no shouts, no calls

dagarna flyter fram så stilla hemma hos mamma. stilla men ändå rasande fort. man gör liksom ingenting men ändå så är klockan plötsligt kväll. det är ganska skönt att inte ha något man måste göra. måste ha en latte, måste förbi hm, måste träffa den och den. inget sånt existerar här. jag känner ingen, har ingen att träffa. bara familjen. espressomaskin finns inte ens. eller jo, en, på johanssons bageri, men den använder dom inte. de har en sån där djävulsmaskin istället, sån som jag kan tänka mej står på varje våningsplan på varje kontor i hela världen. där man kan välja "chocolatte". fifan. men som sagt, jag trivs med det. det är soligt och jag har strosat de två gågatorna. slöshoppat ett par tofflor som var för små. köpt den nya maybelline-mascaran på lindex, som tydligen ska ge mej otroligt långa ögonfransar. mina ögonfransar blev spikraka under graviditeten. är inte det märkligt? och mina naglar blev benhårda. de går aldrig av. jag har suttit i lövskuggan på gräset med min sovande unge och läst "nu vill jag sjunga dig milda sånger" och kännt mej lugn, fridfull och lite sorgsen. boken är hemskt vemodig och det rubbar av sej, fast på ett bra sätt. jag läser några meningar och tänker nån minut innan jag fortsätter läsa. vi dricker kaffe. mer kaffe än min mage tycker jag behöver. vi steker korv och äter makaroner till. ketchupen tar slut. och så har dagen gått. det är mycket behagligt.