det finns inga ursäkter

jag har blivit sverrir gudnason, säger min kille. jag fotar numera i svartvitt. det gör tydligen han också. men alla (läs jag) blir ju så mycket snyggare. när jag var yngre, och bodde i sala, så var vi ett stort tjejgäng som alltig umgicks. när vi blev arton eller så, så insåg vi att vi skulle splittras, och för att vi skulle minnas oss och vilka vi var så bestämde vi oss för att gå till salas it-fotograf jan storm och plåta oss i ett snyggt gruppfoto. tanken var god. smaken sämre. vi valde att framkalla kortet i sepia. sepia! alltså BRUNT. så jävla fult. det är dimmat i kanterna och ser ut som om vi varit på high chaparall lekland och tagit ett vilda västern-kort. sepia. den dåliga smakens färg.