fredag 13 februari 2009

Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din

Igår gick jag in på Hemköp och kom ut med 2 Trisslotter, en kvällstidning med bilaga och ett paket Marlboro menthol. Det kändes så jävla deppigt. Jag skulle så gärna vilja se mej själv som mer exklusiv än så. Mer intressant än så. Om jag såg nån före mej i kassan som köpte exakt samma saker och såg lika trött ut som jag förmodar att jag gjorde, då skulle jag lätt som en plätt måla upp bilden av denna kvinnas liv så här: skittråkigt jobb alternativt hemmavarande rökmorsa, litet umgänge och med TV-bilagan som bibel.

Nu när jag skriver kristalliseras en ond tanke i mitt huvud, en djävulsk insikt slår mej med ljusets hastighet. Nä men OJ. Jag beskrev just mej själv.

Just idag är en dag då jag inte bryr mej så värst om just det faktum att jag inte glittrar längre. So what om jag blivit lite trist. Jag är ju för fan morsa, jag har väl inte tid att runka över Balmains paljettklänningar och sjukt dålig bloggelektro hela dagarna. Jag har familj och det tar alla mina krafter att styra den skutan så att den inte far helt åt skogen. "Man måste jobba på sitt förhållande" är en sanning, den meningen är mer än en floskel snusförnuftiga livscoacher häver ur sej. Jag älskar min kille och han älskar mej och vårt barn är det bästa vi gjort, men KUKEN vad svårt det är.

Det är också när jag inser att det är så där jag känner som jag blir både förbannad och rädd. Förbannad över att det ska vara så svårt. Rädd över frågan jag ställer mej själv när jag inte kan somna, "om du inte är den där du var, vem är du då i så fall?". En av många anledningar till att jag inte velat blogga på ett år eller så, är just denna. Identitetskrisjäveln. Den olycksaliga korpen på min axel.

Kanske var det pga mina sorgliga inköp igår som jag idag lämnade in mina Pradastövlar på lagning och köpte Elles trendbibel och runkade över Balmains pajlettklänningar på ett hippt litet fik med ett tappert mejkat ansikte. Fast de spelade inte bloggelektro där. De spelade "So long Marianne" med Leonard Cohen. Phew. I can only take so much på en dag.

10 kommentarer:

clara sa...

Hej och TACK för att du har börjat blogga igen! Det var ett tomt år utan att få läsa om dig, ditt liv och dina tankar. Så tack igen!

Mvh Clara

Popmorsan sa...

Tack! Det värmer en dag som denna ska du veta.

Karin sa...

Fan så fint att du är tillbaka här för nu. Du är grym! Och jag är glad för varje dag framöver du kommer skriva här.

(Mitt mera påflugna jag vill helst bara skrika 'SLUTA INTE, FÖRSVINN INTE IGEN' snälla.)

Anonym sa...

Du skriver helt fantastiskt. Du borde författa en bok. Sluta inte skriva (igen).

Anonym sa...

Kan inte nån bara säga det rakt ut.
Fy fan för att bli gammal.
Fy fan för att bli ful.
Fy fan för att ha barn.
Fy fan för att aldrig få uppleve kicken av att ragga upp och ligga med en ny människa igen.
Fy fan för att int få bli full utan att behöva tänka på konsekvenser.

Klart att man inte saknar dessa saker om man bott i ett radhusområde utanför kalmar hela sitt liv.
Men vi andra...

Sanna sa...

Fast också
Fy fan för att bli äldre utan någon som bryr sig mest om bara mig.
Fy fan för att aldrig få barn.
Fy fan för att somna ensam varje kväll.
Fy fan för att inte ha någon som tycker att även ens fula sidor är söta.
Fy fan för att ligga med nya människor hela tiden och inte känna NÅGONTING.
Fy fan för att bli full varenda helg och till slut undra vad som är grejen.

Obs jag är varken äckelpositiv eller från kalmar, har bara upplevt båda sidorna.

Popmorsan sa...

Amen! På pricken. Till er båda.

Anonym sa...

Det känns som vi försöker bända in våra liv med kofot i ett DNA som är skapat för något helt annat.

Ida sa...

Var glad att du kan röka, saknar det som fan... Så fort bebisen är ute ska jag röka och lyssna på The Jesus and Mary Chain igen. Njut lite extra av nästa mentolcigg nu :)

Cissi sa...

Du är så jävla bra och ärlig. Är så glad att du delar med dig av ditt igen. Och gör mitt lite lättare när jag vet att nån annan tänker samma. Finaste du, tack och tack.