Don't fight it, feel it

Igår träffade jag Linda Skugge för första gången. Jag vet inte vad jag hade tänkt mej att hon skulle vara egentligen. Jag läser inte hennes blogg, men hon har ju varit en del av svensk media sedan femton (20?) år tillbaka, och även en del av mitt eget liv också då jag dyrkade henne när hon skrev i Puls och visste allt om popmusik och jag har läst hennes böcker osv osv. Men all den här mediacirkusen som varit omkring henne, alla debatter hon varit med i och kanske framför allt hur HON har debatterats, de har jag liksom inte varit engagerad i. Alls. Men man snappar ju upp saker, så visst, jag hade ju en bild av henne innan vi sågs där på Torget igår med Mats. Den bilden var inte alls negativ, jag hade bara tänkt mej att hon skulle vara... kanske arg? Lite hård till och med. Peka med hela handen. Auktoritär. Lite läskig helt enkelt.

Och så kommer den här människan och bara slår undan mina fötter. Så himla GULLIG. Supertiny. Uppmärksam. Bjöd på sej själv. Rolig. Liksom varm. Välkomnande. Öppen. Jag ÄLSKAR människor som släpper in en, det behöver inte vara till hjärtats abyss, men bara lite lite innanför punkterna där de flesta människors gränser faktiskt går. Förmodligen för att jag själv mer än gärna flauntar med mina egna tillkortakommanden, det är så himla trist att berätta nåt lite självutlämnande och bara få ett "eeh, okej" och en flackande blick som säger att "det där borde du nog ta upp med din terapeut, inte mej". Så skulle inte Linda göra. Hon skulle fortsätta stirra mej stint i ögonen och finnas kvar. Allt detta grundar jag på två timmars flyktigt samtal. Men jag har en magkänsla.