After the boys of summer have gone

Min kille blev kompis med en tjej jag aldrig hört talas om på Facebook. Det i sej är ingen nyhet, och det är inget jag lägger mej i i allmänhet, och egentligen inte den här gången heller, men på raden över att de blivit vänner hade hon postat en länk till sin klubb och jag gick in och kollade av ren leda. Och möttes av en helt ny värld. Urvacker, dj, typ slickandes på en vinyl (så klart) och poserandes med skjutvapen. Tänk MIA fast liksom lethal. Hennes klubb hette nåt i stil med pussy make you wanna come in your pants eller liknande. Hej nya generationen! Vilken skillnad ändå. För fem år sen fanns inte sådana. Observera, jag fördömer inte här, hon var skitsnygg och såg supertuff ut yada yada. Men vi, rätt få, tjejer som spelade skivor ute ca 2002 och fem år framåt hade liksom inte den approachen. Alls. Iofs, kan ju bara utgå från mej själv (och mitt minne sviktar som bekant). Jag såg upp till exempelvis Johanna Olofsson som förvisso var skitsnygg hon med, men det var hennes skills jag var impad av *till och med killar tyckte hon satte snygga mixar* *wow-e*. Och klimatet var ett helt annat då också, modebloggarna fanns inte, jag jobbade på Rodeo och mina ideal var androgynt, svart, skinny. Mycket hud, men liksom inte... kvinnligt. Oformligt, mycket tyg. Mer fashion. Nu ba: inget tyg alls. Jag vet inte vad jag vill säga med det här inlägget. Kanske att jag önskar att jag hade lekt lite mer med mej själv och mitt utseende. Ungefär när jag började lägga av med hela fashionprylen exploderade Kitty on (and?) the Catwalk och Tommie X och allt det där. Då kände jag mej redan för gammal för att sätta på mej en catsuit i rosa spandex. Vilket känns tråkigt i dag, jag kan bli så himla sur när jag tänker på kroppskomplexen jag gick och drogs med fastän jag vid 29 års ålder och efter år av misshandel av min kropp hade en jävligt sjysst skepnad. Jo, jag vet vad jag vill säga med det här inlägget och jag skäms som en hund men asså faaaan, GUD, JAG KÄNNER MÄJ GAMMAL.

Jag har nog aldrig velat radera ett inlägg så mycket som detta, känner jag nu, en kvart efter publicering. Inte ens det där jag berättade om när jag sket på mej i vuxen ålder ville jag deleta lika mycket som detta. Jag har knappt passerat trettio och det låter som att jag minns min ungdoms gröna ängar, med ett hav av regrets jag önskar jag gjort annorlunda nu när jag ser tillbaka genom visdomens glasöga. Jeez. Hej då.