Ibland gör man rätt, ibland gör man fel

Det ingår ju i mitt jobb att träffa kända personer. Och jag är rätt okej med det, jag brukar inte få tunghäfta eller så. Om det inte är utanför jobbet och någon jag tycker gjort något alldeles fantastiskt. Som Annika Norlin-anekdoten på Pop Dakar förrförra året. Herregud. Det var alltså när jag var full och hon var nykter och vi står på ett skrikigt dansgolv och jag öppnar väl mitt hjärta på nåt patetiskt sätt och försöker förklara hur jag liksom känner igen mej i hennes texter och precis när jag skriker "du är som jaaa-aag, så normaaa-aaal!" går ljudsystemet sönder och jag skriker ut i tystnaden och Annikas öra. Och alla andras i lokalen. Till Annikas försvar så hanterade hon det bra, även om hon måste ha tänkt att "du bruden, vi är INTE the same, tack och lov". Jag däremot ville bara krypa tillbaka in i mammas livmoder och aldrig mer komma ut. En annan sån anekdot är en kompis syster som är tillsammans med en superkänd skådespelare som jag alltid tyckt är helt superb och fantastisk och skitläskig. Dem mötte jag på öppen gata och gjorde den här: låtsades se nån på andra sidan gatan, vinkade och skrek HEJ! och vände skitsnabbt åt höger. Problemet var bara att vi var på Skånegatan och den var typ tom. Så jävla genomskinligt. Sedan dess har jag undvikit henne också. Kontentan: jag är så himla ocool. Därför, var det ett genidrag att jag inte lyckades komma iväg till Alexandras 25-årsfest i torsdags. Om man ser på bilden från festen nedan (snyggt plåtad av Spicey), förstår man snabbt varför. Det är ju Saga Gärde! Dvs Petra i Spung! Jag hade lätt som en plätt erbjudit henne mitt nästkommande barn. Eller mitt nuvarande enda. När jag väl börjat pateta finns inga gränser.