tisdag 5 april 2011

Dag 07 - en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle



Okej. Det här himla quizet triggar mina sentimentala sidor något så erbarmligt mycket. Det kanske är poängen.

Jag och Kalle hade setts i en vecka eller två. Det var fortfarande så himla nytt, alla visste inte ens om det ännu. Och det var så roligt, för vi hade ju så många gemensamma vänner, och vi hade alla känt varann så länge, och så helt plötsligt stod världens mest otippade par där, jag och Kalle, och bara var så himla superkära. Vi var på Metropolis. Kalle spelade skivor ute i trädgården med hela sin familj. Mamma, pappa, syskon, tror till och med mormor Ulla var med. Jag tror inte jag gick fram och sa hej. För blyg eller nåt. Stod en bit ifrån, rökte, drack öl. Minns exakt vad jag hade på mej. Mina Prada-stövlar, svarta Chloejeans, oerhört tajta, och ett instoppat vitt sjavigt herrlinne från typ Calida. Jag gillade att klä mej lite manligt back then. Mer än nu.

Allafall. Snabbspol till det speciella tillfället. Ögonblicket. Jag hade varit singel så länge. Olyckligt förälskad så länge. Och nu så vansinnigt kär i den här nya vackra underbara superlånga personen. Jag var som en liten liten sparv bredvid honom. *älskar den känslan* Mettan ska till att stänga, vi är ett tjugotal kvar ute i trädgården, hans familj har gått hem för längesen. Någon sätter på "Total eclipse of the heart". Och vi står i centrum där på uteplatsen, vi märker inga andra, ser bara varandra, och han lyfter upp mej, jag gränslar honom med benen runt om hans midja, och han bär mej som ingenting, och allting runt om liksom bara bleknar, det finns bara vi och han snurrar mej sakta sakta runt till musiken. Jag kände mej som i en slutscen på en amerikansk romcom, all denna skit och all detta slit och här är jag nu, äntligen är jag här, på exakt den här platsen, med den här människan och totalt omsluten av hans armar och den här känslan. Åh, det var fint.

Ja, sen gick det ju åt helvete. De där känslorna som fanns då mellan oss finns inte längre. Men ändå. Just där och då. Wow.

3 kommentarer:

Johanna sa...

Det här var bland det finaste på länge och jag vill gråta nu.

Jane Doe sa...

Åh, men ändå, du fick uppleva det! Och du kan skriva så här himla fint om det trots vad som hänt sen dess. Det är vackert.

sakerjagstormigpa sa...

vad fint men vilken tur att ni inte gifte er..