torsdag 3 mars 2011

Är du fortfarande arg, mamma?

Jag blir så LEDSEN när jag och Hanna bråkar. Hon är himla lätt oftast, man kan resonera och hon är liksom ett glatt barn. Men jag märker att hon fnular på saker, det senaste årets förändringar. Eller så är det inte alls det, det är bara den vanliga "fasen" som ska infalla när man är tre-fyra-fem, men det är så SVÅRT att veta vad som är vad och oavsett orsak så försöker jag ta hennes utbrott och ilsketantrums på allvar. Men jag blir ju OCKSÅ så himla arg och trött och ledsen och VANSINNIG när hon till exempel springer ifrån mej när vi är ute på stan bland cyklar och bilar och gud vet vad fast hon så jävla väl VET att det är typ det värsta hon kan göra mot mej, eller när hon VÄGRAR GÅ och vagnen är inte med och bara slänger sej rakt ner i leran och VRÅLAR eller när hon skriker rakt i mitt ansikte att hon inte vill äta maten jag slitit med en timma i köket och det slutar med att hon slår och sparkar mej. Ibland vill jag också bara börja grina då och ibland blir jag så vansinnigt barnsligt arg tillbaka och det är så himla jobbigt. Vi blir alltid vänner, men det är liksom så ledsamt det med, att höra "är du fortfarande arg mamma?". Hjärtat går liksom sönder. Den där lilla rösten. Jag smulas i miljoner bitar. Sen bliiiir vi ju vanliga glada igen, det är oftast över på under tio minuter, och vi pussas och kramas och säger att det är dumt att bråka men okej att bli arg och det är inget farligt, bara man blir vänner igen och säger förlåt och så vidare. Men jag tycker det har ökat. Och jag får dåligt samvete. Jag vill veta vad som händer i den där lilla lilla skallen.

12 kommentarer:

En annan Jonna sa...

Ni låter som oss.
Jag tror det är sådär, och fortsätter vara så i alla år.
Barnen kommer alltid spela på våra känslomässiga strängar. Bara lära sig att leva med det antar jag.

Jessica - bymom.se sa...

Å. Känner igen. Blä!

Anonym sa...

Men vet du. När jag var liten var jag och min mamma supertajta. Alltså bästisar. Och båda hade ( har fortfarande..) ett väldigt hett temperament. Vi bråkade jätteofta! Men, det är faktiskt så att jag bara kommer ihåg ATT vi bråkade. Inte om vad eller hur det kändes eller någonting. Det jag minns detaljerat är hur jag redan då VISSTE att mamma inte skulle vara arg länge. Vi skulle bli vänner och allt skulle bra bra igen. Och det blev det alltid. Ungar känner när dom är älskade ovillkorligt, och då är det precis som du säger; okej att bli arg bara man blir vänner sen.

Sweetie sa...

Åh vet precis hur du menar. Det är hemskt. Ibland kan jag behärska mig, men efter en lång dag orkar jag inte vara pedagogiska supermorsan utan lackar ur när Edvard smäller i dörrarna för femtionde gången. Och sen säger han "är du glad på mig mamma?" och jag vill bara dö. Hemsk känsla, det där.

a sa...

Vad anonym ovan sa. Jag kommer också bara ihåg bråkandet i sig, inte alls vad som var orsaken till det. Jag är glad över att vi hade så pass högt i tak i vår familj, att det fanns utrymme för att bråka, skrika, stampa, smälla dörrar och så vidare. Ladda ur, liksom. Visst, skitjobbigt när det pågick, men samtidigt var allt som sagt så öppet. Kände att jag kunde säga vad jag ville (på gott och ont förstås..) till både min mamma och min storebror. Jag ÄLSKAR min mamma så oerhört mycket. Mina föräldrar skilde sig när jag var 7 år och det var så klart asjobbigt, men jag vet att det var det bästa de kunde ha gjort. Min mamma uppfostrade mig och min bror så gott hon bara kunde (och så gott hon kunde = fantastiskt skitbra). Då och då, än idag, kan min mamam dra sig till minnes saker från vår barndom och bara "åh, jag kanske borde gjort så här och så här mot er i stället, då kanske det hade blivit bättre för att...etc". Och jag säger HELT uppriktigt, från hjärtat, att när min mamma säger sånt där, så vill jag bara överrösa henne med all ömhet och stolhet jag känner för henne, för allt hon gjorde och fortfarande gör för oss. Jag vill för allt i världen inte att hon ska ha något som helst dåligt samvete, för något. För varje år som går (jag är snart 28) inser jag mer och mer hur mycket min mamma kämpade och hur fint vi trots allt jobbigt hade det.

Så det är himla fint att du funderar och reflekterar, det borde alla föräldrar göra, men jag är ganska så jättesäker på att Hanna kommer att känna ingenting annat än tacksamhet när hon är äldre, och de där bråken kommer vara bara just minnen, ihop med alla andra minnen.

N sa...

När jag var liten hade jag en mamma som fick utbrott på mig för jag var en envis unge som fick utbrott titt som tätt. Och jag minns att vi var dåliga på att gosa och bli sams och säga att det var ok att bli arg efteråt. DET tror jag gjort att jag är dålig på att gå in i bråk nu.
Jag tror egentligen att det det är bra att bli arg och inte alltid ha tålamod. Det måste man ju liksom också lära sig när man är liten. Men det allra viktigaste är ju att man blir sams och känner att det är okej att bli arg. Alla blir arga. Så länge man kan säga förlåt och bli förlåten och bli sams.
Så jag tycker du ska fortsätta. Jag tror inte det skadar varken dig eller Hanna. Det är ju en stor del av livet, att kunna säga ifrån och bli arg och att erkänna sina misstag och förlåta.

Anonym sa...

A - Gud! Vi har typ haft samma liv. Bara att mina föräldrar skiljde sig när jag var 11. Liknande morsa, min kan också säga saker som att hon borde gjort si, borde gjort så. Och jag blir liksom du, ledsen och vill bara krama henne hårt hårt för herregud, vad hon fick stå ut med mycket när jag var tonåring t.ex..

Anonym sa...

(Jag är samma Anonym som skrev ovan)

Anonym sa...

Håll ut! Sådär har vi haft det och så plötsligt ca tre månader efter fyraårsdagen, så vände det. Nu bara nöjd, klok och glad unge. Med små utbrott ibland som snabbt blåser över. Och plötsligt går det att resonera med honom även när han är arg. Det var ju helt omöjligt för ett halvår sedan. Föräldrarna också nöjda, glada och mycket bättre på att vara föräldrar.

Karin sa...

Äh så har alla det oavsett. Olika åldrar/tider kommer med olika utmaningar. Du är grym. Parerar. Och så himla fint du delar!
Herrejävlar så tröttsamt med alla som som lindar in allt de berättar i bomull. Den kärlek och verklighet du skildrar är finns överallt. Dina ord öppnar upp för samtal om mindre känsla av skuld. För skulden blir så tydligt fel i mina ögon när nån annan berättar om sin. Jag kan ju - om ens det - bara rättfärdiga min egen.

Kram och fotsätt vara du och våga bli ännu starkare i det!

A sa...

Har inte läst vad de andra skrivit - men jag tror inte du behöver vara orolig och ledsen över att ni bråkar ibland. Fast jag vet ju hur det känns - det dåliga samvetet.
Men jag tror att det är den/de man verkligen älskar som man kan bråka med på riktigt också. Våra barn vet att vi älskar de - no matter what. Även om vi blir arga tillbaka och morrar och fräser så VET de att kärleken finns där - ovillkorligt.
Din dotter testar gränser, växer och utvecklas och ibland krävs det nog att hon gör grejer som hon vet att du avskyr. Så är det bara! :)

Popmorsan sa...

Tack för alla fina peppiga ord, det känns fan så mycket skönare att veta att man inte är ensam med de här pissiga känslorna - och även höra fårn döttrar (som jag) som bråkat sig igenom uppväxt med morsan och att det faktiskt inte "skadade dem".