Jag fyller snart 35. Japp. Trettiofem. Nu i april. Tack vare de senaste fem åren, oerhört komprimerade och för mig själv hemskt otippade, har jag hamnat lite närmare ett vuxet uppvaknande. Samboskap, barn, separation. Men inuti vettifan om jag är så mycket mer mogen än vad jag var vid, säg, 23.
Jag minns när jag bodde i Sala och gick på Statt. På juldagen och annandagen var det alltid allmän hemvändarkväll och jag minns hur jag såg alla dessa "äldre tjejer" som lämnat stan entra lokalen, festklädda och med en air av storstad, och hur jag liksom kräktes lite i munnen över att de var där. Hade de inget bättre för sig? Satt hemma med nån stickning eller ammade en unge eller så. Och hallå, minikjol? "Hon borde verkligen klä sig lite mer efter sin ålder", viskade vi sinsemellan. De här tjejerna var under 25, ska tilläggas.
Häromveckan var jag på American Apparel och köpte ett par knallröda spandexbyxor med världens högsta midja som knappt går att andas i, tänk slutscenen i "Grease", de svarta snortajta brallorna som Olivia Newton-John har på sig. Och det var först när jag kom hem, och stod och provade framför min egen spegel, omgiven av Hannas leksaker, som osäkerheten kröp fram. Att det kanske inte längre var helt okej? Mitt nittonåriga jag kräktes återigen i munnen, men den här gången över sin framtidsvy.
Trettiofem, va. Inte urmycket, men inte direkt purungt heller. Inte ens om man kisar kan man passera som "ungdom" längre.
Men jag vet inte. Jag tycker att Stockholms åldersrasism inte är lika grav som jag inbillar mig att den är "där ute". Utanför stan. Jag känner mig liksom inte gammal?
Det är lite lustigt att tänka på, förr trodde jag på riktigt att jag som genom ett trollslag skulle förändras över en natt, eller årstid, och vara någon helt annan efter att jag passerat en viss ålder. Men inte ens när jag blev mamma märkte jag någon nämnvärd skillnad. Jag blev ingen bullmamma. Den sista varje månad kommer fortfarande som en chock, "oops, räkningarna!". Blir fortfarande lyrisk över popmusik, köper nya strumpor och underkläder för att jag inte orkat tvätta, blir fortfarande så jävla arg och blockerad när jag grälar att det enda jag kommer på att säga som argument är ett klassiskt "... ahmen... ahmendurå!".
Men ändå. Det funkar för mig. Jag är stolt över att jag ännu inte sjunkigt ner i soffan för att aldrig riktigt ta mig ur den igen. Den dagen kommer, och jag ser fram emot den. Jag ser absoluta fördelar med att cocoona ner mig i hemmet. Men inte ännu. Jag tycker det är fint att jag är mig i stort sett lik. Och att jag inte krampaktigt håller mig kvar i något som en gång var jag, det är ingen kamp, för jag ÄR fortfarande hon. Lite mer fårad, lite smartare, definitivt mer förlåtande och ödmjuk. Och faktiskt, med en röv som ser helt okej ut i röda spandexbrallor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
8 kommentarer:
Åh det är så skönt för mig som är 26 och åldersnojjar att läsa det här! Heja dig!
Det heter ÄNTRA, ju!
Annars fint.
Kram!
Fast sen lever du också ett annat typ av liv på gott och på ont med varannanveckas liv.
Ja men så klart. Så är det ju.
Förstår inte L:s kommentar. Utveckla?
Jag tänker mej att hon menar att jag har en vecka då jag kan, utan krav på att vara något annat, faktiskt LEVA som innan jag fick barn.
Men. Självklart behöver man inte vara varannan vecka-morsa för att behålla sitt "gamla" jag. Och alltså, så klart har jag fått andra prioriteringar vill jag tillägga, men i stort sett så: same old same old. På gott och ont.
När du säger sådär "cocoona ner sig i hemmet", jag vet inte, lite anti? Det handlar ju inte bara om barn (men endel) utan att de flesta människor faktiskt inte har fria arbetstider och sitter inte på cafe och jobbar utan man är uppe tidigt och jobbar hela dagen. Jag är lärare och är uppe vid halv sju och sen har man undervisning hela dagen och sen är man ganska trött, efter hämtning av barn och dylikt. När helgen kommer är det rätt skönt att ta det lite lugnt, visst träffa vänner och sånt, men inte var ute hela natten för då försvinner liksom hela helgen i trötthet och kanske bakfylla. Någon gång ibland kanske. Jag festade häcken av mig där runt 20-25 men sen jobb, några barn och ja, så är faktiskt suget INTE SÅ STORT. Dina val är din val och helt ok men det är inte så att man sitter där i hemmet och tänker "Shit, ba, vilken sucker man är" utan det känns rätt sjysst och är väldigt självvalt.
Nä men då fattar du fel. Jag ser fram emot den där grejen. Jag är inte bara där än. Och som sagt, mina yttre omständigheter, likväl som mina inre, tillåter mig att leva det liv jag gör. Och för det är jag både glad och ledsen. Mest glad just nu. Men klart att jag såg fram emot ett cocoonat familjeliv när jag först fick Hanna. Men det blev inte så. Jag var inte sån. Ännu. Men som jag också skriver, jag ser fram emot det, det lugnet. Lugnet av att veta att allt man nånsin velat ha finns innanför det här rummets väggar. Okej, lite överdrivet. Men du fattar.
Jag har ju valt mitt liv, umm, i den mån man nu kan välja. Och alla väljer olika. Bara man själv är nöjd är jag den sista att kritisera.
Skicka en kommentar