måndag 1 mars 2010

Please don't leave me

Jag är så himla rädd för att Hanna ska börja stöta bort mej. Jag inser att det är den normala gången för ett barn, att stöta bort vid en viss ålder för att sedan kunna närma sej igen och förhoppningsvis är det långt kvar, men jag fasar redan för den dagen. Eller i lite mindre skala: när hon öppet favoriserar pappa. DÖR PÅ DET. Det gör så ont. Det har nog bara hänt en gång, och då började jag grina. På ricko, jag började böla, det var tidigt som fan och jag var supertrött och hon med och vi hade precis gått upp och hon låg och vrålade i ett hörn i hallen och vad jag än gjorde var det fel, efter tio minuter började hon skrika efter pappa som låg inne i sovrummet och slog mej när jag kom nära och bara skrek "BORT! VILL INTE HA DEJ!". Oh. The. Pain. Så då började jag grina på toa när hon inte såg. Moget.

I kväll lägger min kille henne och jag skulle som vanligt säga god natt "puss kram klapp", det är heligt, och jag kom på mej själv med att tjata mej till det och hon ba jajaja, här har du, viftade bort mej och vände sej till pappa som skulle läsa roliga sagan. Åh, jag pallar inte det här. *måste skaffa fler barn* *snart*

2 kommentarer:

Anonym sa...

Min son på ett år grinade när fadern gick ut ur lägenheten för att spendera kvällen med en vän. Det gör han aldrig när jag går till skolan. Helt hysterisk var han. När jag kommer hem på eftermiddagen får jag på som mest ett leende! Ett leende! Vi har varit ifrån varann i typ hundra timmar och jag får inte ens en hurrande kram? im so wif you.
*grinar*

Anonym sa...

Hej Emelie. Nu tänkte jag bli den där nyktra, förnumstiga och duktiga lilla saken ett tag om det går bra. Det här att hon bara viftar bort dig som igår betyder ju faktiskt att hon är precis så trygg och lugn som jag tror du vill. Att hon vet i djupet av sitt hjärta att du alltid finns där och vill kramas och klappas. Det är först då man kan vara så blasé eller hur? Du har lyckats få till en trygg unge. Yay för det! En av nackdelarna med att alltid finnas där och vara fin och stå för någon slags grundtrygghet blir ju just det: man blir mindre SPENANDE. Man tas för given. (Man blir lika uppskattad som sin egen mamma.)
I det stora: det gör ont som fan när de försvinner från en. Nu är min största bara sex år så jag vet inte riktigt hur det blir sen, den stora tonårskrisen (men vid det laget hoppas jag de har uppfunnit någon ny och ofarlig drog som tonårsföräldrar kan ta för att överleva alla de där nätterna när man kommer sitta uppe och stressandas och lyssna efter en nyckel i låset. Om de inte har gjort det tänker jag att man kan ju alltid falla tillbaka på att bli en BiB-tant.)ser jag inte fram mot men förhoppningsvis. Äh jag vet inte. Det är okej att grina, speciellt om man har abandonementissues vilket man (jag) (vi) har men försök tänka på att det faktiskt handlar om att hon VET att du finns där och att hon älskar dig och så.
Nog.
Sköt om dig.
/Lee
P.S Skaffa inte fler ungar. Om man är pyttelite bitterfittig vid en unge blir man mycket mycket arg när man har två. Tre ska vi bara inte tala om.