Ibland har jag tänkt: undrar hur arg man kan bli utan att spräcka ett blodkärl i hjärnan? Nu vet jag. Att inget ploppa i skallen för cirka en timma sen är blott ett under. Jag orkar inte gå in på detaljer, men hon sprang ifrån mej på skitstora Coop, hon vet det gör mej vansinnig. Okej, jag orkar lite detaljer, så här var det: Det började med att jag tog gurkan och inte hon. Alltså från hyllan och lade i vagnen. Då blev hon skitsur och VÄLTE kundvagnen så allt flög ut. Ursäkta?? Jag plockade upp, plockade i, med sammanbiten min. Vänder mej om en sekund för att kolla barnvagnen, så att ingen snott min väska som ligger i den. Hör ett brak bakom mej, HON VÄLTER VAGNJÄVELN IGEN PÅ REN DJÄVULSKAP. Och så kutade hon, jag JAGADE henne bland hyllorna, jag fick med henne till kassan, när jag lagt upp varorna på bandet är hon borta igen, jag betalar, packar, går in och letar, hon ser jag är arg, tjuter av skratt och kutar iväg, alltid tio meter ifrån mej och jag har himla nya skor med klack och kan liksom inte härja efter. Jagade i cirka hundra minuter, när jag väl haffar henne VÄGRAR hon sitta i vagnen, vägrar sätta på sej jackan. Böjde ryggraden bakåt av trots så jag trodde den skulle knäckas, vrålade av ilska. Hon alltså, inte jag, men å andra sidan, inte helt osannolikt scenario att även jag lade mej ner och ylade, det var på sista reserven att jag höll mej. På vägen hem gallskriker hon, jag ser förmodligen ut som jag ska hem och skinnflå henne. Which I didn't. Men för andra gången i sitt liv åkte hon in på rummet ögonaböj och där fick hon stanna en kvart. Sen försökte jag förklara för henne VARFÖR jag blir så arg, och hon vet ju det redan innan, och det är det som gör mej så jävla vansinnig. Nu är vi vänner och vi har pussats och kramats och sagt förlåt men FAN vad jag är trött på de här grälen.
Så sjukt, innan var vi på bio och vi var så sams! Supermysiga, glada, samspelta. *tänkte: ooooh nu är alla superavis på det här fantastiska mor/dotter-paret* Sen ba VANSINNIGA. Jekyll. Hyde. Osv.
Inlägg
12 kommentarer:
Sen 6 års-åldern, även kallad lilla tonåren. Sen pre-pubbe-tiden, sen puberteten och sen ung vuxen och har flyttat hemifrån. Paniken.
Jag vet, det är skitjobbigt emellanåt, min 6-åring får små tantrums så att jag storknar. Men ändå. Kärleken. Jag tror man blir ett sånt där fantastiskt mor/dotter-par just på grund av att det finns utrymme för känslospel. Tänk dig ett helt tillrättalagt beteende? Inte helt okej.
En fråga bara. Men hur får du henne att stanna på rummet i en kvart?
Säger du bara: in på rummet, så stannar hon där? Av sig själv?
och du som inte trodde hon skulle reagera över separationen? Det kanske gick upp för henne när ni hängde häromkvällen?
Hon spelar ut hela sitt register för att hon är ett barn och ibland gör de så. Det är rätt skönt även för vuxna, men då tror andra vi har blivit galna.
Det enda jag kan skriva som tröst är att det går över och att hon antagligen kommer att bli en ganska stabil människa i alla fall. Inget uppror-ingen ro.
mvh
Elin
så jävla skönt o befriande att du skriver som det är! man bråkar järnet med sitt barn ibland. det är skitjobbigt och man kan bli vansinnig. adrenalinet pumpar. men det är så få som säger dom det är. som vill berätta om den ilskan, ingen jävla glansig mama-tidning el lattemorsa har nånsin tagit upp det. du är ärlig. tack för det!
men vafan. vilken förälder kan hålla sig cool under såna förutsättningar? det är ju inte riktigt... mänskligt.
En tanke bara men, uppenbarligen så tycker hon det är kul när du blir arg. Kanske kan du försöka att göra tvärtom så när hon välter vagnen, tvinga dig själv till att skratta och gå därifrån utan att lyfta vagnen. När hon springer iväg, gå och göm dig men så att du kan se henne men hon kan inte se dig. Hon förväntar ju sig att du ska springa efter, när hon inser att så inte är fallet så är det roliga slut. Ingenting farligt kan ju hända så länge du fortfarande kan se henne men utan att hon ser dig. Min pappa gjorde det när jag var liten, jag sprang aldrig ifrån honom mer och vi är väldigt nära idag, så inga barn trauman. Han brukade även visa bilder från svältande barn i Somalia när min bror och jag vägrade äta vad som serverades. Jag har även sett ammor som har lagt sig bredvid sitt skrikande barn och börjat vråla, barnet stod upp tittade sig omkring generat och bad sin mamma att stå upp. :)
jag tror inte på det där med att låtsat att man inte blir arg etc - det måste få vara äkta känslor, allt annat skulle i alla fall för mig vara omöjligt: att under ett sånt tantrum som Popmorsa just beskrev kunna inte bara kontrollera sin ilska men också kunna komma ihåg vilken strategi som var bäst för att vända situationen.
Men oj vad jag skrattade åt beskrivningen - det låter helt fantastiskt roligt när man inte är del av det själv.
Jag tror också det bör vara äkta känslor och ärlighet. Jesper Juul skrev ju att "pröva säga som det är och vad du känner". Alltså, OK bli arg och visa det på ett så vuxet sätt som möjligt (dvs utan att bli skogstokig) men också, utan att vara i affekt, förklara varför du blir arg och hur du känner när hon gör som hon gör. Och så kramas och försonas.
Nu har jag inga barn själv, men min mamma har berättat för mig att en gång när jag var i ungefär Hannas ålder och fick ett tok-utbrott i affären en gång gjorde hon helt sonika likadant. Lade sig ned på golvet bredvid mig och bankade med nävarna och skrek.
Jag blev helt stum och tyckte att det var jättepinsamt (har jag fått berättat, själv minns jag inte händelsen). Så kan ju inte mammor göra, ju.
Så sen gjorde jag aldrig så mer i affären.
Haha, sista stycket i inlägget påminner mig om en serie i Joanna Rubin Drangers bok om mammaskap där hon ritat en sjunkande kurva över hur föräldrapeppen störtdyker under typ sju minuter, medan förbipasserandes blickar går från rara och mysande till helt förfasade.
Colombialivs mammas metod kanske är värd att testa..? Eller försöka bryta mönstret på nåt annat sätt, bara inte falla in i reaktionen hon väntar sig. Men usch, vet själv att jag hade blivit tokig om min (lite yngre och än så länge rätt beskedliga) unge hade vält kundvagnen och skrattat när jag blev arg.
Å EMELIE JA! Du måste testa att lägga dig på golvet och gorma. Please please please. För min skull.
Du kanske kan få lite ideér från detta Southpark-avsnitt http://www.southparkstudios.se/episodes/1007 (:
Skicka en kommentar