torsdag 24 mars 2011

"Pappa kan få bo i mitt rum?" (krönika vecka 12 Sthlm City)

Jag och en vän diskuterade separationer med barn involverade häromdagen. En av de saker som kom upp var om separationen var en i grunden självisk handling? Att man i stället för att sätta barnet i främsta rummet i stället hade satt sig själv främst. Gjort det enkelt för sig och tänkt "barnet är glatt, bara föräldern är glad". Rättfärdigar det att man raserar allt barnet någonsin vetat? Kunde man kämpat lite lite till, för barnets skull?

Gud, jag vet inte. Jag blir alldeles snurrig när jag tänker tillbaka på den där  tiden innan. Tiden innan Dagen D. Jag vet ju att jag mådde skit, och att det liksom var... oundvikligt, det gick inte längre. Och jag vet att jag mår bättre i dag. Jag är starkare, gladare, lyckligare.

Men är Hanna det? Länge trodde jag inte att hon brydde sig nämnvärt. Naivt, jag vet. Jag har väl så sakteliga börjat förstå att även om ett barn inte nödvändigtvis behöver ta en skilsmässa som om det vore the end of the world, så betyder det ändå inte heller att hon inte reflekterar över vad som hänt.

Jag var väldigt liten när mina föräldrar gick skilda vägar, jag har faktiskt ingen uppfattning om hur jag tog själva separationen. Bara åren som kom efter. Hattandet fram och tillbaka. Rotlösheten. Friheten jag hade, en frihet som jag ofta hävdade var något positivt. Jag minns när jag blev äldre, hur mina kärnfamiljsvänner frågade hur det var att vara skilsmässobarn och att jag alltid svarade "det är perfekt, får jag ett nej hos pappa frågar jag bara mamma, om jag är osams med mamma så sover jag bara hos pappa, it's a win-win". Och hur de suckade och tyckte att jag hade det ultimata upplägget. Vad jag inte sa var att jag bodde hos två familjer, varav ingen kändes som min egen. Jag var en gäst, bollad mellan två nya konstellationer, där det förvisso beretts en plats för mig, men jag var likförbannat inte en riktig del av den.

Kommer Hanna säga samma saker till sina vänner? Kommer hon också känna sig som en främling i sin egen familj? GAV JAG UPP FÖR LÄTT? Satte jag mig själv i främsta rummet? Frågorna maler varje kväll när alla vännerna gått hem.

Förra helgen kom K över och kollade Melodifestivalen med oss. Hanna tyckte det var så himla härligt och flera gånger sedan dess när vi lagt oss i sängen och släckt lampan har hon sagt med sin lilla lilla röst "minns du vad mysigt det var när pappa var här, vi kanske ska bo tillsammans igen, pappa kan få bo i mitt rum". Och varje gång har jag gråtit tyst bredvid henne långt efter att hon somnat.

27 kommentarer:

Malin sa...

Fantastiskt fint. Jag berörs alltid djupt av det du skriver.

Marthe sa...

Herregud, så bra du skriver. Klokt og rørende

Anonym sa...

Så fint och så viktiga tankar. Tack.

Anna Thunman Sköld sa...

Svinbra skrivet. Svinbra.

Katta Kvack sa...

Åh. <3

Anonym sa...

Åh, men alltså. Det klart att det är sorgligt. Även för barn är såna här saker sorgliga, jag minns själv hur jag började gråta av att se min mamma och pappas bröllopsbild efter att de skiljt sig. Men... Vad som är ännu sorgligare är när någon måste växa upp i ett hem där det ständigt finns irritation, där varken mamma eller pappa mår särskilt bra, där det kanske rent av grälas väldigt mycket föräldrarna emellan. Visst, det var jobbigt när mamma och pappa skiljde sig, men det var ännu jobbigare när de bråkade och mamma var olycklig. I och med skilsmässan blev det ju bra igen.

Okej, nu skiljde sig inte mina föräldrar när jag var pytteliten - jag var 10, men jag är ändå övertygad om att ungar inte mår bra av att leva i en familj bara för ATT leva i en familj, oavsett om föräldrarna driver varandra till vansinne, om du hajar vad jag menar.

Max sa...

En väldigt vacker och självutlämnande krönika.
Jag blir alltid glad när du har skrivit nya blogginlägg om ditt och Hannas liv och jag tror att det är uppenbart för alla som läser dem att det verkar finnas ett överflöd av kärlek i den flickans liv.

Kärnfamiljer, singelfamiljer, regnbågsfamiljer osv, alla hamnar vi ibland i lägen där vi gråter i sängen bredvid våra barn för att vi inte riktigt kan ge dem allt det där som vi vill att de ska få (eller som de vill ha). Jag förmodar att det är en del i att vara förälder och det är inte säkert att man hade känt annorlunda "om inte om fanns". Så du behöver åtminstone aldrig känna att du är ensam om att tänka och känna som du gör.

tom lilywhite sa...

Jag har gjort som du. Men alternativet att stanna i en skitrelation "för barnens skull" skulle dom också märka av.
Pest eller kolera. Jag tycker du gjorde rätt.
Saknar profil på dig. Presentation. Vem är popmorsan liksom?:)
Bra blogg.
/Tom Lilywhite
Nöjesbloggen

Johanna sa...

Vet du, samhället skapar så mycket sanningar i de val vi gör. Sanningar om vad som är rätt och fel, om vad man ska göra och inte. Ibland kan man inte göra annat än att lyssna på vad hjärtat (och även hjärnan?) säger. Jag tror att Hanna hade haft det skitjobbigt med två föräldrar som inte trivs med varandra som ändå ska bo under samma tak. Låt henne sakna det som inte finns längre, och bekräfta hennes saknad men tänk inte att DU har gjort fel. Jag tror Hanna kommer växa upp till en fantastisk människa och det på grund av hennes uppväxt och föräldrar som finns där för henne på alla sätt - även om de inte bor ihop längre.

Jane Doe sa...

Jag tänker på att man ofta tar kärnfamiljen för given som den lyckliga motpolen till skilsmässofamiljen. Jag är uppvuxen i ett "lycklig" och "hel" kärnfamilj. Mina föräldrar har hållt ihop hela livet. Men som barn och tonåring önskade jag ofta att min pappa skulle försvinna ur familjen. Han var inte öppet våldsam eller alkoholiserad eller nåt, men han var en väldigt svår pappa. Jag har fortfarande som vuxen inget bra förhållande till honom. Det är mycket som är svårt för barn men jag har samma känsla som alla andra av dina läsare, att du är en jättebra och klok mamma och att Hanna är älskad och ompysslad från alla håll. Jag tror hon kommer klara sig fint.

marie sa...

Åååh...! Du skriver så FINT!

Anna sa...

Åh.

Annis, sa...

Fan vad bra du skriver.

Anonym sa...

Lysande. Fast krönikan publicerades inte v 10, utan nu idag v 12 i City. Bara så du vet (fast det gör du säkert redan).

Stefan sa...

Jag blir så trött på beskrivningen av att det endast finns två alternativ. Att stanna i en skitrelation eller att ge upp. I vilket annat sammanhang som helst skulle man vara en loser om man hade den inställningen. Tänk idrott eller arbetsliv.

suss sa...

Men gud, du vet hur man trycker på gråtknappen. Så fint skrivet, DU är så fin. Största kramen till dig!

"oroshjärta" sa...

Mycket bra tankar & ord.

Anonym sa...

Inget barn blir lyckligt med olyckliga föräldrar. Man kan bara göra sitt bästa och man måste inse att det räcker. Du är fantastisk som skriver om detta. Modig.

sandra sa...

Vad fint skrivet. Och rörande. Jag tänker på vad Alex Schulman sa en gång, att man kommer att skada sina barn, det handlar bara om att minimera skadorna. Vi är bara människor som försöker leva och det är väldigt svårt bitvis. Det kommer våra barn också att få uppleva. Men älskar man dem och ger dem massa grundtrygghet och kärlek så gott det går tror jag man har vunnit massor!

finnpajsaren sa...

Vad fint... thanks for sharing. Intressant att läsa det från ditt håll. Jag är bonusmamma sen 13 år tillbaka. Då var kidsen bara 1½ och 3. Vi har alltså levt nästan en livstid ihop kan man säga (jag var bara 21 då). Jag tänker ofta på hur de måste känna, även fast det har det hur bra som helst hos oss, det där du skrev om att inte vara en hundraprocentig del av nån av familjerna. Det är jobbigt även för mig att ha det vilande på mina axlar. Man önskar ju bara barnen det allra bästa.

Kram till dig och Hanna!

sonja sa...

fint skrivet!

jag och barnens pappa separerade när de var ett och tre.

den minsta (nu 3) brukar säga att han vill ha BÅDE mamma och pappa. och det är ju just det som är problemet. Att alltid sakna någon.

Det är inte lätt att vara liten, det är det verkligen inte.

Känner dock inga skuldkänslor för att jag inte stannade.

Anonym sa...

känner i hjärtat!
//bonusmamman

Cissi sa...

Så himla fint! Fina fina tänkvärda ord från Hanna. Hon verkar ju villa hänga med er båda. Ihop. Så gör det oftare då, om det går och funkar med er. I övrigt vet du ju att du gjort rätt val eller hur? Kram!

Liselotte sa...

ja,fan det är skitsvårt.. Jag bröt upp med min dotters far när hon var 3 år (nu snart 6). trodde det mesta var cool, och att hon skulle tycka att Det var det "normala" för henne. Jag träffade efter ett år min nuvarande flickvän, och dottern älskar henne, men pratar hela tiden om hur mycket hon saknar pappa på "min vecka" samt vice verca, och ritar bara bilder på oss parents med hjärtan....Ju längre tiden gått sedan vi gjorde slut, ju mer intensivt vill hon ha oss 2 ihop samtidigt. skitjobbigt. Pappsen är schyst å allt, men du vet ju själv hur det är ,enough is enough.
Jag sa åt henne att jag tycker om honom,men att kärleken tog slut,men till ens barn kan den aldrig ta slut.
Det blir ju extra drygt om Papin i föräldraskapet bajsar i brallan vid konflikter, låter ungen äta och göra & köpa vaaaaad som helst, så att jag framstår som jordens häxa för att jag har skitmassa bra och hårda regler.

tuff skit, som hon förhoppningsvis fattar, så man får lite gladare toner när hon är typ 35.haha.
totalvärt,så lycka till!
gillar din blogg som bara den,ds.:)

Anonym sa...

Satt i lunchrummet på jobbet och blev tårögd när jag läste det här. Det är förhoppningsvis en tio år förrän jag går igenom samma saker som du så du får allt se det som en bedrift att en 22årig kille känner med dig! Jag gillar ditt sätt att skriva.

Lindsy sa...

Å Emelie, att läsa det här med en 4-dagars bebis snusandes på magen blir för mycket just nu. Gråten kommer hejdlöst. Varför måste livet vara så svårt och göra så ont? Hanna verkar va en utomordentligt smart liten tjej som tids nog kommer att förstå, och älskar dig villkorslöst ändå, såklart! Kram

Anonym sa...

jag grät när jag läste det du skrev. Och jag grät igen när jag läste det "max" skrev. Det är så svårt att vara förälder. Fortsätt skriva såhär. Det behövs.