Svart är ingen färg, det är ett state of mind

Jag blev erbjuden att flytta den här bloggen häromdagen. Alltså att för en summa pengar skriva under ett annat tak, men samma namn osv. Och jag har pratat med Sthlm City huruvida jag ska fortsätta skriva vecko-krönikor där. Och allt ställdes liksom på sin spets, det tycks som att jag har skitsvårt att göra båda sakerna. Alla tankar av betydelse, som jag förr sprutade ut här (och okej, BETYDELSE, inte som att jag uppfinner hjulet, men ni fattar), de spar jag i en liten mental ask och så tänker jag att jag ska skriva en krönika om det i stället. Vilket gör att bloggy blir rätt tom. Och så tänkte jag att om jag slutar skriva krönikor, så ska det bara flöda av inlägg här igen... Men så slog det mej, att så kommer det ju inte bli, jag har helt andra förutsättningar nu ju. Jag kan inte längre fläka ur mej saker om exempelvis Kalle, som jag tidigare gjort. Han var världens mest toleranta med hur jag målade upp honom här på Popmorsa, beskrev i minsta detalj vårt liv, alltid sett ur min synvinkel. Jag lever ju inte ens med honom längre, det vore superkonstigt att ha honom figurerandes här. Vi har inte särskilt mycket kontakt heller för den delen, så varför skulle jag ens skriva om honom. Och let's face it, halva den här bloggen handlade ju om oss två, ofta ur ett missnöjesperspektiv. Nu är jag åter igen inne i ett förhållande, och att bli omskriven i bloggen uppskattas INTE från den mannen, och det kan jag bara respektera. Dessutom är det så himla nytt, att jag inte VILL skriva personliga saker, han läser ju för guds skull och ni vet hur det är i början, man vill liksom inte... ah men va fan, fläka ut allt inför den man gillar. Och det är ju så, jag fattar att det var kul att läsa någon annan som OCKSÅ drogs med samma/likartade problem som en själv, igenkänningsfaktorn var ju skyhög, det märkte jag ju på kommentarerna. Att det var en del av charmen eller vad man ska säga. Och ORKA ha en blogg där jag bara skriver om vad jag och Hanna åt till middag eller vad jag hade på mej på Kåken natten innan eller hur himla lycklig jag känner mej just nu. *lycklig, haha* *as if* Nä men ni vet, sugar coated life liksom, det är inte min grej. Svart är ingen färg, det är som man känner sej. Och jag ÄR svart. Vilket gör munkavlen så himla påtaglig. Umm, am I making sense?

Jag tänker inte lägga ned Poppi, det vill jag inte, men jag kommer inte vara så himla aktiv under januari, så får jag se om jag finner något mellanläge som skulle kunna funka. Mellan livet, skrivet och peppet.