Jag vaknade av att han vände ryggen till. Det var sommar tidigt 2000-tal och på våren hade jag fått hjärtat utslitet ur kroppen i precis det här rummet. Hans sovrum. Morgonsolen strömmade in genom tunna vita gardiner, de fladdrade lite, balkongdörren var öppen. Mina läppar hade fortfarande sockrigt kladd från nattens Mojitos, min vänstra hand pryddes av en smetig Metropolis-stämpel.
Vi luktade alkohol och sex och jag ville så förtvivlat gärna dra fingertopparna längs hans ryggrad. Jag gjorde det inte den här morgonen, även sådana som jag kan lära sig av tidigare misstag. Jag gick upp i stället, för jag visste att han inte ville ha mej där, inte nu, inte egentligen. Men ännu var jag för hög av hans närhet och allt vi sagt och gjort kvällen innan, jag trängde undan trycket över bröstkorgen och kraschen jag visste skulle komma, som alltid kom. Men inte riktigt ännu.
Han var min fixa idé, jag visste det inte då men han skulle komma att dominera flera år av mitt liv. Alltid närvarande som en osalig ande intill mig. Jag slutade äta, jag började röka, varje sångtext handlade om oss två. Köpte jag en tröja var min första tanke "kommer han gilla mej i den här?". Jag var helt konsumerad. Tack gode gud att det inte fanns Facebook då. Jag raderade hans nummer gång på gång, men det var som multiplikationstabellen, jag kunde rabbla det i sömnen. Lönlöst. Jag stalkade alla hans hangouts. Så jävla genomskinligt. Jag var radiostyrd, en robot, med hans namn, röst och doft som enda programvara.
Han vaknade av mina rörelser i rummet. Och jag kunde den här proceduren så väl nu, säg inget av betydelse, kväv varje impuls att fråga om natten förändrat någonting. "Älskar du mig nu?". Så vi fnissade och hade en skämtsam jargong, medans jag yrvaken och snubblig tassade runt för att plocka upp mina kläder som låg vid den öppna balkongdörren. På det halvår som gått sedan jag gråtande flydde lägenheten och med tårarna rinnande planlöst vandrat Götgatan mot ingenstans, hade jag gått ner femton kilo. Mina höftben stod ut och lämnade mjuka håligheter mellan trosa och hud när jag lätt poserande drog tröjan över huvudet. Jag stod i motljus, solstrålarna dansade över min blekhet. Jag visste att jag var snygg. Jag visste att han tyckte jag var snygg.
"Synd att du blivit så jävla vacker efter att vi gjort slut". Han log som bara han kunde när han sa det. Ur stereon sjöng Ryan Adams "It's harder now that it's over". Och så gick jag ut genom dörren, ut på Söders gator, med den nu så bekanta klumpen i magen, ännu bara stor som en tennisboll, lavinartat växande för varje steg. Om femtio meter skulle den skymma solen. Ett svart hål jag själv skapat. Helt på egen hand. Jag kan vara väldigt övertygande.
Han hade sagt han skulle till Berns på kvällen. I mitt huvud planerade jag redan outfit.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
31 kommentarer:
Aj fan,just så...mycket nära egna handlingar...Aldrig mer...aldrig mer....
så vansinnigt bra! loves it!
Vet precis. Precis. Aj.
Jo där har man varit. kan fortfarande göra ont när man tänker på det. kanske inte så mycket vad han gjorde utan vad jag gjorde mot mig själv. all tid och energi jag la ner på det. du beskriver det så bra. tack.
Hoppas du inte romantiserar det för det låter rätt långtråkigt och som bara självplågeri. Ingen kille man skulle bli det minsta intresserad av om man tycker om sig själv och har någon som helst självrespekt etc. Att du lät honom få slösa bort några år av ditt liv låter helt sjukt. Kram
Jag tror att alla har en sån där kille, som brutit ens ryggrad medans man viljelös stod och bara såg på. En "the one that got away", som man aldrig fick sista ordet sagt med. Det är nästan tio år sen, jag är inte densamma i dag. Men det betyder inte att åldern är ett hinder för att inte hamna där igen, handlar mer om självrespekt. Och jag hoppas jag har mer av den varan 2011 än vad jag hade 2003. Men destruktiv kärlek kan ju drabba vem som helst. När som helst. Så låt oss ba hålla tummarna.
Eller tjej.
Oj, vad jag också varit med om det här.
Madeleine
http://www.djungeltrumman.se/killyridolz
Det är sjukt hur man bara hänger kvar fast man VET att det inte är bra! Men det gar liksom inte att lata bli.. Inte nu men da.. (16-25 ars alder för min del, fan va man led)
När jag läser detta känner jag stor glädje över mitt "tråkiga Svensson liv". Vill aldrig dit igen. Har varit så många gånger att jag hittar dit i sömnen.
Man kan välja bort det. Bara klipp. Först gör det asont men det går över snabbare än man tror och väljer man bort all skit kommer det snart dyka upp nåt bra. Lovar.
Men som du säger så handlar det bara om självrespekt. Tycker du inte du är värd bättre kommer du fortsätta träffa såna där töntar tills du skaffat dig självkänsla...
Tycker det är sorgligt att du försöker få det att låta som något romantiskt när det bara är tragiskt och trist.
Visst, man kan drabbas. Men man har alltid ett val. Man väljer själv om man vill ha det så eller inte. Vill man inte det är det bara att bryta så bleknar han ganska snart:-)
Om fler tjejer förstod sitt värde och dumpade såna där killar så skulle de dessutom vara tvungna att skärpa till sig men eftersom det finns så många som inte har nån självrespekt kan de fortsätta (min erfarenhet är att de oftast inte nöjer sig med en eller ett par åt gången så du var säkert inte ensam heller om hans "kärlek" (men jag förstår inte hur du kan kalla det kärlek ens faktiskt).
jag tror att det Pops försöker säga om Anonym(er) vill förstå att det var så för tio år sen - och att se texten som något romantiserande är lite illvilligt nästan, möjligen sentimentaliserande men hela andemeningen är ju att som tur är går man vidare i livet fast det inte verkar så just då.
men gud anonym, menar du att du aldrig varit där? jag tror alla mina tjejkompisar och jag själv alla haft den där killen som gång på gång behandlar en som en dörrmatta men lika fan blir man glad när han fyllemessar vid 03. Man hänger på alla hans stammishak, klär sig i kläder man vet han gillar och följer han med blicken hela kvällen fast han öppet flörtar med andra och inte tittar på en förrän det är dags för hemgång och han inte hittat nåt bättre.
Så himla bra och fint skrivet. Det behövs fler som du. Som vågar berätta och dela med sig.
Och alla ni anonyma som typ säger att vi får skylla oss själva har uppenbarligen inte varit där. Ännu. För det kan hända vem som helst. Hur självsäker du än är och hur mycket självrespekt du än har.
aj
Så jävla bra skrivet. Du sätter rätt ord på exakt det jag genomgått i snart 2 år nu. Jag orkar inte mer men nu fan får det vara nog! Tack!
Det var så att jag grinade på pendeln när jag satt med din krönika i handen häromdagen. Det var så bra skrivet, så ärligt skrivet, precis så skulle jag vilja beröra någon!
Tack för en underbar krönika!
Kram/Rinki
åhh, började också gråta. så jävla fint skrivet.
aje, rakt i hjärtat. du skriver grymt bra. bara en sak: hoppas din dotter väljer att ej skaffa höftben som sticker ut när hon blir stor. ej så hälsosamt att haussa svältkropp.
jag har läst dina krönikor nu i nåra veckor men hittade till din blogg först när jag läst den här krönikan häromdan. så obehagligt hög igenkänningsfaktor. klumpen i magen som växer lavinartat så fort man skiljs åt, att vara såld på någon som man inser mer och mer kanske inte är lika såld på en själv. osäkerheten som tar över nästan omedelbart och bryter ned den korta känslan av bekräftelse.
jag bröt med "den här killen" för drygt en månad sen men musik, platser, ryggar hånar mig fortfarande. jag tänker på honom osunt mycket men det går ju över, det är ju det du menar? trots att det kan hända igen går det över. tack för dina krönikor, och din blogg. du verkar ascool.
Jag blev nog lite kär i dig när jag läste den här krönikan på tunnelbanan.
Fin krönika, bortsett från det här med att mager skulle vara likställt med snygg. En person som är mager är bara mager, en snygg person är en snygg person oavsett vikt då det handlar om så mycket mer än bara kroppen. Kanske framför allt ansiktet, väl?
Var direkt tvungen att söka på ditt namn efter krönikan. Seriöst det bästa jag läst på länge, och som alla skrivit högre upp verkar det som om vi alla gått igenom samma sak. Samme kille.
Mitt hjärta hoppade iallafall till lite extra när du plötsligt satt ord på mina senaste månader. Puss
Tycker det är jättebra skrivet, så där var det för mig med. I flera år. Träffade nämligen två - en när jag var 17 och en när jag var 21. Suck, alla TÅRAR. Those days are over!
Kära Emelie. Tack för detta inlägg. Tårarna bränner under ögonlocken när jag läser, just för att sparken i magen fortfarande gör ont. Vilka pisspojkar det finns. Ha det bäst!
Oh jag får ont i magen. det känns konstigt att skriva så om viktras. att du visste att du var snygg. det känns så sjukt. och det kanske du var. men jag tycker att du borde poängtera en annan ställning nu. hoppas du mår bättre idag. xx
Vad underbart bra du skriver!!!!!!
jag håller på att ta mej bort i från honom, eller rättare sagt... bort från tankarna
Skicka en kommentar