onsdag 11 februari 2009

Det sa bara klick!

I vissa perioder av mitt liv har jag haft en hårt glorifierad bild av mig själv, om vem jag är och vad jag står för. Jag har haft jäkligt höga hästar. I dessa perioder har jag sett mig själv i svart och vitt, och mina åsikter har varit lika stenhårt svartvita. Jag pekar med hela handen, säger "så är det", och menar det fullt och fast. Så småningom har min storartade moral alltid grusats och jag har varit tvungen att omvärdera mig själv, min omgivning och den lilla bubbla jag kallar mitt liv. Det går ett par månader eller ett par timmar, och så utsätts jag för det jag nyss haft en så solklar uppfattning om, och vad gör jag? Jo, jag agerar oftast helt emot den nyss så stenhuggna åsikten. Jag vet inte hur många ställningstaganden jag förr eller senare brutit mot, säkert hundra. Jag ska aldrig bära manchester. Jag ska aldrig falla för en upptagen kille. Jag ska aldrig gå på A-kassa. Jag ska aldrig testa knark. Jag ska aldrig ha barn. Jag ska aldrig vara otrogen. Aldrig mer bootcut. Jag ska aldrig spy utanför Riche. Allt mitt svartvita har till slut blivit en grå gegga. Där befinner jag mig nu. I en rätt så kletig gråzon där jag försöker att inte döma andra så hårt för jag vet hur lätt det är att hamna i skiten.

När jag var femton hade jag en väldigt klar bild över vem jag var. Jag tyckte att jag var rätt så jävla fullkomlig. Så klart hade jag mina svaga punkter, men på det stora hela så tyckte jag att jag hade mitt på det torra. Jag var ju vuxen, snart arton! Jag hade populära vänner, jag hade en fotbollskille som precis tagit min oskuld, jag hade nyligen fått mina första Levi's, jag var bra i skolan och jag var en sådan som man vände sig till när man hade relationsproblem för jag kom alltid på smarta lösningar. Och jag skulle aldrig börja röka, knulla utan kondom eller slänga glas i pappersreturen.

Så där satt jag, världens mest vuxna och självbelåtna femtonåring, en måndagmorgon framför frukostbordet med en tallrik cornflakes framför mig. Mitt emot satt min far som jag vid den här tidpunkten i mitt liv hade en, låt oss kalla den frostig, relation till. Jag hade precis fönat mitt nypermanentade hår till perfektion. Och så märker jag att jag är lite risig i kistan. Något ytterst pinsamt när man går på högstadiet, kroppsfunktioner. Men jag måste. Jag bara måste släppa en fis. Så jag kollar upp på min far som sammanbitet läser Sala allehanda, sedan blundar jag och koncentrerar allt jag har på att göra en ljudlös tjejfis. Så gick det som det gick, kan man säga. Jag sket på mig.

Aldrig har väl en världsbild så fullkomligt raserats. Där satt jag med stenansikte, uppspärrade ögon och med en motherload av kack i brallan. Jag! jag var ju för fan luciakandidat i min skola och jag sket just på mig. Inte exakt i linje med mitt världsvana, mogna jag. Vad vill jag säga med detta? Jag veeet inte, egentligen ville jag nog bara berätta att en gång när jag var femton sket jag på mig.

Det här är en krönika jag skrev en gång. Och publicerade! Haha! Herreguuuud.

5 kommentarer:

Schmarro sa...

och den här sätter på ett ganska precist sätt fingret på något det jag älskar allra mest med dig, fina vän.

Margherita sa...

Hahahaha! Underbart!
Skrattar så jag gråter, känner precis hur självbilden bara monsterkraschade!
Ah, det härliga högstadiet. Skönt att man blivit mer stabil i sin självbedömning nu.

Mats Strandberg sa...

Du är SÅ mycket bättre som bajsbyxablottande Popmorsa än Lucia-kandidat i Sala... loves it!

S sa...

Haha! You made my day.

Lena sa...

Modette! How could I ever forget?

Jag skrattade så samma sak höll på att hända mig.