...

imorgon begravs en vän. en vän jag växte upp med, en vän vars källare var vårt gängs andra hem om sommaren. de senaste åren sprang vi bara in i varandra på stan när jag var hemma och hälsade på i sala, och jag var alltid glad att se honom men det var inte som att vi var nära vänner. inte på de senaste tretton åren. ändå kan jag höra honom skratta om jag blundar. det är overkligt att han inte finns längre, i mitt inre är han alltid sjutton år och kysser mej utanför sala parken en annandag jul för längesen.