Puh! Nu är det över. Jag battlade grungen vs raven i P3 nyss, mot Calle Dernulf. Det gick väl så där, fick inte stamattack, men ni vet, man hade tänkt säga så mycket... profounda och smarta saker och inser att man bara gaggar på om lite allt möjligt och det är inte alltid helt genomtänkt. Men känslan: det var kul! Jag fick önska en låt från 91, så jag tog ju så klart en grungeobert, "Hungerstrike" med Temple of the dog. Men det bästa låten från 91 måste ju ändå vara "Save up all your tears" med Cher? Aja.
Helt sjukt det är 20 år sen jag hörde Nirvana första gången? Då fanns inte internets. Eller mobiltelefoner. Enda ingången till ny musik var radion, Kaj Kindwall var Gud. Fram till 91 var jag väldigt musikintresserad, köpte oerhört mycket vinylsinglar, men jag tog liksom det som erbjöds. Absolute music, Tracks osv. Nånstans tidigt nittiotal började jag kolla 120 minuter på MTV, insåg det fanns nånting mer än det där som jag senare fattade kallades för mainstream. Utan grungen och den svenska trallpunken hade jag förmodligen inte börjat lyssna på pop, sökt mej vidare. Mycket ska ju tillskrivas mina dåvarande pojkvänner ändå. De var båda supermusikintresserade och alternativa i sin musiksmak. Jag tog efter till en början, men hittade så småningom min egen smak. Min egen stil. Nördade ner mig. Insåg att det var coolt att inte vara som alla andra i stället för att som innan febrilt försöka smälta in. Sen gick det ju överstyr så klart, man blev kreddängslig och så fort nåt sålde mer än tusen ex övergav man det och kallade det "sell out". Haha, som när "Zombie" med Cranberries slog så himla stort och man hade lyssnat och dyrkat första skivan, man hade hört "Linger" på nån liten snutt nånstans, lusläst nån tidning, beställt skivan, ingen annan hade hört. Sen ba etta på Tracks med uppföljaren! Man ba UÄH! Haha. Så där var jag skitlänge, tills jag helt slog om nånstans efter 2000 nångång.
Men som sammanfattning, och detta låter pretentiöst, det ÄR väl det också, men utan grungen hade jag inte suttit här och skrivit Popmorsa. Jag hade inte åkt till Hultsfred, jag hade inte flyttat till London, jag hade inte flyttat till Stockholm, jag hade inte gått på Metropolis, jag hade inte känt någon av de vänner jag har idag, jag hade inte jobbat på tuffa tidningar, jag hade inte träffat Kalle. Jag hade inte fått Hanna. Jag hade varit någon helt annan, för det är mitt musikintresse som tagit mej hela vägen hit. Och den började på riktigt med brölig mansrock från Seattle. Så tack Eddie!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
Jag hade radion på av en slump igår, det borde jag ha oftare. Du var kanon och det är alltid trevligt med lite nostalgimusik! Well done och grattis till segern!
i love långa texter.. <3
och tacka f-n för musik, tänk vad världen vore tråkig utan den!
Hörde tyvärr inte!!! Men det är väl den vägen man ska vandra - alla har sin period med överstyr-kreddighet, fast gode gud va gött det är när man ger upp det, haha, mycket bra beskrivet!
får gåshud
ååh given to fly! jag började också med pearl jam (men betydligt senare förstås) men sedan tonåren har man ju vuxit ifrån dem och snöat in på drösvis av små genrer och scener. hade defintitivt inte varit en lika inbiten samlare och nörd utan pearl jam. när jag kom över Temple of the dog på vinyl för två år sedan var lyckan total. tror aldrig att ett så smaklöst omslag a'la 90-tal har fått mina ögon att glöda som de gjorde på den lp-mässan. måste banne mig spinna den imorgon! :D
Skicka en kommentar