När jag och Malin flyttade till London, tror det var hösten 98, så hade jag inte så många skivor i min cd-walkman (!). Det var Björks "Homogenic", Sneaker Pimps "Becoming X", Deftones "Adrenaline", Counting crows "August and everything after...", Radiohead "OK computer" och Korns "Life is peachy". Jag lyssnade sönder dessa fyra skivor, älskade sönder dessa skivor. Fortfarande när jag hör låtar från dessa, främst Björk, Radiohead och Sneaker pimps, så får jag den där känslan jag hade då. När jag var så olycklig i mitt förhållande med Linus, jag var förvirrad för jag hade känslor för en annan paradoxalt nog, min kropp behövde duscha för jag hade jobbat ett tiotimmarspass på Seattle coffee, klockan ca elva, mörker, duggregn och jag gick smågatorna fram, från Carnaby street mot Marble Arch där vi bodde. Åh, konstig period i livet det där. Vad skulle hända när vi kom hem till Sverige? Vad skulle det bli av mej? Vad skulle jag jobba med, dra in pengar på? VEM VAR JAG? Helt vanliga twentysomething-frågor. Jag blir fortfarande helt... apatisk stundvis när jag hör dessa låtar. Och nej, de kanske inte är superbra i dag, särskilt om man inte hört dem förr, men för mej har de ascendat, blivit något annat.Och de har faktiskt ett visst mörker över dem, ett sånt jag alltid gillat.
Okej, nu ska jag sluta spamma videor. Men fan, jag tycker på ricko att dessa låtar är så himla bra. Nostalgi eller ej.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
Ah, hösten 98. Då flyttade jag också dit. Känns som igår och ändå ett helt liv sedan. Älskar London. Längtar alltid dit. Men kan inte tänka mig att bo där för alltid.
Skicka en kommentar