Your cover makes my cry

Jag har inget problem med covers. Snarare tvärtom. Inget direkt problem med re-makes av filmer heller. Eller filmatiseringar av böcker. Kör på bara. Det räcker till alla. Men nu har Timo Räisänen fanimej gått över gränsen. Han har dödat Radioheads "Creep". Plötsligt förstår jag alla gubbar som kaskadspyr över flickebarnet Scarlett Johansons version av Tom Waits "Falling down" (som jag älskar btw). Och jag vet inte, egentligen tycker jag nog inte att Timos cover är särskilt mycket sämre än alla de andra hundratals covers jag faktiskt gillar. Men det är valet av låt som rimmar illa med mitt inre. För mej är "Creep" den taggigaste, mest smärtsamma, skriande tonårsångesten reducerat och omhuldat ned till 3.57 minuters mästerverk. När den sargade gitarren kommer in efter exakt en minut är det alltid som om jag faller handlöst. Även fast jag måste ha hört låten tusen gånger. För mej är detta ett helgerån. Han har skitit i mitt blå skåp. Jag är en arg gubbe.

Att han gjort om Whitneys "Didn't we almost have it all" och Sugababes "About you now" stör mej däremot inte det minsta. För du kan inte åsamka mej mer smärta än du redan gjort, Timo! Hör du det!

PS. Okej, det stör mej även att han gjort en cover på Depeches "Halo", även den en tröst under mången lång natt då mina fingrar rastlöst rivit ned väggars tapet, bit för bit.