a hymn to the cigarettes

jag har tänkt på det här med rökning. jag saknar att röka. det låter fånigt och jag VET att det är mitt beroende som talar, men jag saknar att röka. i do. som att det är något jag vill göra för att vara JAG. och det låter ju hur töntigt som helst, det behövs inte påpekas, tack. men jag älskar att ta en cigg när alla andra sover och gatan är tyst och tom och jag bara har en gammal skiva som snurrar i bakgrunden på minimal volym. jag älskar att höra knastret när ciggen tar eld. att ta en cigg när jag är stressad och den där lilla pausen i arbetet gör det enklare att samla tankarna och jag går in till datorn igen och allt ligger plötsligt mycket klarare framför mej. jag känner mej starkare när jag röker, jag kan tackla världen bättre. varför är det så. det luktar ju illa om en, och jag minns skamligheten i att komma in i en tunnelbana alldeles nyrökt och en typisk ickerökare snörper på munnen och tycker jag är ohygienisk. de där onödiga ciggen som bara får en att må illa. morgonciggen som man ångrar sekunden man tagit första blosset, men ändå röker klart och så går man och är missnöjd med sej själv hela förmiddagen bara därför. och så är det ju så jävla underklassigt att röka. bara osmarta människor röker 2007. men trots allt detta, så vill jag. kanske för att det är något jag själv får råda över. jag saknar att vara bara emelie, inte mamma emelie, eller sambo emelie, eller trettioåriga emelie. bara emelie som väljer själv, här står jag och jag vill röka just nu, eat shit and die om du tycker jag gör fel.