Biomys

I dag var vi på bio. Fyra Alfons, massa popcorn. Hanna hade sin "disco-mössa". Sen köpte vi lördagsgodis. Gick hem. Nu kollar hon Musses klubbhus. Så fult animerat att jag inte klarar av att vara i samma rum.

Och när jag ändå håller på...

... det här med att jag liksom GRINAR av den här? På riktigt, jag fulgrät första gången jag såg videon. Har sagt det förr. Älskar Pink och hur hon fan inte ger sig, hon fortsätter spy på skeva ideal och är sårbar i sina texter och helt öppen med sina egna doubts and fears. Orka vara perfekt. Orka vara som alla andra. Du är bra ändå. Det är som Aguileras "Beautiful", blir blöt pöl av den med. Inte av Aguilera, uäääh, men av budskapet, känslan. Och jag vet det är cheezy, jag vet det är äckligt amerikanskt. Spelar ingen roll. Grinar ihjäl mej ändå.

Det här med att...

... jag tycker den här himla låten är typ årets hittills bästa? Jag vägrar skämmas, orka vara kreddig, men jag är liksom inte målgruppen. Och kan inte säga jag gillar videon heller. Superfånig. Men ändå, refrängen, när hon drar igång med sin späda flickröst som inte är rivig alls egentligen på det där sättet jag vanligtvis gillar så mycket... can't help it. MÅSTE. HOPPA. RUNT. I. RUMMET.

Tack Q

Hade liksom glömt den här, fan vad bra. Hennes röst. Gaah.

"I've had a hole in my heart for so long
But I've learned to fake it
And just smile along"

I follow rivers

Video av Tarik Saleh. Vilken hit! Åh, längt efter bongotrummiga remixer på den här.

2011 is looking good to me

Tillåt mig berätta om min dag, som både har varit oerhört ordinär, tämligen innehållslös men också rätt så bra. Jag vaknade hemma hos min pojkvän. Javisst, jag har en sån och det känns fortfarande rätt konstigt att säga det högt, men absolut inte konstigt som i dåligt, bara... annorlunda. Och fint. Och as-as-ashärligt. *wiii* Han skulle klippa sig klockan nio så jag satte mig på tuben hem, han bor vid St Eriksplan. Läste min egen krönika i Sthlm City under åkturen, alltid skräckblandad förtjusning. Okej, inte alls särskilt mycket förtjusning, tycker det är skitjobbigt faktiskt. Åkte direkt hem, dammsög, hängde tillbaka kläder i garderoben, jobbade till två, rensade ut ca 150 cd-skivor som jag ska ge till nån form av skivbörs, sen gick jag till Kaffebar. Som inte tar kort. Så jag gick tillbaka hundra meter, till Sodom. Mullig macka och kaffe, Steven Eriksons "Deadhouse gates", ja, jag läser om dem. Så himla himla bra! Köpte klädhängare till hallen, till Hanna, en sån där design-ripoff med färgglada kulor. Hem, spelade Civilization till fyra, med jobb däremellan. Ungefär här insåg jag att jag inte skulle gå på den där häftiga reklamfesten på DDB, inte heller på Fireball-prylen på Vassa. I stället skrev jag en inköpslista till en nudelsallad jag skulle göra. Tryckte in hörlurarna i öronen och gick ut, lyssnade på Me and my army, handlade, både salladstjofräs och grejer inför Hanna-helgen som börjar imorrn *wiiiiii igen!* Promenerade tillbaka hem, lyssnade på "Miami 2 Ibiza" med Tinie Tempah & Swedish house mafia, så jävla bra. Pratade med Carro, pratade med min syster. Lagade mat, blev skit-skit-skitbra! Dansade lite lyckodans. Åt framför "Halv åtta hos mej". Älskar Helge Skoog. Städade hela köket. Spotless. Lyssnade på P1 under tiden, får mej att känna mej lugn. Orkar inte alltid musik, men orkar ännu mer sällan tystnad. Duschade, hoppade i mysbralla. Släckte ned, tände ljus, satte på en rätt cheesy jazz-platta med Lisa Ekdahl och Esbjörn Svensson Trio. Nu har jag hällt upp ett glas rött från en gammal bibba sen tidig januari, tänt en cigarett och så lyssnar jag på den här. Känner mej pretty jävla... vuxen. *varvar ned* Men också lycklig och tillfreds. Inte nöjd, det blir jag aldrig. Och tur är väl det. Haha. Fy fan för nöjda människor, det finns alltid nåt att gnälla på eller rasa över. Orka människor som ba "ooooh allt är så braaaa nu". Vet aldrig vad jag ska säga till såna. Eller nöjd kan man ju vara. Så klart. Missförstå mej rätt här. Men jag pallar inte såna som hela tiden framförhåller hur jävla bra de har det. Och är. Det blir så lätt till äcklig självgodhet om man inte har en gnutta självironi/svärta/självinsikt. Okej, svamlar.

Men ändå. 2011 is looking good to me. Och om några timmar kommer han. Lullig och gullig efter gratissprit på häftig reklamfest. *wiiii IGEN* *okej lägger av nu*

Bara en grej till. Varför är det så mysigt att skrutta runt i hans kläder? Det känns som världens största romcom-klyscha. Men jag är tokig i det. "wiii... uäh, skoja*

Fram med anteckningsblocken nu!

Det här ska jag nämligen laga nu. Projekt erövra en huvudingrediens fortsätter. Lilla nudel. Snart är du conquered! Min wok blev bedrövlig, soppan igår fantastisk. Steg tre inleds här och nu. Hej hej.

Operation Rensning 2011

Det är en förlossning, inte lobotomi (krönika v 4 Sthlm City)

Ni kanske inte visste detta, men jag har ju fostrat min treåring till ätstörning. Åh, min lilla mini-me. Jajamensan, det ska börjas i tid. Inte nog med, jag brukar även smita ut och festa på stan om nätterna medans min treåring ligger och trynar helt själv hemma i lägenheten. Hon sover supertungt, så det är verkligen ingen fara, och mamma måste ju "få sitt" också.

Eh. Nej. Så klart är inte detta sant.

"Jag vet inte hur jag ska säga det här, men jag kände att jag hellre ville berätta för dig än att du skulle få höra det av någon annan". Så började ett telefonsamtal från en god vän i somras. Jag var precis nyseparerad, utan jobb och en alldeles för dyr lägenhet som jag nu skulle betala helt själv, det regnade utanför fönstren och jag sa "hit me, det kan knappast bli värre!".

Åh, att jag aldrig kan hålla min trut. För de rykten min vän återberättade för mig var som tio medicinbollar i magen, skjutna med kanon på tre meters avstånd.

Jag ska inte hålla något brandtal till mitt försvar i det här forumet. Men det är väl klart att inget av detta är sant. Inte ett ord. Kom igen, det här är riktiga livet, MITT LIV, inte himla "Trainspotting".
Och det finns femtio grejer jag har dåligt samvete för vad gäller min mammaroll, men att jag skulle vara en "dålig" mamma eller förebild för min dotter... det finns inte på världskartan. Jag är grym!

Först började jag faktiskt gapskratta. Det var för absurt. Sedan infann sig den slutgiltiga känslan, som fortfarande sitter i ett drygt halvår senare, jag blev så oerhört himla ledsen. Och paranoid. Vem spred detta? Pratade de om mig på dagis? Och rasande. Jag rasade som en kvällstidnings-etta där hemma.

Och tillåt mig klumpa ihop de här människorna, de som frossade i detta göttiga, var det ingen av dem som reflekterade över att min dotter också har en pappa? Som är en exakt lika viktig beståndsdel i hennes liv? Att om jag var ute och svirade på Kåken en kväll, så låg mitt barn och sov, helt trygg och älskad hemma hos sin högst kapabla fantastiska pappi?

Det finns ingen belöning som väntar mig som förälder om jag tränger undan alla mina egna behov. Det enda som händer är att jag blir en ledsen människa och som följd på det, en ledsen mamma. Det skulle mitt barn märka, hur många ekologiskt godkända syltkakor vi än bakar tillsammans.  Och tro mig, för det här vet jag, hon kommer bära det inom sig och ta på sig skulden.

Det handlar om att hitta en rimlig balans mellan det gamla jaget och det nya, och det är inte ens särskilt svårt om man bara besitter en smula sunt förnuft.

Jag vägrar gå med i den här sekten där mamman automatiskt ska vara någon sorts helig ko. Jag vägrar. Och jag blir vansinnig på det här föreställningen om att jag som förälder helt ska göra avkall på den person jag var innan. Det är en förlossning, inte lobotomi.

Att dra sitt strå

Så här skriver min kompis angående skattedebatter och IKEA och hej och hå:

"Ang storföretag och skatter. Sveriges största skattebetalare H&M:s storägare Stefan Persson betalade 797 miljoner kronor i skatt 2010 - lika mycket skatt som de tio närmast efter honom på listan gör tillsammans. Inget jävla Liechtenstein. Jag ÄLSKAR H&M."

Stefan Persson, va. Om detta stämmer, vilket fakta brukar göra när det kommer från den donnan: nu kan jag shoppa helt utan dåligt samvete på HM! *iiiih* Och jeez, vilka summor ändå. Det är liksom fantasipengar. Jag tog ett banklån på 120 000 i december och tyckte det var helt svindlande mycket. Och när jag fick kvarskatt på 40 000 förra året så gick min ekonomi i kras. Stefan ba... äsch, 800 mille ba. 

Gillar Elins grejer för HM btw. Fina.

I made this!

Flashback

Jag brukade vara ganska smart förut, alltså, mer på det pålästa sättet. Saker jag såg och läste om fastnade, jag var en killer på TP osv. Nu har jag blivit en sådan som kan berätta samma sak tre gånger för samma person, jag MINNS inte så bra längre. Oftast tänker jag inte på det alls, men ibland skrämmer det mig, åtminstone glömska-biten. Alla små vardagliga anekdoter med Hanna till exempel. Jag måste börja skriva ner dem lite bättre. Kanske föra lite mer vanlig dagbok, fram till 2005 hade jag mini-dagbok i små fickkalendrar, hittade en häromdagen då Lovisa var här. Haha, guuud. Helt vanlig vecka januari 2003:

onsdag - öl på WC. Mycket trevligt! Sen Baba. X var där, sjukt kul att träffa honom.
torsdag - träffade X på Indira och åt middag. Drack öl. Spilled my guts.
fredag - kids-listan: "är dina orgasmer lika falska som du?". Metropolis. Sen 76. Träffade X! Så himla fint. Han började gråta och jag med. Berns, sen efterfest Rebecka. Sov hos X. Drack Fernet, mitt äckligaste!
lördag - satte punkt. Podion på kvällen. Udda kväll. SMS:ade. X kom. Sov hos mej.
söndag - X kvar till fyra. Satte punkt. Sjukt trött på hela grejen. Sov X på kvällen.

Haha. Jeez. Jag fattar knappt själv vad och vilka jag menar, alla dessa X. Det är ju inte samma personer. Tror det är tre olika. Jag liksom kodade för mej själv. Gillar att jag satte punkt två dagar på raken.

Allafall, apropå att jag inte har några fakta om prylar kvar i huvudet, igår såg vi ett roligt tv-program med Ricky Gervais sidekick Karl Pilkington på SVT och han knallade runt på Kinesiska muren, så då googlade vi världens underverk i en halvtimma och läste på om det. Kändes så himla fresh. Mental note: läs nåt annat än fantasy och populärkulturpress nån himla endaste gång.

Min senaste craving

Erkänner en grej:

Sak jag aldrig kan lära mig.

"Ersättning utgår".

Alltså. Jag får googla betydelsen varje gång. Klantigt ordval i övrigt tycker jag. Utbetalas är väl mycket bättre?

Jag är citerad i Washington Post!

Haha ååh. I december, innan Robyn-konserten på Berns, så skulle jag möta Quetzy på Riche. Då sprang jag in i Karin Ström och en amerikansk bekant till henne, bekantingen var journalist och skulle skriva om det svenska musikundret eller liknande. Vi babblade lite, Quetzy kom och sedan har jag inte tänkt mer på det. Tills nu. Jag är citerad. I WASHINGTON POST!

""We're very sensitive to trends," says Emelie Thoren, a music critic and DJ spinning classic soul records at Riche 24 hours later. "As Swedes, we don't want to be in the background."

Det är som att han gjort en tidsresa och träffat mig för sex år sen. Då jag faktiskt var musikkritiker. Och spelade på Riche regelbundet. Men tro mej, det var aldrig classic soul records som var grundstommen då.

Men hajja mäktigt. Washington Post! Bra artikel för övrigt, läs den här.

Funny people

Ni har ju förmodligen SETT detta redan, men jag hade inte det och nu såg jag, på Salvans blogg och alltså... hilarious! Adore him.

Ähmen jag smäller aaaaaaav

Jag svär jag aldrig blir 25 igen (krönika v 3 Sthlm City)

Jag vaknade av att han vände ryggen till. Det var sommar tidigt 2000-tal och på våren hade jag fått hjärtat utslitet ur kroppen i precis det här rummet. Hans sovrum. Morgonsolen strömmade in genom tunna vita gardiner, de fladdrade lite, balkongdörren var öppen. Mina läppar hade fortfarande sockrigt kladd från nattens Mojitos, min vänstra hand pryddes av en smetig Metropolis-stämpel.

Vi luktade alkohol och sex och jag ville så förtvivlat gärna dra fingertopparna längs hans ryggrad. Jag gjorde det inte den här morgonen, även sådana som jag kan lära sig av tidigare misstag. Jag gick upp i stället, för jag visste att han inte ville ha mej där, inte nu, inte egentligen. Men ännu var jag för hög av hans närhet och allt vi sagt och gjort kvällen innan, jag trängde undan trycket över bröstkorgen och kraschen jag visste skulle komma, som alltid kom. Men inte riktigt ännu.

Han var min fixa idé, jag visste det inte då men han skulle komma att dominera flera år av mitt liv. Alltid närvarande som en osalig ande intill mig. Jag slutade äta, jag började röka, varje sångtext handlade om oss två. Köpte jag en tröja var min första tanke "kommer han gilla mej i den här?".  Jag var helt konsumerad. Tack gode gud att det inte fanns Facebook då. Jag raderade hans nummer gång på gång, men det var som multiplikationstabellen, jag kunde rabbla det i sömnen. Lönlöst. Jag stalkade alla hans hangouts. Så jävla genomskinligt.  Jag var radiostyrd, en robot, med hans namn, röst och doft som enda programvara.

Han vaknade av mina rörelser i rummet. Och jag kunde den här proceduren så väl nu, säg inget av betydelse, kväv varje impuls att fråga om natten förändrat någonting. "Älskar du mig nu?". Så vi fnissade och hade en skämtsam jargong, medans jag yrvaken och snubblig tassade runt för att plocka upp mina kläder som låg vid den öppna balkongdörren. På det halvår som gått sedan jag gråtande flydde lägenheten och med tårarna rinnande planlöst vandrat Götgatan mot ingenstans, hade jag gått ner femton kilo. Mina höftben stod ut och lämnade mjuka håligheter mellan trosa och hud när jag lätt poserande drog tröjan över huvudet. Jag stod i motljus, solstrålarna dansade över min blekhet. Jag visste att jag var snygg. Jag visste att han tyckte jag var snygg.

"Synd att du blivit så jävla vacker efter att vi gjort slut". Han log som bara han kunde när han sa det. Ur stereon sjöng Ryan Adams "It's harder now that it's over". Och så gick jag ut genom dörren, ut på Söders gator, med den nu så bekanta klumpen i magen, ännu bara stor som en tennisboll, lavinartat växande för varje steg. Om femtio meter skulle den skymma solen. Ett svart hål jag själv skapat. Helt på egen hand. Jag kan vara väldigt övertygande.

Han hade sagt han skulle till Berns på kvällen. I mitt huvud planerade jag redan outfit.

Nä hörrni, nu tycker jag vi lyssnar på den här en stund

Ännu en vecka

Den här veckan har gått så himla fort och den har varit väldigt rolig också. Jag har pysslat massa i lägenheten, gjort den fin, målat ett bord i högblankt svart och valt bilder på datan som jag ska skicka på uppförstoring. I söndags var Lina och Ruben här, vi käkade sushi och kollade tecknat med Hanna. I tisdags var Malena, Ika, Cora och Franka här och mös, och i går var Ante här, jag och Hanna bjöd på korv, Hanna älskar korv. I dag är det torsdag och Carro har precis gått, vi gosade i soffan och Hanna badade och sen åt hon skorpa på Carros mage. Fint ju. Imorrn är  det fredag och Hanna ska till pappi. En helt annorlunda vecka tar vid. Ska träffa Quetzala på Riche klockan sex.

Så fina tycker jag

Happy birthday to ya

I lördags fyllde Ante år, och han hade så himla rolig fest! Jag kom rätt sent, typ halv tio, för jag var hemma med Hanna och min pappi till typ nio, och när jag kom var det redan ca trettio pers i hans lilla tvåa. Och det dubblerades rätt snabbt. Det bjöds på varmkorv, tårta och sjuka mängder alkohol och egentligen skulle festen ha avslutats klockan ett, men då var det fullt dansgolv och först halv fyra gick sista gästen. Åh, hemmafester - jag går på alldeles för få. Sen hastade jag hem tidigt som sjutton och byggde garderober med pappa och Hanna.

Här är lite pics, de svartvita har jag snott från Elsas blogg för de var så himla fina.

Pizza - livets salt

Igår kom Ika och Malena hem till mej och Hanna, de premiärhängde i min lägenhet. Ika hade med sej sina kids Cora och Franka och de kommer bra överens med Hanna, vilket är grymt då jag och Ika faktiskt bor grannar nu. Vi käkade pizza från pizzerian i huset bredvid, den är skitbra (yeey!), var så sjukt himla trött på pizzeria Oliven som var närmast när vi bodde i Skanstull. Jag har inte känt vare sig Ika eller Malena särskilt länge, Malena är min chef på City, hon är kulturredaktör där och även om jag vetat vem hon är i flera år så har vi liksom aldrig umgåtts. Och Ika har alltid varit den där supertuffa rockbruden som var musikläggare på P3 och satte musiken till tv-serien Spung (!!) och gjorde tidningen SEX. Och så blev hon på smällen ungefär samtidigt som jag och vi började umgås. Igår hängde vi alla fall alla tre och det var ashärligt. Ika hade med sej ett rött vin som hette MOTÖRHEAD. Nu tänker jag aldrig köpa nåt annat på Systemet. Och så skvallrade vi loss tills klockan blev åtta för då var det dags för ungarna att nappa. Slut.

Pizzatajm. Bordet köpte jag för 200 pix på Blocket förra veckan, ska måla det högblankt svart, jag måste bara komma mej för och gå till himla färgaffären.

For those about to rock.

Ika och Cora - hon är superpluttig, både Hanna och Franka fyller fyra i år.

Malena var bakis för hon hade varit på Grammis-efterfesten. Som tydligen hade varit kul, jag var där förra året och då var det skittrist. Orättviiiiiiiist.

Dagens remix

Hej lilla mini-dati, imorrn är du min!

Jag är så himla trött på att släpa runt på min skitstora laptop. Den är jäääättestor, men det var bara för att jag tänkte att jag ju ändå aldrig tar med mej den ut och jag spelar ju mest dataspel på den, då är ju stor skärm jättebra. Mmm. Men nu har det gått ett par år och jag spenderar min frilans-tillvaro mest på fik, och den är så himla TUNG och STOR, får knappt plats i väskan (jag har typ en sportbag). Och så är jag rätt mycket i en annan stadsdel varannan vecka, ORKA släpa en halv tegelmur med sej varje gång liksom. Lina sa så här, ungefär alla fall: förenklar det din vardag? Köp i så fall. Så nu ska jag. Tre tusen pix. Ej så fasligt ändå.

Vad är väl en bal på Slottet

Jag har aldrig gått på Elle-galan, aldrig blivit bjuden. Ej så konstigt då jag inte jobbar med mode, men guuuud, vad kul det vore ändå. De här tyckte jag var snyggast! Bilderna är snodda från Stureplan.se.

Lisa och Marcella.

Filippa.

Bea.

Elin - snyggast av alla om ni frågar mej.

Alexandra.

Cia.

Sofie Krunegård (i mitten).

Morfar jobbar lite ba

Bara lukten gör mig svag

Haha vadååååå

Är det hära "Kanske gillar du" dåligt?

I feel like going home, but at the same time... I don't

Jag är så himla skraj att Hanna inte alls ska gilla allt det nya när hon kommer imorgon. Att hon ska bli förvirrad, ledsen, och bara vilja hem till SITT hem, det enda hon vetat om hittills, och det är borta, nu finns bara allt det här nya, främmande, som luktar annorlunda. Buuu.

Jag ska möta upp Kalle och Hanna imorgon bitti, vi ska käka frulle på Sodom, och sen gå hit tillsammans och inspektera. Jag längtar så himla mycket efter henne. Jag kommer få hålla hårt i mej själv för att inte bli ett kramigt freak som bara pratar om hur mycket jag saknat henne och hur jobbigt det varit att hon varit borta så länge. Den skiten kan jag ju inte projicera på henne. Hon har ju haft skitkul med pappa på Teneriffa och badat och lekt och sett massa nya saker och flygit flygplan.

Usch, fan. Nu känns det inte alls bra.

Längtet är i allafall oändligt just nu.

Vad ska det hända för skit idarå? (krönika Sthlm city v 2 2011)

Jag är liksom inte gjord för att vara komplett lycklig. Jag blir superduperstressad de stunder då jag närmar mig den själsliga statusen "tillfreds med livet", för då vet jag ju att jag bara är dagar, minuter, från att något ska gå käpprätt åt skogen. Och det är inte som att jag koketterar kring misär heller, inte längre. Förut kunde jag se tillbaka på en tid av tårar och hjärtesmärta och berätta om det med samma nostalgiska ordalag och tilltal som andra berättar om första barnets födsel eller en väldigt lyckad sexuell upplevelse. Numera kan jag uppskatta ett perfekt ögonblick. Men de stunderna rinner av mig, som bra kritik ungefär. Jag tror på en försiktigt negativ livssyn - och en förhoppning om att bli positivt överraskad i stället.

Vilket inte på något vis gör mig till en deprimerad eller tragisk person. Eller jo, finns säkert en del drös tragiska drag hos mej, men jag tror inte att det är det svartsynta som är bland de mest markanta bland just dem. Jag brukar identifiera mig med hon äldre damen i filmen "Masjävlar", jag tycker hon drämmer huvudet på spiken när hon sitter med sin kopp kaffe en morgon, lite håglöst tittar ut genom fönstret, drar in ett andetag och i utandningen klämmer ut ett "jahapp... vad ska det hända för skit i dag då?". Haha, jag tycker det är fantastiskt humoristiskt och befriande.

För det finns så klart inget sexigt eller ens tilltalande hos regelrätt bittra människor. Jag är varken bitter eller självömkande. Jag är den förste att börja skratta åt mina egna tillkortakommanden och grodor, och det är väl det som räddar mig från att bli en fullfjädrad bitterfitta eller energidränerande cyniker. Klart det är kul att vara glad! Jag har bara problem med den här urskiljningslösa glädjen, den hämningslösa oreflekterande jublande lusten till livet.

Jag var tillsammans med en kille en gång som var obehärskat positiv, och jag tyckte det var helt vansinnigt provocerande. Han hade, på allvar, en vana att varje morgon vakna upp och tänka: " i dag ska bli den bästa dagen i mitt liv". Gud. The pressure? Och liksom... naivt? Visst, fin målsättning, men det håller ju inte i längden. Tycker det är som att lägga ett sjysst krokben för sig själv. Varje dag dessutom. Nä, då inbillar jag mig att det är mer realistiskt att vakna neutral, man kanske inte behöver tänka som hon i "Masjävlar", men ändå liksom förutsätta att nåt kommer gå åt helvete. Tänk så glad man är när man går och lägger sig sen på kvällskröken och man kan konstatera att man överlevde ännu en dag, och riktigt kul var det dessutom. Somna med en positiv känsla. Och med ett "vad ska det hända för skit i morgon då" vilande i huvudet, och ändå känna en sorts tillförsikt till den kommande dagen.

Vi har alla våra knep för att hantera livet. Och det här är mitt.

Uppdatering: Haha FAN! Det är ju inte alls tanten som säger så, det är ju en gubbe och i en helt annan situation. Jag och research asså. Men i mitt huvud har jag skapat tröst hos den här (imaginära) scenen jag beskriver ovan. Jag tänker på den minst en gång i veckan, påhittad eller inte. Så får det vara. Men fan ändå.

Sometime, anytime, sugar me sweet, little miss innocent, sugar me yeah

Om en kvart kommer en bil för att hämta upp mej för en spelning på ett ställe långt utanför stan, det är en reklambyråfest och jag är hemskt peppad. Hundra fullisar i varierande åldrar, som gjort för en hittig person som jag! Mest av allt vill jag bara spela den här, haha, jag tycker på ricko att den är så himla bra, det har jag tyckt sen den kom * ja, jag är supergammal * :

All my pictures of you

Jag förstorade lite foton häromdagen, på Crimson, det gick så sjukt fort och blev hemskt bra. För 75 spänn fick jag de här fina, och det tog bara två dagar, från måndag till onsdag! På IKEA igår köpte jag 11 (elva) ramar som fortfarande väntar på att fyllas. Älskar foton. Tänkte ha en hel vägg i vardagsrummet på alla som jag och Hanna gillar. Våra vänner, vår familj. Oss två. Det här är bara början, ska bli massor och ramarna ska vara i alla möjliga färger, material och storlekar. Det är viktigt.

De här två är rätt små, som vanliga foton ungefär, ni vet standardstorleken när man framkallade förr om åren.

Det här är 20 x 30, tror jag. Och Hannas nya lampa står bredvid, supercute.

De här är också 20 x 30 nånting, större än vad de ser ut. De ska jag hänga i hallen. Eller, det ska PAPPI få göra, betongväggar överallt, kan inte göra ett smack utan borr.

Let me show you the world in my eyes

I dag fick jag grejerna hemkörda och inburna. Jeeesus vad med grejer. Och jag har ingenstans att förvara dem för de tre garderoberna (fyra om man räknar med Hannas) och fläktskåpen jag ska ha i vardagsrummet ska pappi montera upp på lördag. Och även alla tavlor, stringhyllor, hallmöbel, speglar, rullgardiner, gardinstång... men det vet han inte om ännu. Gud vad han ska få borra hörrni. Himla röra, men kul!

Så här ungefär ser det ut i min lägenhet, jag trivs så himla bra. Det är liksom en bra energi här? Jag känner mej rofylld när jag är här. Förmodligen för att det är mitt, och jag ska stanna här, ett HEMMA. Vårt hem. Åh, jag är så himla glad att jag äntligen fick igenom ett byte och att det blev den här fantastiska lägenheten. Yeey me.

Det här är Hannas rum. Jag frågade om färger innan hon drog till Teneriffa, hon ba "daaah mamma, ROSA!". SÅ det blev väl mest det.

Här är mitt köksfönster. Köket är pyttelitet, så man får ha matbord i det stora rummet. Vill inte skymma det här fantastiska fönstret heller, perfekt att sitta i, det börjar redan under knähöjd. Om ni fattar vad jag menar.

Från köket är det en liten trappa ner till stora rummet. Där är ingenting fixat, förutom en stor brun soffa i plysch jag fyndade på Blocket och ett soffbord jag fick låna av min dude. Och så har jag ett grått kylskåp som ni ser. Fanns när jag kom.

Det är hemskt kalt som ni ser. Har kakelugn också, den funkar ej, så jag har lite blockljus där bara. Till vänster om den ska det upp fem stringhyllor, har så himla mycket böcker. Och cd-skivor, jag KUNDE inte slänga dem.

Sovrummet rymmer i stort sett bara min säng. Just nu är det rummet något av en avlastningscentral.

I övrigt ser det mest ut så här...

... och så här. Men härligt va! Det här kommer bli så bra. Hoppas hoppas HOPPAS bara att Hanna gillar det också.