fredag 6 februari 2009

I wanna be left in the dancehall, I wanna be the modern love

Jag ska spela på Manifest-galan i kväll med Hanna och Carro. Hanna, den urmodiga människan, ska dessutom vara konferencier. Personligen skulle jag hellre utveckla könsherpes än göra något liknande, men hon kommer att göra ett så jävla bra jobb. Men se, riktigt undan kommer jag inte. Ni vet när vinnaren i kategorierna annonseras av presentatören på scen, då spelas alltid någon klatschig låt. Javisst, det är jag som ska välja ut just dessa och sedan stå där och trycka på play när de glada segertågar genom publiken.

Enkelt, kan tyckas. Piece of cake, rent utav. Och det är det, om man bara tänker "ja men kul, jag tar de här låtarna" och sen går vidare i livet. Jag går tyvärr aldrig enkelt fram här i livet. Jag känner pressen. Manifest liksom, ett oberoende musikpris. Måste man då spela små guerillaband som aldrig sett dagsljus? Eller kan man fläska på med ett härligt mainstream-solo, typ... jag vet inte. Britney?

Jag sejfar nog och tar bara gamla klassiker ur popgrytan. Och intro förresten, hur lång tid tar de på sej när de knallar upp? Är det misslyckat om sången hinner börja innan jag tonar ned?

Sedan ska vi tre battla mot Eros Video. De är urmoderna. Jag tror det blir grymt!

Här är ett av mina favoritintron. Tillika bra låt och urhet sångare.

5 kommentarer:

anna sa...

Skiiiitbra val! En av de bästa låtarna som finns ju!

popmorsa. sa...

Eller hur! Jag är helt plötsligt superpeppad på kvällen.

Anonym sa...

"hellre utveckla könsherpes" haha. loves it att du är tillbaka!

eff sa...

Åh, jag hade kört E-types fotbollsvm/em/dm/wtfm-låt alla gånger bara för att se hur många hipsters som:

1) dött
2) ironiskt diggat
3) försökt se ironiska ut medan de diggat på riktigt

eff sa...

Observera att ingen kanske skrivit "diggat" sen 1973 men jag är okej med det. Jag är stark. Jag kan flyga, jag är inte rädd.