lördag 13 mars 2010

Slay you, slay me


Nu ska jag för första gången i mitt liv läsa Bang. Jag fick den igår av Carro, hon sa hon tänkte på mej hela tiden när hon läste. Det är ett specialnummer om nördar och exempelvis fantastiska Johanna Koljonen skriver om detta underbara fenomen.

Jag vet inte om jag känner mej som en nörd, men det låter himla fint och jag skulle gärna vilja vara en om jag fick. Det känns lite som en klubb för andra, en där jag inte riktigt är inkluderad. Det är iofs the story of my life. När jag växte upp var alla mina kompisar fotbollstjejer, som per definition då blev fräscha och duktiga och fick en gemenskap jag aldrig trängde igenom. Jag med min kedjerökande mamma, fattiga kläder osv. När jag sen fann en plats med min första riktiga kille, som hade ett mer punkigt tänkande kring livet, så började jag å andra sidan GILLA att jag hade ensamstående föräldrar, att de lyssnade på Kate Bush och David Bowie (att de inte var/är mer än människor och gjorde så gott de kunde är nåt jag insett först efter jag själv fått barn), men då hade å andra sidan min önskan om att bli Lucia-kandidat redan rubbat av så mycket sockervadd på mej själv att jag heller aldrig riktigt kunde embrejsa den tuffa smutsen, hur mycket Dr Martens-dojja och håliga nätstrumpor jag än hade på mej. Och sen här i Stockholm så var jag ju så länge den som inte kände så många, som ville passa in, som ville vara till lags, som inte hade hittat min plats osv. Och sen så blev jag då den där tuffa skivredaktören på Nöjesguiden, som hade tuffa kläder vänner attityd VIP whatever, och då kan man ju tänka att jag borde varit glad, men i stället brottades jag ständigt med att jag var en bluff, tänkte att andra tyckte det jag gjorde var skit, att de undrade hur fan jag hade fått det jobbet, knullade jag med chefen, att jag blev bokad som dj för att jag var tjej och hade roliga vänner snarare än att jag var bra osv. Hade ständiga komplex för att jag jobbade med folk som Sebastian Suarez, Tommie Jönsson, Daniel Björk, Emil Arvidsson, Tomas Hemstad... HELT SJUKT BRA, och jag verkligen rågillar dem som människor, och så... jag? Ständigt denna dåliga självkänsla. Den försvann aldrig under hela den här tiden. Och jag kan bli så ledsen när jag tänker det, för jag var nog rätt duktig, jag hade koll på jävligt mycket musik, visste så himla mycket och hade hört så himla mycket, men det var alltid nån jävel som droppade nån nedra minimal techno-låt jag aldrig hört eller nån tolva med jävla Arthur Russell och jag kunde liksom inte tävla med ALLA de här andra som jag tyckte var så himla bra. Vad jag liksom inte tänkte på då var att jag tävlade med tio andra, med tio olika spetskompetenser, jag var ju inte mer än människa för fan. Visst hade jag hybris vissa dagar, visst tyckte jag att jag ägde fucking världen när jag stod där och spelade musik på Stockholms tuffaste ställen, men dagen efter kom alltid känslan av att vara en fejk och hade inte den eller den tittat weird? Och så blev jag med barn och blev tjock och ledsen och jag passade vare sej i mina kläder, gamla gängor eller i livet i stort. Då var jag verkligen lost, för jag var ju inte som de andra mammorna. I efterhand fattar jag ju att det inte bara är jag som inte kan identifiera mej med den gängse mammarollen, men just då kände jag mej verkligen så jävla ensam.

Oj, vad långt det blev. Men jag är väl inte unik här heller. Vem fan känner sej hemma hela tiden? Bara att i backspegeln så känns det som att jag tamejfan aldrig gjort det. Alltid rotlös, alltid ensam, aldrig riktigt lika bra som de jag jämför mej med just då. Och så nu detta då. Gulliga nördiga nörd. Är jag en sån? Well, jag läser ju bara grejer från Sciencefiction-bokhandeln, spelar fåniga medeltidsspel på datorn, älskar Buffy och BSG och annat övernaturligt på film och teve... men inte ska väl jag komma och ta plats och outa mej som en av er andra. Jag läser ju inte serietidningar till exempel. WHO AM I TO ta den platsen, andra gör det så mycket bättre.

Ibland när min psykolog talar om det ensamma barnet, att jag måste ta hand om och trösta den lilla Emelie, hon som inte blev sedd som liten och sällan kände sej trygg, så vill jag bara bryta ihop. Lilla lilla älskade rödtott.

Okej, det här är uppenbarligen inte en hybris-dag. Hej.

13 kommentarer:

Emma sa...

Näe du är inte ensam om att känna så. Men väldigt generös som bjussar på det. Tack.

Schmarro sa...

MEN FINA LILLA RÖDA TOTTEMELIE GUUUD VAD DU ÄR BRA! ÄLSKENÖRD!

xx sa...

hihi roligt att jag också precis skrivit om senaste numret om bang. med ett annat perspektiv, men ändå!

Stalker sa...

Jag får verkligen ett 'Hej bullen'-moment nu och ba vill skriva ett långt brev till dig för jag känner igen mig så himla exakt. Med psykologen och lilla barnet och ensamheten och allt. Du är så bra va.

Siri sa...

jag satt precis och hade bangs:s hemsida uppe och läste johanna koljonens adress när jag fick för mig att jag var tvungen att ha din spotifylista i bakgrunden för den skulle passa så bra till läsningen och så går jag in här och hittar det här inlägget. crazy!

Teresa sa...

Förutom att läsa Bangnumret (som verkligen är helt sjukt bra) tror jag att du borde ta en titt på det här: http://roleplayingissogay.wordpress.com/2010/03/12/grundkurs-i-nordfeminism-2-nord/

Jag får ofta agera officiell nördfeminist iom mitt egagemang i Geek Women Unite, och om jag fått en femma för alla kvinnor jag pratat som är rädda för att inte duga som nördar skulle jag vara rik. Det är för jävligt, men varje gång någon som du skriver den här sortens text får några av de kvinnorna en aha-upplevelse och fattar att de inte är så ensamma och dåliga som de tror. LOVE!

Johanna Koljonen sa...

Åh darling FATTA vad jag alltid har varit rädd för dig och imponerad av dig och skitskraj för exakt alla de där människorna som du räknar upp som jag också respekterar och älskar men tycker det var asjobbigt att försöka mäta sig med!

Du har sagt allt så bra så jag har inte så mycket att tillägga utom det här: en av dom bästa upplevelserna av Geek Women Unite! för mig har varit att förstå att vi är hur många grymma brudar som helst som har gått omkring i världen och särskilt i mansdominerade geekdoms och känt att vi inte är tillräckligt nördiga för att platsa. Så att när man kommer ut och tar plats så är det fan i sig själv ett stöd för hela kollektivet och most definitely inte ett störighetsmoment. tack. <3

Johanna Koljonen sa...

Öh… eller, what Teresa said.

urcellen ellen sa...

"WHO AM I TO ta den platsen, andra gör det så mycket bättre."

Exakt så. Exakt. Att aldrig vara TILLRÄCKLIG. Fy fan vad beigt.

Linn sa...

du är ju bara så bra så man vill grina. Ibland när jag tänker att jag ska ha barn nån gång i framtiden så brukar jag hoppas att att jag ska bli en sån mamma som du är. Jag känner ju inte dig och det jag vet om dig har jag läst här, men att du är mamma OCH en egen person tycker jag är så himla bra! Tack för att du visar att det är okej att ha ett eget liv också, inte bara gå på öppna förskolan och prata barn.

H sa...

Åh du är så bra! Det är för sådana här inlägg som jag har läst din blogg i hundra år. Det är fint att du är så ärlig. Känner dessutom igen mig. Måste gå och köpa Bang.

Ingen tragisk barndom sa...

Jag tror att de flesta barn växer upp utan att "bli sedda". Barn är ömtåliga men också otroligt tåliga eftersom de inte lagt sig ill med all ängslan och medföljande manér som en vuxen hunnit göra. Barn klarar sig genom det mesta och det gör resten av oss också. Jag tror inte på att trösta det ledsna barnet inom en. Var istället glad att du överlevt och känn dig stolt. Du är stark.

ulrika sa...

hittade just hit, kunde inte sova, och hamnade här. har läst dina bloggtexter ner hit nu, känner igen mig så väl i detta, den dåliga självkänslan, att känna sig som en bluff, utanförskapet... fint skrivet. blev så arg härom veckan, över att jag gått omkring nästan halva mitt liv och inte tyckt att jag duger, haft pissig självkänsla osv, så jävla onödigt. slut på det nu. ska iaf försöka förändra, men svårt med de där gamla vanemönstren, tankarna, lätt hamna i dom, gång på gång.
en annan sak förresten, vissa saker händer senare i livet, visst ibland kan jag önska att jag hade varit dj när jag var 20-25, och undrar varför jag inte var det, men tänker att det såg så annorlunda ut då, på klubb-och dj-fronten, nu är jag 40 och dj, har egen klubb, sen ett och ett halv år tillbaka bara, konstigt, har alltid varit musiknörd ända sen tonåren, men först nu gör jag nåt av det, av mina kunskaper, mitt skivsamlande, mitt nörderi, nåt som jag verkligen verkligen älskar...
p.s. vi har förresten träffats och hälsat, vi har nåra gemensamma bekanta. men tror ej att du minns mej. känner ju kalle, terry och teet lite grann.