söndag 3 april 2011

dag 05 – en låt som påminner dig om någon



Jag var så himla kär i en kille som heter Linus. Det var en sån där instant love som jag aldrig varit med om förut. Jag hade precis blivit singel efter ett fyraårigt förhållande, tror det bara hade gått några veckor. Jag skulle fylla tjugo om några månader och allt var så annorlunda nu. Jag hade flyttat hem till pappa igen, J (mitt ex) som jag hade bott med hade flyttat till en annan stad. Jag gick sista året på Mediaprogrammet i Västerås. En helg i februari gick jag på hemmafest hos Pillan, det var tjejgänget, vi drack vitt vin och 7,2:or, om man bara fick ner två av de där oerhört äckliga ölen så kände man inte smaken på den tredje. Vi blev packade, dansade och skrålade till Alanis Morrissette. Sen gick vi vidare till Mejjan, en annan kompis. Där var han. Linus. Som jag känt i evigheter, utan att riktigt känna. Jag ville byta låt på stereon, och det ville han med. Jag ville höra "Digging the grave" och han ville höra "The gentle art of making enemies". Och på den vägen är det. En vecka senare hånglade vi och jag tror vi blev ihop kort därefter. Jag var så KÄR. Sen blev det vår och sommar och Sophia blev ihop med Johan och hennes syster var ihop med Henrik som var Johans bästis. Vi tre umgicks hela tiden. Jag säger tre och menar tre, på den tiden kände åtminstone inte jag att det var viktigt att ha ett eget "jag", man var ett "vi". En vecka reste Sophias föräldrar bort och vi hade hela hennes gula villa för oss själva. Vi grillade, hade fester, kollade på film. Det är svårt att förklara nu, men den där känslan av att vara ett kollektiv, ha ett helt hus för sig själva, utan vuxna. Den var magisk då. Jag och Linus bodde i hennes föräldrars rum hela den tiden. Fönstret stod öppet, utanför kunde vi höra svaga ljud av festen på verandan eller klinket av frukost och skratt från nedervåningen. Och vi låg där, två tonåringar, eller om vi redan fyllt tjugo och var bara så förbannat kära och lyckliga och hade eoner av tid framför oss. På en liten skruttig stereo snurrade Heather Novas "Siren". Jag minns den där sommaren som en av mina lyckligaste. Den var så okomplicerad. Vi hängde i gäng, vi hade alla känt varandra så länge, vi hörde ihop, vi hade samma bakgrund. Sala. Ekeby. Valla. Statt. Det var så fint och enkelt. Vi lekte vuxna men var ännu liksom barn. Det var alltid sol och vi cyklade till Månsan och badade varje dag. Kollade på filmer om kvällarna, lärde oss om sex på nätterna, lärde oss the basics om vad ett riktigt förhållande var, trodde vi visste allt om hur allt skulle bli. Sen förändrades allt, vi splittrades, nån började plugga i Uppsala, jag var kvar på Komvux, Linus åkte på kibbutz och några år senare fanns inget av den här sommaren kvar. Jag  och Linus gjorde slut efter ett vidrigt halvår i London och jag flyttade till Stockholm, Sophia och Johan höll ihop längst men gjorde slut efter några år de med. Hon har barn nu, och är gift. Jag känner henne bara genom hennes statusuppdateringar och hon är en sånsom uppdaterar varannan månad. Så inte alls kan man säga. Johan har också barn. Stina bor nästan bredvid mej nu, hon har en liten dotter med en kille jag knappt träffat. Vi ses ibland på gatan och byter några ord. Linus bor också i Stockholm och han träffar jag faktiskt ibland. Han är fortfarande lika fin. Jag tror att han är singel nu, det varierar lite. Nån borde haffa honom. Han är ett sånt KAP. Hör ni det, ett kap. Och så Henrik. Fina fina Henrik. Vars bröllop jag inte gick på för jag var helt knäckt den sommaren, jag pallade inte andras lyckliga kärlek, jag var självisk och fucked up och spenderade förmodligen den helgen gråtandes utanför Berns eller nåt annat lika minnesvärt. Det ångrar jag nu. Just Henrik har jag tänkt så mycket på alla de här åren, vi har setts sporadiskt vartannat år, alltid på hans eller mitt initiativ, han är en sån som alltid känts som en vän på riktigt, även fast vi inte hörts av. Förra veckan ringde han och jag och Hanna var där på middag i torsdags. Han är sig på pricken lik. Snäll, rolig, orädd, spontan, nyfiken, insiktsfull. Så himla fin.

Umm. Så jag började skriva det här inlägget om Linus. Och Heather Nova är Linus för mig. Men jag inser nu att Linus är en del av nånting större, den största delen förvisso. Men. Den där sista tiden innan jag tvingades bli vuxen på riktigt. Hittar inte orden riktigt. Det är mer en känsla. Skitsamma.

Henrik har fortfarande sin ananas-frilla. Och lyssnar med all säkerhet fortfarande på bob hund ibland.


7 kommentarer:

Anonym sa...

Skriv en bok already, här har du några tips:
Bok 1- Tonåren med allt det där du skriver om i ditt inlägg, festivalerna, hur du flyttar till stockholm osv.
Bok 2- Du hänger runt i mediasthlm, träffar killar som är as, sen träffar du K och blir gravid.
Bok 3- graviditet, popmorsatvivlen, livet med hanna och separationen.

Jag kan förbeställa mina exemplar redan nu om du vill.

"oroshjärta" sa...

Ahw DEN känslan ljuva nostalgi kan känna lukten i dina ord.

Anonym sa...

Tack för texten, den var jävligt bra.
drottning silvia

Popmorsan sa...

Haha åh. Vad glad jag blir. Tack för peppen. Bok eller ej, det känns himla fint med sådan tilltro.

Anonym sa...

magisk text...

s. sa...

shit. jag är ingen sentimental typ, men det här blir man ju knäsvag av.

den är något visst med ungdom ändå. men den är borta och kommer aldrig tillbaka, så är det.

Anonym sa...

...kommer att tänka på den där dikten. "Ungdom: Hunger eller en trötthet som dansar?"

Skönt att fler än jag vältrar sig i nostalgi.