Natten.

Stockholms bästa klubb heter Natten, har en egen neonskylt och spelar bara ballader.

A yabba dabba do time.

Say hello till unga fröken Flinta.

Sommar och sol, och vi har kort tajt kjol

Min kjol är så tajt att jag inte kan sitta. Kan vara problematiskt på en pristutdelning på en teater, antar att det är sittplatser. Jag kan inte heller gå på toa utan hjälp. Den är för tajt att dra upp till midjan, och om jag mot förmodan får ner dragkedjan på en trång toalett, så är det no way in hell att jag får upp den. Det här är spännande. Som Robinson light.

Ska försöka att inte mobilblogga. Hej!

Bara det att...

...jag hade sett fram emot att se ut som fruktsallad i kväll med artificiell-rött hår, knallaprikos sweatshirt, klarröd skinnkjol och gula pumps. Vara lite raffig liksom. Nu sprack det. Dagens tripp till Beyond Retro och Tjallamalla var helt fruktlös. Oj. No pun intended faktiskt. Äsch, jag drar väl på mej nån gammal trasa. I kväll är det Nöjesguidens Sthlmspris. Det kommer bli kuuuuul.

Dagens i-landsgnäll.

Jag orkade inte färga håret idag heller. Är det nåt undermedvetet, att jag känner att jag nog ska vara blond? Ja, JAG vet inte. Men varje kväll när jag går och lägger mej är jag en gnutta besviken över att jag inte pallade färga barret knallrött IDAG HELLER. Ahja.

Don't fight it, feel it

Igår träffade jag Linda Skugge för första gången. Jag vet inte vad jag hade tänkt mej att hon skulle vara egentligen. Jag läser inte hennes blogg, men hon har ju varit en del av svensk media sedan femton (20?) år tillbaka, och även en del av mitt eget liv också då jag dyrkade henne när hon skrev i Puls och visste allt om popmusik och jag har läst hennes böcker osv osv. Men all den här mediacirkusen som varit omkring henne, alla debatter hon varit med i och kanske framför allt hur HON har debatterats, de har jag liksom inte varit engagerad i. Alls. Men man snappar ju upp saker, så visst, jag hade ju en bild av henne innan vi sågs där på Torget igår med Mats. Den bilden var inte alls negativ, jag hade bara tänkt mej att hon skulle vara... kanske arg? Lite hård till och med. Peka med hela handen. Auktoritär. Lite läskig helt enkelt.

Och så kommer den här människan och bara slår undan mina fötter. Så himla GULLIG. Supertiny. Uppmärksam. Bjöd på sej själv. Rolig. Liksom varm. Välkomnande. Öppen. Jag ÄLSKAR människor som släpper in en, det behöver inte vara till hjärtats abyss, men bara lite lite innanför punkterna där de flesta människors gränser faktiskt går. Förmodligen för att jag själv mer än gärna flauntar med mina egna tillkortakommanden, det är så himla trist att berätta nåt lite självutlämnande och bara få ett "eeh, okej" och en flackande blick som säger att "det där borde du nog ta upp med din terapeut, inte mej". Så skulle inte Linda göra. Hon skulle fortsätta stirra mej stint i ögonen och finnas kvar. Allt detta grundar jag på två timmars flyktigt samtal. Men jag har en magkänsla.

It's a new dawn, it's a new day

Ja, men igår var ju jättekul. Och nu sitter jag, helt enligt planerna, och laddar MIN NYA iPOD (!) med bra musik och en ljudbok. Okej, egentligen var planen att jag från och med idag varje vardag ska traska ut i världen ca en timma med start runt nio. Nu är kl tolv. Men ändå. Om man skulle ta alla dessa små misslyckanden här i livet särskilt hårt skulle jag ha dränkt mej för längesen. Ljudboken är Stephen Kings "Duma key", har ingen aning om den ska vara bra eller inte. Men det är ju Stephen.

No alarms, no surprises

Men uttrevligt. Låter bilderna tala. Matsy, I love you. Nu ska jag sova, om inte min kille övertalar mej att kolla "24". Imorgon är en annan dag. Har jag hört.

Here comes the 2 to the 3 to the 4.

Jag är tipsy.

Shoegazing

Typiskt trasiga skor på väg på galej.

My first my last my everything

Titta så hon strålar ikapp med solen. Åh Hojen, vad mycket kul vi ska ha.

Tomorrow is today

Nä men om man skulle ta sej en svirning redan i kväll. Drink på Torget, sedan restaurangöppning i Gamla stan. Gratis mat! Kvällens outfit blir nog MC Hammer-bralla, linne och svart Margiela-kavaj. Sko: oklart.

Cause this. Is real life.

De är tillsammans även privat. Anna Paquin och Stephen Moyer från "True blood". On screen är de sjukt okarismatiska som par. Men här ser de ju glada ut i alla fall. De har iofs inte så himla mycket att vara lyckliga över i serien. Men ändå. Sjukt träiga.

Young folks

Guuuud. Nu känner jag mej som en old fart. Gnäller om fredagsbilagors omslag, och igår så hade mina grannar fest. Eller dottern i familjen allafall. Hon är sexton och har hårdsminkade ögonbryn. Det var ett jävla liv. REEEEEEEEEEE-miiiiix! skrek dom kanske var tredje minut. Min första tanke var "ahmen gud, fest på en ONSDAG!". Tur jag ska smutsa ner mej i helgen. Den här snusförnuftiga urartningen måste dö. Vi tar en reeeee-mix på det, tycker jag.

This just in

Min underbara syster kilar ner från Västmanland så jag kan gå på Stockholmspriset imorgon. Fotominen, här kommer jag! Jag vet att du har längtat.

Weird science

Detta är ingen diss mot Elin Kling, jag gillar henne och hon verkar urduktig på det hon gör och har dessutom en smak liknande min. Det här är mer riktat mot redigeraren. Proportionerna känns helt knasiga..? Visst, hon besitter en snortajt kropp, det är det ingen tvekan om, men va fan... Eller så ÄÄÄR Elin Kling Jessica Rabbit och jag har bara inte fattat det förrän nu.

Socker.

Hanna har inga problem med att det inte är den officiella dagen.

Filthy and gorgeous

Finns få mer irriterande vardagsinslag än när jag ringer min kille och han efter två minuters samtal frågar om jag ätit lunch. "Du låter så arg". Är jag irriterad på nåt, tex att han inte fixat disken som är hans jobb, då kommer det oundvikligt en sådan fråga. Men det ligger ju också något i det, men blir gladare när man ätit.

Hedi Slimane har fotat Lindsay Lohan. Snygga bilder. Undrar om Lohan dragit några skämt på sistone.

Big mouth strikes again

El Barbaro del Ritmo är på besök. Vi har käkat indiskt och nu spelas det Wii Mario Kart för fulla muggar. Inte helt otroligt om Hannas nästa ordföljd blir något i stil med "fittbögsjävel". Jag kan inte kontrollera min svada när jag spelar. Jag blir som vansinnig. Är alltid Toad. Han är så gullig. Och säger "wohoo!" när han vinner. Vilket tyvärr sker sällan. Därav det fula språket.

And every breath we drew was hallelujah.

Ha! Och mobilbloggen är igång igen.

Nämen vad nu?

Jenny tycks ej rymmas i min spalt. That makes her larger than spalt. Föregående mening ska helst sjungas.

Block rockin beats

Jag har haft äran att träffa Jenny Wilson. Hon var rar och minst lika mäktig på en vanlig gata i stan som hon framstår i media. Hon är så jävlans briljant. Och lite skrämmande. Som Roisin Murphy. Ett GENI. Älskar nya.

And I'm here to remind you of the mess you left when you went away

Jag blir så jävla arg på min nya telefon. Min gamla var en Nokia, och den förstod jag. Jag kan inte ens beskriva hur stolt jag var över mej själv som lyckades mecka så att jag kunde mobilblogga från den alldeles själv förra veckan. Jag hatar teknik, men jag lyckades. Helt själv. Så med nytt tekniskt självförtroende gav jag mej i kast med den nya. Och det går ju inte! Hållt på i över en timma. Blir så jävla arg. Så himla pinigt att man måste vänta på att ens kille ska komma hem och fixa biffen åt en. Så frustrerande och jag hatar (på ett oerhört barnsligt sätt) när han ska lära mej sånt där. Kan han inte bara fixa?! Han försökte förklara över telefon. Jag höll fan på att göra slut på kuppen.

När han drog i morse funkade inte internet heller. Stod där och slet mitt hår tills jag fick fatt på en kvinna via 118 som kopplade mej till bredbandsföretaget. Dom ba "kolla routern". Vi har typ fyra internetdosor. Tror jag. Jag famlade i blindo och till slut löste det sej. Kalle. Du får verligen inte lämna mej så här i skiten i fortsättningen. Jag blir ett psykfall. Trotsåldrig.

Manic monday

Maffig start på veckan. Från att inte ha gjort ett smack vettigt på tre veckor, så vaknade jag upp och ba "nu ringer jag Trygghansa och fixar ny cykel". Detta har hängt över mej sedan strax innan jul, då den blev snodd. Ringde försäkringsbolaget och det gick på kanske fyra minuter, sedan avslutades samtalet med "ja, men då mailar jag dej ett kvitto som du skriver ut och så tar du det med dej till Sportson så får du en ny hoj redan idag". ÄLSKA TRYGGHANSA. Vilket halleluja-moment! Finns ju inte en suck att jag hämtar ut den i det här vädret, men ändå. Efter det så kände jag att näää, nu när jag ändå håller på så ska jag fixa mina Prada-stövlar, de är helt förstörda och uppspruckna i sömmen mot sulan baktill, men det borde ju kunna fixas. Trodde jag, ja. Killen på skoaffärn sa NIX. Försökte lirka lite, pekade hoppfullt på en liten skinnflärp som svängde tappert men löst, men han stod på sej: NIX PIX. Måste hitta ny sko-kille. Jag älskar de där stövlarna. Sen drog jag till Tre-butiken och köpte ny telefon. Och allt detta innan lunch! Min nuvarande förlorade displayverksamhet i helgen. Bara så där. Min skruttmobil (som jag älskar) hade så klart slutat tillverkas, så jag fick med mej en asful lila från Sony Ericsson. Den laddas nu, och vill mej säkert väl, men jag gillar den icke. Man fick välja mellan lila, svart och köttfärgad. Sedan shoppade jag raskt en MC Hammer-bralla och en sorts ballerinatröja med djup rygg och VOLANG i nåt svart baddräktmaterial på HM och en snortajt röd skinnkjol i storlek 42 på Weekdays second hand. Och en korallfärgad stor sweatshirt, passade urbra till. Sen gick jag hem och fick ett frilansjobb till DN:s tevetidning på fredag. Och min kille fick en uppringning om en reklamfilm. KA-CHING till familjen Thorén-Josephson.

Dock inte ett ord ännu från det stora företaget. De hatar mej.

Jag bjuder på mig själv. Igen.

Plus är skitsur för att jag inte har barnvakt på fredag då det är Nöjesguidens Stockholms-pris. Inte heller kvällen därpå då det är balladklubben Natten på Reisen.

Förra Sthlmspriset jobbade jag tydligen urmycket på min fotomin. En min jag inte är stolt över, men ge mig en flarra vitt, och där är den. Den är patetisk, men den är min. Min min. Jag tycker nog inte att jag riktigt fick till den. Det har jag iofs aldrig fått, med tanke på att den är helt hemsk och väldigt mycket dålig herrtidning, men jag har en känsla av att jag ändå kommer jobba på den även i framtiden. Jeez.



Och, till mitt ynkliga försvar, alla har en patetisk fotomin som dyker upp när de minst anar det, väl? Väl? VÄL?!

Hor-Bugaboo

I dagens snökaos fick jag släpa vagnen efter mej med svintung unge i famnen för de förbannade små skithjulen låste sej i snön. Var så JÄVLA arg.

Hanna shoppar på Grandpa

Plus försöker få med sej en fellow unge i vagn. Men de går bara vidare.

TV's sexiest men of all time

Det här är ju en speciell lista. Star!-kanalen presenterade teves sexigaste män ever, och alla är väl inte kattskit direkt. Tvärtom. Men man funderar ju hur det är ställt med amerikanerna som låter SAWYER bli slagen av David Hasselhoff. Gud, vad "Lost" är bra igen nu. Älskar. Och David Duchovny är döhet i "Californication", upp upp upp på listan tack.

25 Sawyer (Josh Halloway)
24 David Hasselhoff (Knight rider, Baywatch)
23 Desi Arnaz (Lucy show)
22 David Duchovny (Arkiv X, Californication)
21 LA law (Harry Hamlin, Corbin Bernsen, Blair Underwood)
20 Wentworth Miller (Prison break)
19 Mr Big (Chris North)
18 Lee Major (nån amerikansk dude)
17 The Hazard boys (Dukes of Hazard)
16 Matthew Fox (Lost, Party of five)
15 Eric Estrada (nån amerikansk dude)
14 Henry Winkler (Fonzie i Happy days)
13 Jimmy Smiths (La law, På spaning i NY, West wing, Dexter)
12 Luke Perry (ingen introduktion nödvändig, va)
11 David Boreanaz (Angel! Haha)
10 David Cassidy (Partride family)
9 Josh Duhamel (Las Vegas)
8 William Shatner (Star trek, Boston legal)
7 Ted Danson (Skål, Damages)
6 Don Johnson (YEAH!)
5 Johnny Depp (21 jump street)
4 John Travolta (Welcome back, Kotter)
3 Patrick Dempsey (Mc Dreamy)
2 George Clooney (Cityakuten)
1 Tom Selleck (Magnum, Vänner)

Topp trean är väl okej, men var är den här killen?!

Och den här, älskar Josh, särskilt i det här klippet när kaffet är kallt:

My my my myyyy Micke Rickfors

Ursäkta mig Micke Rickfors, men ditt schlagerbidrag var faktiskt The Knacks "My Sharona" rakt av. Ja, minus allt bra alltså.

Och vad är det med Hollywoodifieringen av brudarna? Petra Mede skulle kunna vara vilken mejkad Hollywood-donna som helst. Eller Lena Ph. Eller Perrelli. Man ser ingen skillnad på dem under den där Git Gay-sminkningen. Nä, nu ska jag ta min sjätte varma macka. Ingen Hollywoodifiering här inte.

Hazy shade of winter

I morse valde Hanna att vakna kl sex. Gudskelov så somnade hon om och sov till nio. Då gled vi upp, ursnygga och redo för livet. Åtminstone hon. Jag kollade sex avsnitt av Lost i natt och var helt stendöd. Vågade ej kolla mej i spegeln förrän det gått minst trettio minuter vaken tid. Då har jag lärt mej att fejjans svullnad minskat. Åt resterna av min Steffo Livsnjutaren-kväll till frulle, dvs stelnad baguette, pepparrots-Cantadou och tunna skivor skinka. Sedan bar det av ut på stan där det fikades med Sofia Embrén på Louie Louie. Det var urafint väder. Solig vinter. Micket trevligt, även om jag inser att detta inte är ett direkt glödande hett inlägg.

Men min unge var pepp och visade mej tungtricket. Lyckades fångat på bild:

"Nej! Du får mask i magen!"

Vansinnesskrek jag till Hanna nyss. Bisarrt, då jag mycket väl vet att det inte är så. Väl? Min mamma sa alltid så när jag var liten. Det och "här går man som en oavlönad piga". Äpplet och trädet, hörrni. Äpplet och trädet!

FUBAR.

En nostalgiblogg. Jag tror det är det jag har. Jag tror (vet) att jag är en sådan som glorifierar dåtiden, ser fram emot framtiden, men är jävligt missnöjd i nuet. Tror jag levt hela mitt liv på det viset. Kan ju aldrig vara bra.

Något som dock inte går att glorifiera är detta:


Haha! Finns inget försvar för detta. Bakis, blonderad och spraytannad på Hultsfred. Alltså, på riktigt, jag är så himla ful på den här bilden. Orange! Skitmörka ögonbryn! Vitt hår! Jag ÄR Donatella. Sebastian som sitter bakom blir ju bländad av min frippa där bakom. Ser man ju. Fi fan. Se det som ett varnande exempel. PS. Älskar att jag är stor nog att bjuda på denna godbit.

When I'm with you baby, I go out of my head, and I just can't get enough

Som sagt, P3 Populär rules my world nu när jag är "frilans". Nyss var det teveintrotävling och en av låtarna var Angel-introt. Dog en smula. Älskar ju Angel. Jag upptäckte både Angel och Buffy rätt sent, och Angel efter Buffy. Vilket iofs är logiskt, då Angel är en sk spinoff. Det var en ung man vid namn Aaron Eklöf som introducerade mej till den. Precis som inför Buffy var jag inte alls så sugen till en början, men efter bara nåt avsnitt var det kört. Jag köpte alla sex (sju? fem?) säsongerna rakt av på Åhléns City och kollade varje ledig sekund. Då för tiden jobbade jag på Nöjesguiden som musikredaktör och hade inga direkta tider, bara deadlines, och min inkomst kom mestadels från spelningar ons-lör. Massa tid för fantasy! Min lägenhet, min fina lilla etta i Horan var sorgligt tom. Min kille brukar beskriva den så här "en madrass, en teve, ett askfat och en sprängd Cola-flaska i frysen". Hmm. Han har en poäng, men jag minns den som mysigare än så. Alla fall, så vred jag teven så jag kunde kolla från sängen och så spenderade jag dygn med Angel och Cordelia och Spike och Wesley. Ringde hämtpizza och käkade i sängen, min blick släppte aldrig rutan. Om jag hade spelning samma kväll så sminkade jag mig i sängen och drack ett glas vin där bland kuddarna innan jag bokstavligen slet mej därifrån för att hinna i tid. Och det sämsta med serier: Sen tar de ju bara slut! Man sitter där helt tom och ba "men NURÅ?!" och längtar tills det gått ett år och man kan få kolla på hela härligheten igen.

Det var tider det. Hajja att man HADE TID att spendera dygn i sängen, gloendes på teve. Jag var verkligen som en övervintrad tonåring fram tills jag fyllde 30. Och innerst inne är jag det nog fortfarande. Jag fattar noll av a-kassor och mammaledigheter och försäkringar och pensionsspar och LAS. Jag bara skriver på och ser glad ut och hoppas att det ska gå vägen.

Angel åldras inte heller. För han är vampyr!

Spot the kid!

Ryktet om att min unge blivit stor är betydligt överdrivet.

Hmm.

Bloggen tycks ligga nere. Den är bara röd. Utan text. Fin, men föga innehållsrik. Detta är ett test.

Jag är uttråkad. Då skrattar man åt sånt här.

Far away, so close

Konstigt hur "Don't speak love" med Dyno kan vara så dålig och samtidigt påminna så väldigt mycket om Markus Krunegård. Lyssna HÄR. Alltså, jag hör ju att det är en hit. Men det är för plastigt och utstuderat på nåt vis. Som det här årets "Palace station". Haha, som jag älskade när den kom iofs, men den pallar icke tidens tand.

"You're a vampire. Oh, I'm sorry. Was that an offensive term? Should I say undead American? "

Jag älskar P3 Populär. På nåt vis så handlar programmet alltid om sådant som jag själv tycker är kul. Musiken är bra. Jag antar att det jag gillar bäst är Hanna Fahl, som alldeles ypperligt leder programmet. Och det är alltid bra. I dag tex, så har de pratat med Hammerfall (kul, de är så himla stora och man vet typ inget alls om dem), The Mentalist (skitdålig teveserie, men det är kul att lyssna på vad de har att säga, de var inte heller direkt överrumplade) och Calle Schulman berättar om hur han tatuerade in en stor KÖRV på sin kropp när han var i USA. Hjärnkirurgi? Nä. Men det är jag inte heller så intresserad av.

Några gånger (okej, rätt många) har jag blivit tillfrågad att vara med i P3 Populärs Flipp eller flopp. Blir ju ursmickrad så klart, men när jag är en sekund från att säga ja tack, så minns jag den. Skammen. Skammen över att vara med på radio och det bara kommer grodor ur munnen. Jag har lärt mej min läxa. Där stod man, på Odenplan, och skulle bli uppringd från jag tror det var Kvällspasset och vi skulle prata om Buffy. Busenkelt ämne. Jag kan prata i timmar om Buffy. Trodde jag, ja! Jag tror inte jag sa ens tre sammanhängande meningar. Intervjuaren försökte förtvivlat få ur mej något vettigt och efter några minuters bedrövligt samtal frågar han förtvivlat "Men vad är det som är så speciellt med Buffy då?" och jag tänkte febrilt, hur ska jag få ur mej hur himla komplex serien är, hur stor den är, vilka stora existensiella frågor den ändå behandlar på ett så ytterst roligt sätt, och ba "eeeh, hon är tjej... *tänka, tänka*... och slåss... eeh... *tänka, tänka*... MOT VAMPYRER!". Superspeciellt, Emelie. Verkligen superspeciellt. Några sekunders tystnad, sedan en suck från intervjumannen och ba "ja, tack då Emelie, expert på Buffy the Vampire slayer". Dog.

Jag är en mycket, mycket rädd och liten människa. Önskar jag kunde se livet lite mer som ett smörgåsbord.

Så här snygg och cool var Hanna när hon var konferencier på Manifestgalan som vi spelade på sedan.

Fikar på Louie Louie

Gör jag nu. Packade ner Philip Pullmans "His dark materials" i väskan, lämnade Hanna på dagis och nu självfika med boken på bästa fiket. Ska försöka lirka mej in i Matsys hem. Han har köpt Veronica Mars-boxen. Topp tre bästa teveserien, så himla smart och kul. Igår bråkade jag med min kille. Därav tystnaden. Hej!

Dagens bikt.

Jag kan inte hålla mej längre. Köpte ett par jeans före jul. Med bootcut! Ps. Man kan göra fiffiga ramar och addera nallebjörnar och bubblor och hjärtan och sånt. Älskar fotoblogg.

Teknikens under!

Jag är så modern! Nu med mobilblogg. Direkt från balkongen.

Test.

Test.

The opposite of hallelujah

Jag höftar lite här, men på allvar tror jag att man behöver vänta kanske en vecka max en månad på en trea i Sala. Och nä, jag tror inte att man då behöver hamna i Västerfärnebo eller Ransta. Men så är det här i Stockholm. Och i dag har jag städat lägenheten för jag vet inte vilken gång i ordningen för en ev bytare jag hittat på Björns bostadsbytare-sajten. Det är alltid samma visa. Man har ett helgrönt byte, triangel oftast, nån kommer och kollar (jag fejjar och gnor) och de ba "ja, det verkar toppen" och dagen efter har de avmarkerat. Om man har tur. Oftast skiter de i att avmarkera så det där retsamma helgröna bytet ligger KVAR i all evighet. Vissa som har varit med länge i gamet har på sin annonssida skrivit typ "AVMARKERA FÖR I HELVETE OM DU INTE ÄR INTRESSERAD!" osv. Det är en hel vetenskap det här med bostadsbyten.

Och nu ska alltså en till komma. Tredje parten är en fyra på St paulsgatan. Jag är pepp. Min kille vill inte flytta, så this is all on me. Han kommer in i skede nr 3, när det är dags för oss att avgöra om vi vill flytta till lägenheten som vi (jag) grönmarkerat. Där spricker det typ alltid, utom en gång då det var en asstor fyra på Allhelgonagatan. Men då sprack det ändå, för de drog sej ur. JAG BLIR TOKIG.

What have I done to deserve this?

Jag hade så himla dålig hy i morse när jag vaknade. Bara så där. Typ sex utväxter som inte alls var där igår. Jag har annars en rätt exemplarisk hy, så jag klagar inte direkt, jag blev bara så paff. När jag var tonåring och säkert flera år efter också, kunde jag på riktigt sitta med kompisar som dragit nitlottar i hudlotteriet och gnälla över EN finne. Ibland påpekade de detta, att de minsann hade mer svarta porer och finnar än vanlig hud i fejjan och då svarade jag att "jo, men ni har så många så det syns liksom inte på er, allt är liksom köttigt på er, medans om JAG får en finne på min benvita hud så syns det så mycket mer, dvs det är mer synd om mej, kolla bara". Men GUD sån hemsk sak att häva ur sej. Ett under att ingen gav mej en örfil.

Otack är världens lön

Tilde Fröling gick upp 25 kilo under sin graviditet. Åtta veckor senare plåtar hon den här kampanjen för Abecita. Hon tackar amingen och några långpromenader.

Jag gick alltså upp 35 kilo under min graviditet. Det är en hel människa ungefär. Alla ba "ät du raring, det kommer rinna av dej under amningen". Och OM jag tog fasta på de orden. Och GUD vad det inte rann efteråt. Det var fan motsatsen till rinna. Lite långpromenader! Vilket HÅN!

Men de har fan retuscherat bort hennes navel.

Ibland gör man rätt, ibland gör man fel

Det ingår ju i mitt jobb att träffa kända personer. Och jag är rätt okej med det, jag brukar inte få tunghäfta eller så. Om det inte är utanför jobbet och någon jag tycker gjort något alldeles fantastiskt. Som Annika Norlin-anekdoten på Pop Dakar förrförra året. Herregud. Det var alltså när jag var full och hon var nykter och vi står på ett skrikigt dansgolv och jag öppnar väl mitt hjärta på nåt patetiskt sätt och försöker förklara hur jag liksom känner igen mej i hennes texter och precis när jag skriker "du är som jaaa-aag, så normaaa-aaal!" går ljudsystemet sönder och jag skriker ut i tystnaden och Annikas öra. Och alla andras i lokalen. Till Annikas försvar så hanterade hon det bra, även om hon måste ha tänkt att "du bruden, vi är INTE the same, tack och lov". Jag däremot ville bara krypa tillbaka in i mammas livmoder och aldrig mer komma ut. En annan sån anekdot är en kompis syster som är tillsammans med en superkänd skådespelare som jag alltid tyckt är helt superb och fantastisk och skitläskig. Dem mötte jag på öppen gata och gjorde den här: låtsades se nån på andra sidan gatan, vinkade och skrek HEJ! och vände skitsnabbt åt höger. Problemet var bara att vi var på Skånegatan och den var typ tom. Så jävla genomskinligt. Sedan dess har jag undvikit henne också. Kontentan: jag är så himla ocool. Därför, var det ett genidrag att jag inte lyckades komma iväg till Alexandras 25-årsfest i torsdags. Om man ser på bilden från festen nedan (snyggt plåtad av Spicey), förstår man snabbt varför. Det är ju Saga Gärde! Dvs Petra i Spung! Jag hade lätt som en plätt erbjudit henne mitt nästkommande barn. Eller mitt nuvarande enda. När jag väl börjat pateta finns inga gränser.

Lyckad kväll

Igår var toppen. Spelningen på Julia på Le Rouge, alltså. Så himla kul och en massa fina kompisar som kom. Jag åt en rätt grå kyckling, Tom drog vinstlotten med en gigantisk papardelle med havets läckerheter (älskar det uttrycket), allt avslutades med en creme brulée. Spelade Journey 2 ggr och Quetzala avslutade med Smashing Pumpkins "Disarm". Eller om det var "Scar tissue" med Red hot. Skippade glitterblåsan och körde traditionellt svart, men Fredrik sa jag var het. Jag tycker vi avslutar så. Igår var jag het!

Scar tissue

Min unge är helt vanställd! Det var med svårt sargad feja min unge kom hem från dagis igår. Hon hade gjort värsta klotan. Medans jag gullade och pillade och ojjade så tittade hon helt oförstående på mej och ba "skärp dej".

Nu har vi kalas för Hanna.

Hej då öron, nu har de hört allt.

Natasha Peyre kallar sin kille Dhani (forna A-teens) för "sin lilla korv". Hon vill även byta namn. Till Chloe. Dör.

Utöver det så tycker jag de verkar vara ett väldigt lyckat par. Samma estetiska referenser. Båda är dessutom vackra på det där sättet som jag själv aldrig fallit särskilt pladask för. Bruna och så där.

Is that you, baby? Or just a brilliant disguise.

Jösses. Vad gnällig jag känner mej nu. Men jag kan liksom inte hjälpa det. Jag är smålack hela tiden nuförtin. Jag kan inte gå omkring och vara... tacksam. Det ligger inte för mej. Men man kanske kan vända det till nåt positivt. Ilskan alltså. Neeej, jag tänker inte svettas ut den på ett gym. Jag tänker trotsa sinnelaget och yla "skit på dej, surpuppsmorsa" till mej själv och ta på mej den här i kväll på festen:

Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din

Igår gick jag in på Hemköp och kom ut med 2 Trisslotter, en kvällstidning med bilaga och ett paket Marlboro menthol. Det kändes så jävla deppigt. Jag skulle så gärna vilja se mej själv som mer exklusiv än så. Mer intressant än så. Om jag såg nån före mej i kassan som köpte exakt samma saker och såg lika trött ut som jag förmodar att jag gjorde, då skulle jag lätt som en plätt måla upp bilden av denna kvinnas liv så här: skittråkigt jobb alternativt hemmavarande rökmorsa, litet umgänge och med TV-bilagan som bibel.

Nu när jag skriver kristalliseras en ond tanke i mitt huvud, en djävulsk insikt slår mej med ljusets hastighet. Nä men OJ. Jag beskrev just mej själv.

Just idag är en dag då jag inte bryr mej så värst om just det faktum att jag inte glittrar längre. So what om jag blivit lite trist. Jag är ju för fan morsa, jag har väl inte tid att runka över Balmains paljettklänningar och sjukt dålig bloggelektro hela dagarna. Jag har familj och det tar alla mina krafter att styra den skutan så att den inte far helt åt skogen. "Man måste jobba på sitt förhållande" är en sanning, den meningen är mer än en floskel snusförnuftiga livscoacher häver ur sej. Jag älskar min kille och han älskar mej och vårt barn är det bästa vi gjort, men KUKEN vad svårt det är.

Det är också när jag inser att det är så där jag känner som jag blir både förbannad och rädd. Förbannad över att det ska vara så svårt. Rädd över frågan jag ställer mej själv när jag inte kan somna, "om du inte är den där du var, vem är du då i så fall?". En av många anledningar till att jag inte velat blogga på ett år eller så, är just denna. Identitetskrisjäveln. Den olycksaliga korpen på min axel.

Kanske var det pga mina sorgliga inköp igår som jag idag lämnade in mina Pradastövlar på lagning och köpte Elles trendbibel och runkade över Balmains pajlettklänningar på ett hippt litet fik med ett tappert mejkat ansikte. Fast de spelade inte bloggelektro där. De spelade "So long Marianne" med Leonard Cohen. Phew. I can only take so much på en dag.

Therapy?

I kväll ska jag se "Rachel getting married". Jag har fått för mej att jag kommer tycka jättemycket om den. Mest för att hon verkar så skev och kedjeröker och ser ut som Winona i "Reality bites" på pressbilderna. Och så älskar jag familjedraman. Gärna sådana som får en riktig jävla urladdning där alla skriker och tapetserar upp sina issues på stora plakat som de verbalt kastar på varandra. Hmm. Hur kan det komma sej?

Här är trailern alla fall: