skulle kunna säga på jobbet när jag kom tillbaka dit efter sorgearbetet var "avklarat". På riktigt, det var ett tal värdigt Greys anatomy. Är det inte Hanna det gäller, så är det min kille. Som att mitt skrala psyke anser sig vara nödgat att träna på sådana här situationer utifall de skulle bli verklighet. Så att jag inte ska slappna av och vara lycklig, utan beredd när livet rycker matt-fan undan fötterna på mej. Undrar om detta är normalt. /Tjej på plus trettio jordsnurr.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
9 kommentarer:
GUD jag gör precis likadant. Har inget barn att oroa mig över att det ska dö/rövas bort/skadas, men går runt och tror att min kille ska dö hela tiden. Nu var han i Alperna och jag målade upp hemska scenarior där han omkommit i en lavin och jag måste vara tapper och inte låta världen rasa samman och sälja katterna för att de skulle påminna så mycket om honom. Herre-g u d. Man är ju ett mongo.
Ehh jag spenderade lite tid igår med att tänka på hur jag skulle hantera att vara i sorgearbete OCH sitta i fängelse, för att jag skulle råka döda min bäbis (OBS! jag är inte ens gravid! futureangstar bara) pga att jag inte kan nog om bäbis-do and donts. Typ "du lade en filt med ditt barn, som kvävdes! Du är en usel människa!" och sen medan jag håller på att gå sönder skickas till fängelset för dråp, och så är hela livet förstört. etc. etc. Jag tänker ofta på sånt här. Man är ju ett mongo indeed.
Det kanske inte alls är samma sak, men jag komma att tänka på detta:
http://www.sr.se/sida/default.aspx?ProgramId=3637
Hahaha, jag tänkte också sånt hela tiden, om hundar, kille, mamma, pappa och bröder.
Men Astrid som dessutom är rädd för att hamna i finkan, hahaha. Hahaha!!
Hahaha, jag tänkte också sånt hela tiden, om hundar, kille, mamma, pappa och bröder.
Men Astrid som dessutom är rädd för att hamna i finkan, hahaha. Hahaha!!
Du är verkligen inte ensam, jag är exakt likadan när det gäller H. Värst var när han efter lite passproblem var tvungen att vända hem igen från Rio när vi var där för ett år sedan (bröllopsresa, lång historia) och alltså tillbringade omkring 30 timmar på ett flygplan utan mig medan jag låg och hyperventilerade i ett hotellrum i ensamhet. Hemskt. Och det lär väl bara bli värre när bebisen kommer.
Jag gick senast i morse på väg till tunnelbanan och planerade för hur det skulle bli om min sambo gick bort, hjärnan går lixom i super-ologisk-tokspinn. När min sambo frågade (han gick hela tiden brevid mig) "vad ska vi hitta på ikväll" så blev situationen jävligt konstig och tankarna blev mer: "Herregud du lever ju och faan vilken tur att du inte vet vad jag tänker". Mycket bisarrt. Varför håller man på såhär?
Haha, fan vad härligt att hitta så många likasinnade! Mina tankar får frispel sådär hela tiden. Kan lägga till att jag ofta håller dessa "tal" framför spegeln också, samtidigt som jag tittar fram under ledsen lugg!
*mohahahahhaaa*
Jag är bland vänner, hör ju jag det. Fy fan vad skönt.
Skicka en kommentar