Som sagt, P3 Populär rules my world nu när jag är "frilans". Nyss var det teveintrotävling och en av låtarna var Angel-introt. Dog en smula. Älskar ju Angel. Jag upptäckte både Angel och Buffy rätt sent, och Angel efter Buffy. Vilket iofs är logiskt, då Angel är en sk spinoff. Det var en ung man vid namn Aaron Eklöf som introducerade mej till den. Precis som inför Buffy var jag inte alls så sugen till en början, men efter bara nåt avsnitt var det kört. Jag köpte alla sex (sju? fem?) säsongerna rakt av på Åhléns City och kollade varje ledig sekund. Då för tiden jobbade jag på Nöjesguiden som musikredaktör och hade inga direkta tider, bara deadlines, och min inkomst kom mestadels från spelningar ons-lör. Massa tid för fantasy! Min lägenhet, min fina lilla etta i Horan var sorgligt tom. Min kille brukar beskriva den så här "en madrass, en teve, ett askfat och en sprängd Cola-flaska i frysen". Hmm. Han har en poäng, men jag minns den som mysigare än så. Alla fall, så vred jag teven så jag kunde kolla från sängen och så spenderade jag dygn med Angel och Cordelia och Spike och Wesley. Ringde hämtpizza och käkade i sängen, min blick släppte aldrig rutan. Om jag hade spelning samma kväll så sminkade jag mig i sängen och drack ett glas vin där bland kuddarna innan jag bokstavligen slet mej därifrån för att hinna i tid. Och det sämsta med serier: Sen tar de ju bara slut! Man sitter där helt tom och ba "men NURÅ?!" och längtar tills det gått ett år och man kan få kolla på hela härligheten igen.
Det var tider det. Hajja att man HADE TID att spendera dygn i sängen, gloendes på teve. Jag var verkligen som en övervintrad tonåring fram tills jag fyllde 30. Och innerst inne är jag det nog fortfarande. Jag fattar noll av a-kassor och mammaledigheter och försäkringar och pensionsspar och LAS. Jag bara skriver på och ser glad ut och hoppas att det ska gå vägen.
Angel åldras inte heller. För han är vampyr!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
Alltså, jag älskar ju Buffy, och har alla boxarna (Buffy + Angel), men är det ändå inte lite så där populärkultursorgligt att följa Angel när han 1) blir lite...mänskligt lönnig och medelålders och 2) när Cornelia blir typ god?
Bäst med Angel: Doyle, puppet-avsnittet och alla avsnitt med Spike. Men i övrigt är Buffy ungefär en miljard gånger bättre.
Hmm, jag vet inte vilken jag tycker är bäst av Angel och Buffy. Jag ÄLSKAR Wesley i Angel, när han går igenom sin mörka period efter att ha "dödat" Connor. Och Spike. Och Lorne. Och Cordelia innan hon blir tjock. David Boreanaz är, och kommer alltid vara, en träig skådis. Men jag köper det. Spike är ju största behållningen i båda serierna. Fast Buffy-serien går ju djupare, det är som en skitlång och extremt underhållande psykologilektion. Börjar glättigt och sen blir det bara mörkare och svårare... Äsch, tvinga mej inte välja!
Okejrå, ska inte tvinga dig. Och ja Wesley är underskattad och kommer mer till sin rätt i Angel, det håller jag med om. Nä, det är nog bara det att Boreanaz funkade bättre som mager och mystisk i Buffys första säsonger, och att det egentligen skulle ha varit Spike som fick spinoffen... Hur som helst, Joss Whedon är ett geni.
åh, rubriken! knäppt att jag lyssnade på den två-tre ggr i rad i morse på väg till jobbet. fredagskänslan trots 200 spänn på kontot!
Buffy och Angel ÄGER!
Det finns ju fler säsonger av båda i serietidningsformat, men jag vet inte om jag vågar ta det nördsteget...
Skicka en kommentar