gullmarsplan paradis

från vår balkong ser man bron som förbinder skanstull med gullmarsplan. om kvällen, som nu, så är den upplyst i gult och rött och man ser tågen rulla över, man hör dunkelidunket från rälsen. när jag bodde på gullmarsplan var jag rädd varje gång jag åkte över. det var så högt och alltid låg det nåt grönt tåg precis framför så man fick stanna på brohelvetet, med bara en meter mellan en själv och broräcket. nu när jag tittar på den i kväll så kom plötsligt massa minnen tillbaka, sånt jag inte tänkt på på evigheter. min andrahandsetta som jag delade med henrik, som är gift nu och gör hästprogram på teve, lägenheten som carro sen tog över. att jag var smygförälskad i min jobbarkompis. att jag redan då rökte inne framför datorn och att carl, den stora aj-kärleken, gjorde en bland-MD till mej precis när vi hade träffats med le tigre och tahiti 80 på. att jag fick med mej en kille hem från bomben xl som jag sedan nobbade i porten och dagen efter inte kunde förstå att han blev så sur, det var väl inte så långt till gullmarsplan? idag minns jag inte mer än att han hade randig tröja och fina händer. jag minns att jag flyttade och att carl hjälpte mej flytta fastän vi gjort slut och jag så förtvivlat gärna ville att det skulle bli vi igen, vi hyrde bil på statoil och han körde. hur jag ville att han skulle stanna kvar, men det gjorde han inte och jag sov ensam där första natten och grinade och lyssnade på magnetic fields. jag minns helt plötsligt en kille jag dejtade i en vecka eller så, som sov över där någon gång. hur kan man glömma sånt? jag minns jag köpte teve på avbetalning, samma skrutt-teve som jag och min kille har nu. jag minns att jag blev ihop med en annan kille som hette calle och hur vi gjorde slut, att jag gjorde slut för att jag blev som besatt av en tredje kille som också hette calle och hur ont vi gjorde varandra. jag tror jag minns hela mitt liv i musik och killar. jag minns hur denna tredje carl hjälpte mej att flytta till hornstull, men innan dess hann vi vakna kallsvettiga och tysta där i ettan om nätterna och undra vad fan vi höll på med. jag minns hur jag rusade hem från jobbet på webtidningen på fredagkvällen för att hinna i tid till metropolis-kön kl åtta, då kom man in gratis. varje fredag, alltid metropolis. och sen riche, och sen tillbaka till mettan de sista svettiga timmarna. om inte aj-kärleken bad mej följa med hem. jag glömde mina converse på t-centralen på väg till en förfest innan indieägget på gamla stacys, numera teatron. eller esque heter det väl nu till och med. gud vad man minns när man sitter tyst på en balkong och det enda man hör är dunkelidunket från en tunnelbana man brukade åka två ggr om dagen i två års tid i ett annat liv. nu känner jag att jag blir ronnie sandahl igen. hej då.