Förra Sthlmspriset jobbade jag tydligen urmycket på min fotomin. En min jag inte är stolt över, men ge mig en flarra vitt, och där är den. Den är patetisk, men den är min. Min min. Jag tycker nog inte att jag riktigt fick till den. Det har jag iofs aldrig fått, med tanke på att den är helt hemsk och väldigt mycket dålig herrtidning, men jag har en känsla av att jag ändå kommer jobba på den även i framtiden. Jeez.
Och, till mitt ynkliga försvar, alla har en patetisk fotomin som dyker upp när de minst anar det, väl? Väl? VÄL?!
Inlägg
7 kommentarer:
ja! min är väldigt lik din faktiskt. mycke plutande!
satan i gatan, har du börjat blogga igen. Tack för inspiration /Sofie i Gävle
absolut! och det värsta/bästa är att den blir alltmer härligt fin och framträdande ju längre tid på kvällen som det går...
å din unge verkar så cool! jag har inga planer alls i helgen, skulle gärna hänga med henne! om hon kände mig och jag henne. och om du kände mig och jag dig. och om jag bodde i samma stad. hmm, mycket som skulle behöva ordnas upp denna veckan om det skulle klaffa.
oink: vi får jobba på det!
Jag blir bättre på kort när jag är full. När jag är nykter så ser man skräcken i ögonen ("har jag dubbelhaka?")
bara att skicka över kalle med hanna imorgon och provlek med mig och mina ungar så kan hon vara hos oss på fredag!
/per f
Skicka en kommentar