A moment, a love, dream, a laugh, a kiss, a cry

Det här är en sån där låt som jag egentligen inte vill gilla, för den är inte tuff på något sätt, och jag kan inte heller gömma mej bakom att det är lite tokigt att gilla nåt så kommersiellt som tex Pink eller så. Nä, att gilla Temper trap är lite som att gilla The Killers och U2. Vilket jag också gör (utom den där Human-låten, dör på den). Men det är liksom folkligt på ett sätt som jag, trots alla år som passerat sedan jag var kreddig, har svårt att tillåta mej själv att gilla, så svulstigt och arenigt och liksom radiorockigt, egentligen helt utan udd men med en form av ångest som trots sin slätstrukenhet slår an nåt jävla stränginstrument i mej. Som Kings of Leon också. *älskar* Och jag menar inte att pissa på nåns musiksmak, nåns musiksmak jag uppenbarligen delar. Jag vet att det är jag som är tönten här.

Hihi, byt ut "låten" till "skivan" i texten ovan och detta skulle kunna vara en typisk recension jag skrev i Nöjesguiden. Gud jag har så svårt att vara objektiv. Alltid. Fast å andra sidan så tycker jag själv bättre om att läsa sådana texter än de som är mer kliniska, gitarren låter plink och trumman plonk osv. I'm all about the mushy feeling stuff. Och ni hade ju hajjat exakt vilken musik jag menade i den där beskrivningen där uppe, eller hur? Så det så.