Jag är liksom inte gjord för att vara komplett lycklig. Jag blir superduperstressad de stunder då jag närmar mig den själsliga statusen "tillfreds med livet", för då vet jag ju att jag bara är dagar, minuter, från att något ska gå käpprätt åt skogen. Och det är inte som att jag koketterar kring misär heller, inte längre. Förut kunde jag se tillbaka på en tid av tårar och hjärtesmärta och berätta om det med samma nostalgiska ordalag och tilltal som andra berättar om första barnets födsel eller en väldigt lyckad sexuell upplevelse. Numera kan jag uppskatta ett perfekt ögonblick. Men de stunderna rinner av mig, som bra kritik ungefär. Jag tror på en försiktigt negativ livssyn - och en förhoppning om att bli positivt överraskad i stället.
Vilket inte på något vis gör mig till en deprimerad eller tragisk person. Eller jo, finns säkert en del drös tragiska drag hos mej, men jag tror inte att det är det svartsynta som är bland de mest markanta bland just dem. Jag brukar identifiera mig med hon äldre damen i filmen "Masjävlar", jag tycker hon drämmer huvudet på spiken när hon sitter med sin kopp kaffe en morgon, lite håglöst tittar ut genom fönstret, drar in ett andetag och i utandningen klämmer ut ett "jahapp... vad ska det hända för skit i dag då?". Haha, jag tycker det är fantastiskt humoristiskt och befriande.
För det finns så klart inget sexigt eller ens tilltalande hos regelrätt bittra människor. Jag är varken bitter eller självömkande. Jag är den förste att börja skratta åt mina egna tillkortakommanden och grodor, och det är väl det som räddar mig från att bli en fullfjädrad bitterfitta eller energidränerande cyniker. Klart det är kul att vara glad! Jag har bara problem med den här urskiljningslösa glädjen, den hämningslösa oreflekterande jublande lusten till livet.
Jag var tillsammans med en kille en gång som var obehärskat positiv, och jag tyckte det var helt vansinnigt provocerande. Han hade, på allvar, en vana att varje morgon vakna upp och tänka: " i dag ska bli den bästa dagen i mitt liv". Gud. The pressure? Och liksom... naivt? Visst, fin målsättning, men det håller ju inte i längden. Tycker det är som att lägga ett sjysst krokben för sig själv. Varje dag dessutom. Nä, då inbillar jag mig att det är mer realistiskt att vakna neutral, man kanske inte behöver tänka som hon i "Masjävlar", men ändå liksom förutsätta att nåt kommer gå åt helvete. Tänk så glad man är när man går och lägger sig sen på kvällskröken och man kan konstatera att man överlevde ännu en dag, och riktigt kul var det dessutom. Somna med en positiv känsla. Och med ett "vad ska det hända för skit i morgon då" vilande i huvudet, och ändå känna en sorts tillförsikt till den kommande dagen.
Vi har alla våra knep för att hantera livet. Och det här är mitt.
Uppdatering: Haha FAN! Det är ju inte alls tanten som säger så, det är ju en gubbe och i en helt annan situation. Jag och research asså. Men i mitt huvud har jag skapat tröst hos den här (imaginära) scenen jag beskriver ovan. Jag tänker på den minst en gång i veckan, påhittad eller inte. Så får det vara. Men fan ändå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
10 kommentarer:
Alltså så huvudet på spiken, just så där är det! Har läst din blog ett tag nu och tycker att du skriver väldigt bra. Hoppas du tänker fortsätta blogga.
Finlandssvenskan i Helsingfors
Du. Är. Så. Jävla. Bra!
Förstår hur du menar, kära Popmorsa, men tyvärr så påverkar ju våra tankar oss mer än vi tror (självuppfyllande profetia etc) plus att om du utgår från att det ska gå åt helvete och sen gör det så kommer du inte må mindre dåligt när det väl gör det än om du trodde det skulle gå bra, tvärtom får du må dåligt två gånger istället. Och kommer det inte gå åt helvete så har du mått dåligt i onödan (och fortsätter kanske göra det istället för att njuta av hur bra det du har just nu är) till skillnad från exet du nämnde som bara behöver må dåligt de få gånger/den förhållandevis korta stund som det faktiskt finns anledning. Visst känns det som om man garderar sig när man gör som du men man kan aldrig skydda sig från att bli sårad osv och jobbigheter kommer ju lite då och då för alla människor, och så kommer det vara hela livet, men just därför är det så viktigt att ta vara på och vara glad för det som är bra istället för att hela tiden gå och vara rädd för eventuella jobbigheter som nog kommer. För allas skull (inte minst sin nya kärleks;). Lycka till med allt! Kram
No offence, men detta är väl ungefär exakt vad alla pratade om när vi var tonåringar. Sorry, menar inget illa. Fint är det i alla fall hur du har förmågan att välja att se positivt på nåt som många ser som svagheter hos sig själva. orka va glad jämt liksom. Det är som du säger inte ömk, men kanske ibland (för andra) en ursäkt för att slippa ta ta ansvar och utvecklas. Tror inte att du har det problemet, eftersom du verkar ha rett ut dig själv rätt noga, men du hajar. Aja. Så länge detta är exakt den attityden till livet, killarna och kroppen etc som du vill att dina dotter ska ha, så kan ingen säga att du har/gör fel. Det är väl det viktigaste, vad du för över till ditt barn och hur hon mår av det? Så om du trivs jättebra med att vara och tänka så här – great, kör på det. Det är vetenskapligt bevisat att intelligenta är lite mer cyniska än dumhuven. Inget konstigt med det, bara att kolla sig omkring.
Men att det ska vara så hemskt att vara bitter. Det är ju inte ett kroniskt tillstånd. Jag tycker att det är bästa känslan, speciellt bitterljuvheten, att liksom känna att "fan vad livet farit illa fram med mig" och sedan blicka ödesmättat ut mot horisonten... jag tycker det är en viktig känsla för att man sedan ska kunna samla ihop sig och move along. Det är ju så tabu med just bittra kvinnor och det skall alltid pratas om hur osexigt och oattraktivt det är = fel vinkel tycker jag. När jag vågade vara bitter blev jag också mera genuint glad.
/Jenny
Alltså, jag tror det beror på hur man tolkar ordet. För mig har ordet bitter en extremt negativ klang, medans cynisk har lite mer positiv ton än så. Sarkastisk likaså. Jag kan vara alla tre! Supermycket. Det jag menar är att det viktigaste är att man mitt i allt detta, mitt i allt elände som man tycker man genomgår, så är det så oändligt viktigt att inte förlora förmågan att skratta åt sig själv och sin situation. En genomgående självömkande person är så väldigt tragiskt. Klart man inte kan garva loss och se livet som kul om man fått ett dödsbesked, sjukdoms-dom eller något annat supertragiskt, jag menar mer generellt. Att ha som livsstil att tycka synd om sig själv och sprida frätande bitterhet runt om sig, inte kunna glädjas åt andras glädje osv. Huuu för sådana. En dräpande sarkastisk kommentar eller ett cyniskt skämt, det älskar jag. Gud vad jag babblar. Fattar ni?
Jag blev så "glad" över din krönika när jag läste den på väg till jobbet i morse, det var som att läsa om mig själv och min syn på livet.
"En försiktigt negativ livssyn med förhoppning om att bli positivt överraskad", det går nog inte att formulera det mer exakt än så!
Skönt att bli påmind om att man inte är ensam också :)
Tack så mycket för att du skriver om det även jag tänker o känner!
Va sjukt! Jag hade exakt samma bild som du av att det var den äldre kvinnan som sa det på exakt samma sätt som du beskrev det. Blev jätteförvånad att det inte var så. Strange.
Men säger inte kvinnan något liknade typ i bilen?
shit, jag och min syrra har detta som ett intern skämt, bästa bloggen har du, stay golden.
Skicka en kommentar