med en enkel mental tulipan

i lördags fyllde min chef år. han heter daniel sparr. han är en mycket speciell man och jag gillar honom väldigt mycket. första gången vi sågs var när jag och lovisa skulle ses på hotellet och fira att jag fått jobb på bon, det kan väl ha varit 2004 ungefär. då var han plötsligt där och satt med oss på en solstol på bakgården. det var början på en mycket märklig och innehållsrik sommar. en gång kastade jag en pizza på honom, ett sk melrose place-moment. jag har rätt så få teveseriedramatikshändelser i min ryggsäck, så jag minns det väl. ett annat var när jag ringde på en dörr hos en kille jag älskade och en annan tjejs skor stod i hallen. hur som helst, grattis i efterskott älskade daniel.