Lip service

Fick en ny obsession i veckan, "Lip service" är ett BBC-drama om ett gäng lesbiska, hela upplägget känns väldigt "L-word" och i centrum står Frankie, som är en blond kopia av Shane. Gorgeous så klart. Finns bara sex avsnitt, oklart om det blir fler, men helt klart sevärt!

Dom där jag kommer ifrån (krönika vecka 46)

När jag var nio fick jag en ny kompis. Hon bodde i radhus, med en mamma, pappa och storasyster. De åt saker som kött och potatis, alltid med sås. Hennes rum var fullt av pyssel, hennes hår glänsande flätat. Jag älskade att vara hemma hos min nya vän. Tills  dagen då jag hörde hennes storasyster kalla mej "den där skitungen".

Då förstördes någonting inuti mig. Någonting gick sönder och det är fortfarande trasigt. Orden satte en redan gnagande känsla i rullning, att jag var annorlunda, lite sämre. För jag "visste" ju att hon inte menade det som vilket skällsord som helst. Jag var SMUTSIG. En skitunge som hade fattiga kläder, som kom från ett ensamstående morsa-hem, som bodde på betong-Åkra, som alltid luktade av singelmammans John Silver med filter. Jag var något äckligt i hennes ögon.

Nu lägger jag så klart extremt stor vikt vid den här kommentaren från en trettonåring, slafsigt utslängda ord som inte ens var menade för mina öron. Men det var också en del av vad som gjorde det så förfärligt, för i min värld blev detta vad exakt alla andra sa om mig bakom min rygg. Pling plong på ytterdörren! In flyttade mina nya vänner Skammen och Viljan att vara exakt som alla andra.

Jag började skämmas. Skämdes över våra kala väggar, Kate Bush- och David Bowie-skivorna, över mammas jeans och skinnjacka, över att vi inte hade någon video och för vår kyl där det bara stod ketchup, smör och mjölk. Över att vi aldrig hade balsam och att kattens låda luktade kiss. 

Pappa var någonstans i bakgrunden, totalt glorifierad och helt utan fel i mina ögon.  Mamma var där, och fick ta all min skit. Mamma som jobbade i fabrik, som varje morgon sedan jag var två år gammal cyklat med mig i barnsadeln till dagis på andra sidan stan, hämtat mig trött och utjobbad, i snö, regn och sol. Min mamma som blev singelmorsa vid 21 års ålder. Herregud. Klart som fan att hon hade jeans och inte pressvecksbyxor som de andra mammorna som jobbade på bank hade.

I dag är jag superstolt över henne. Min fina starka mamma. Och pappa, men vår historia är en helt annan. Kan till och med känna en yttepyttestolt känsla över mig själv och den jag blivit.

Och trettio år senare lever betydligt fler kids utanför kärnfamiljen. Min unge till exempel. Viljestarka, envisa, kloka Hanna. Som suckar över årstidens alla ytterkläder och säger "mamma, vintern är ett mysterium, vi måste verkligen lösa det".  Ett helt eget universum rymt på knappa en meter. Som på frågan om vilken hennes favoritkorv är glatt och rappt som attan svarar: "bajskorven!".

Jag ska kämpa mig näsblodig för att hon aldrig någonsin ska skämmas för den hon är och var hon kommer i från.

Äsch igen

Sorry för oerhört klent bloggande. Nuförtiden spenderar jag rätt mycket tid i Vasastan, och vet ni, iPhone har ingen täckning i Vasastan. Helt vanligt. Jag lämnar lägenheten och ba BONK tio mess om missade samtal. Det är himla irriterande. Så jag kan inte blogga från mobilen, inte kolla min Facebook, inte smsa med omvärlden. Som en bubbla. Och vet ni, det är rätt så skönt till och från.

Alla fall. Tog mej ut ändå i lördags. Beställde en taxi hit, som skulle hämta mje och sen skulle jag i min tur plocka upp Frida & co vid Gotlandsgatan. Taxi Sthlm ba: mmm, det kan dröja lite, men vi ringer. Man ba... okej. Fyrtio minuter senare hade ingen ringt och jag ringde upp. Dom ba men asså, du sitter ju i taxin nu? Jag tittade mej omkring i mitt kök och ba "näää". Så de skickade en ny som skulle ringa. Till slut haffade Frida en på himla Ringvägen som hämtade upp mej, jag avbeställde den från Taxi Sthlm och så åkte vi till Kåken.

Dagen därpå ser jag att jag har två missade samtal från okänt nummer, kollar upp, jaha Taxi Sthlm minsann. De hade ringt halv två. Exakt två timmar efter att jag beställde min första taxi från dem.

Kåken var kul. Det var hippa unga män i skinnpaj som spelade be bop a lula-låtar, uppblandat med en och annan Smiths. Relativt händelselös kväll. Men fin liksom.

Lite random pics från helgen:

Äsch

I morse när det stegs upp och frukost skulle inhandlas så gicks det all in, mina vänner. Det blev helt vanlig hummer! Och alltså, det var gott och så där, men tre tuggor sen var den slut? Man behövde ju liksom tio stycken. Som tur var fanns det även tre (3!) bagels från det där Bagels & co eller vad det heter. Sen blev det tv-spel och en tur till en tapetaffär på Kungsholmstorg. Det var stängt. *kul*

Igår såg jag I blame Coco. Hon var bättre än väntat, alla låtarna som på skivan låter rätt trista i mina öron hade hon kört genom nåt sorts The Killers-filter så alla lät som superhits. Och det gillar ju jag.

Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag har duschat, röker lite slött under fläkten med ett glas rött bredvid mej och borde göra mej klar för att lämna hemmet. Har inget att ha på mej. Blä. Lyssnar på den här gör jag också.

Yeey me!

Nu ringde min hyresvärd mig och sa att mitt byte med Mariatorget är godkänt. Nu är det bara underskrifter som fattas innan jag på riktigt kan jubla, men jag tänker ändå fira med att köpa mej nåt vansinnigt onödigt nytt att klä på mig i kväll! Yeey me!

I kväll firas det vidare med I blame Coco som jag ska kolla in på Strand. Jag är inget gigantiskt fan men den här låten tycker jag är superduperbra. Kan det vara så att det här dygnet kommer gå my way? Det har börjat löjligt bra.

You could be the king but watch the queen conquer

Jag har inte hört hela Kanye West-skivan, men det jag hört är så himla braaaaaa. Och i "Monster", när Nicki Minaj kommer in, alltså det är så GRYMT. Kolla klippet här nedan, hennes kropp in that dress! Vill go gay.

Jag saknar den här människan

Kom hem nu. Hur kul kan det egentligen vara i himla Sundsvall.

Jag saknar den här människan

Kom hem nu. Hur kul kan det egentligen vara i himla USA.

Att vara en tillgång/frihet, vad fan är det?

Är det viktigt för dig att vara framgångsrik i ditt yrke? Skulle du kunna tänka dig att ta jobb på typ Ica ifall inget annat funkade.
Det är viktigt så till vida att det är en enorm bekräftelse att vara bra på det man gör. Att veta att man är en tillgång. Mycket av ens självkänsla ligger ju i exakt det. Att man är jävligt bra på det man tar sig för. Sen så är det ju så att i min typ av yrke kan man mäta framgång på så himla många olika sätt, och jag kan tänka mig att just det där med att bli känd är vad folk i allmänhet kanske tror är en drivkraft. Jag har aldrig velat bli känd. Jag har tackat nej till massa prylar som säkert varit dumt rent karriärsmässigt. Morgonsoffor och radio och sånt. Det beror nog mest på feghet iofs. Men om jag velat synas tillräckligt mycket så hade jag nog gjort det ändå. Gud, fy fan för att vara en sk offentlig person. Att alltid tänka på hur man ser ut och hur man för sig. Jag skulle bli tokig. Och ja, jag skulle kunna jobba på Ica. Så klart. Ibland drömmer jag om ett jobb som man kan stänga av helt när man inte är på plats. Jag kan aldrig stänga av helt. Det är alltid nåt som borde läsas, ses, lyssnas på, kollas in. Vilket oftast är roligt, för jag har alltid varit en popkulturnörd. Och nu har det blivit lite lättare, för nu jobbar jag inte längre med hippa grejer, vilket är TOPPEN, för nu kan jag vara mer selektiv och faktiskt bara slöa ner mej i olika prylar utan att hela tiden i bakhuvudet tänka på vitsiga formuleringar eller kritiska ställningar jag borde ta.

Är du orolig för att inte du kanske inte träffar någon ny kille?
Orolig är fel ord. Men jag vill inte vara ensam resten av livet. Gud vad jag inte vill det. Jag är en ihop-person. Visst kan det vara kul med ragg och "frihet" och skit, men va fan. Nej. Jag vill älska och bli älskad tillbaka. Hellre förr än senare. Och hallå. "Frihet", vad är det liksom? Om man inte är "fri" att göra vad man vill (inom rimliga gränser) i sitt parförhållande, då kanske man ska ta sig en funderare. För mej handlar inte singelfriheten om att man kan knulla vem man vill när man vill. Det är väl mer än känsla av att wohoo, oj, nu drog jag visst till Berlin över helgen, nothing is holding me back. Eller oj, nu låste jag in mej med min bästis i 24 timmar och kollade på dåliga romcoms i 48 timmar, hej då omvärlden. Och om man är i ett bra förhållande kan man väl göra den typen av grejer ändå.

I never dreamed I'd lose you, in my dreams I'm always strong

Åh minns ni den här superteatraliska supersorgliga. Nu är den nästan lite vääääääl. Men ändå. Fin.

Dagens låt

Finns här, den är himla underskattad känner jag. Och med skyhög igenkänningsfaktor.

Natt efter natt efter natt efter natt efter natt väcks jag utav gamla skratt

1) Hur länge var du och Kalle tillsammans egentligen?
2) Finns det något du har komplex för/över?
3) Vad är du mest stolt över när det gäller dig själv? (tänker snarare egenskaper än yttre attribut)
4) Favoritgodis?
1. Jag och Kalle blev tillsammans sommaren 2005 och gjorde slut sommaren 2010. Så rätt precis fem år. Det är mitt längsta förhållande. Mitt näst längsta var på fyra. 2. Inte så asmånga grejer, tror jag. Jag har bildningskomplex. Att jag inte har några akademiska poäng, att jag inte kan peka på ett papper och ba KOLLA, jag kan faktiskt det här. Samtidigt som jag vet att i min bransch, den sk mediabranschen, så är det viktigare att ha rätt kontakter än en riktig utbildning. Förutsatt att du är bra på det du gör så klart. Hihi. Nu kom jag på att jag jobbat på tidningar, tv, i musikbranschen, på reklambyrå och härjat på radio i snart tio år. Och det rullar fortfarande på. Så jag kanske ska sluta ha komplex för min bristande utbildning. Och vara lite stolt över mej själv i stället. 3. Att jag gjort Hanna. Och över mina vänner. Är det som snabbast kommer upp i huvudet. Så länge jag har dem kvar i livet kommer jag alltid vara stolt, för de är de smartaste och finaste och mest begåvade jag vet, och så länge de accepterar mig och älskar mig så måste jag göra något rätt. Sen så är jag himla snäll. Faktiskt. I kombination med en rätt dålig självkänsla kan det bli något dåligt, och har ofta blivit det. Men jag är ändå stolt över att jag är snäll. Underskattad egenskap. 4. Såna där mjuka dödskallar, gula och rosa, med supermycket surt på. I övrigt gillar jag mest choklad och saltlakrits.
  
jag undrar mest om du kan komma till göteborg en dag eller om jag och mitt svarta hår får komma till stockholm (ps jag har boplats där så jag behöver inte dela säng med dig) och så kan vi ses och dricka vin och jag kan få höra om du pratar så som du skriver.
Lätt. Se till att du är här en av mina barnlediga helger bara. Så ska jag bjuda dig på en Fireball.

Hur kommer man över någon?
Spontansvar: Det gör man inte. Men det är ju inte sant. Mycket handlar om att bestämma sig, tror jag. Hindra sig själv från att stalka. Inte bli superfull och hänga på hans barer i hopp om att se honom. Radera hans nummer, ta bort från Facebook. Det blir lättare om man inte ständigt påminns. Det där jävlas ju iofs hjärnan med ändå, man kan ju gå förbi en gatskylt i en främmande stad och ba "åååh, en sån där finns ju på hans gata". Osv. Men man får väl tillåta sig själv att gråta loss. Lyssna på sad songs tills man somnar av utmattning. Knulla runt om det får en att må bra. Isolera sig om det får en att må bra. Prata i hundra timmar med vänner, tills de kräks av att höra hans namn. Ärligt talat, jag vet inte. Jag är skitdålig på att komma över saker öht. Alla mina misslyckanden och dumpningar ligger samlade i ett svart hål inuti, fortfarande. Försöker dra lärdom av dem, och det gör jag bitvis, men mest ligger de där i hålet och skvalpar och kommer till ytan de nätter jag mår som sämst och så håller de mej sällskap tills det blir ljusare igen.

Frågor och svar

Har du någon gång sagt upp dig eller fått sparken under bråkiga omständigheter?
Jag måste tänka. Jag fick sparken från mitt första riktiga jobb, det var när jag var webbdesigner (!!) på en byrå på Åsögatan, det var runt 2001 ungefär. Det var rätt odramatiskt, de lade ner webbavdelningen i företaget helt enkelt. Plus: jag var så HIMLA kass, jag förstod dem typ. Sen fick jag sparken från Spray, där jag jobbade som ad ass. Vi blev alla samlade till ett måndagsmöte i sammetsrummet i källaren och så ba: sorry, men alla här i rummet har fått sparken. Jahopp. Det var den stora IT-bubblan som sprack, veckan innan hade min kompis Lollo blivit sparkad från Cell under samma omständigheter, fast deras datorer var låsta och rensade när de kom tillbaka från mötet. Detta var 2002, tror jag. Sedan dess har jag nog bara fått gå pga LAS, dvs blivit utlasad efter 12 månaders jobb, som på DN På stan och Aftonbladet. Men inga direkt gräl och sånt har förekommit. Enda jobb jag sagt upp mig ifrån var från Nöjesguiden, för att börja på På stan. Just ja, och Nyheter 24.

Nu när du också är singel, hur ser du på spelet? Jag ogillar det egentligen, och försöker vara rak och ärlig istället. Men så händer det ändå att man fastnar där, och inte vågar annat än att spela med. Hur gör du?
Mmm, spelet. Det där älskade hatade spelet. Jag vet inte om jag kallar det spel. Eller jo, det gör jag nog. Och rent generellt tycker jag det är helt värdelöst, tänk vad mycket enklare om man ba: du, nu har vi legat två gånger, kan vi inte bara bli ihop och testa, du är så himla härlig. Men grejen är ju att det är ju bara en gång på femtio som man ligger jämsides vad gäller känslorna i en sån situation. Om jag dejtat en kille några gånger, och så har han kanske inte sagt det rakt ut, men jag märker att han är supernere i mej, han är alltid tillgänglig och skickar sms och ringer och chattar och gud vet vad... alltså, det är inte så hett. Tycker jag. För mig krävs nog en viss form av distans från den jag gillar. Jag kan bli så himla avtänd på det här enkla: HAN GILLAR MEJ SOM JAG ÄR OCH VISAR DET. Det förvandlas till kväv och "gud, det måste vara nåt fel på honom". Super-cp, jag vet.
Å andra sidan. Kalle ba, efter en veckas ihop, vi blev ihop efter typ tre dagar, han ba: nu är det vi forever and ever. Typ. Jag ba: eh nej, för jag är jättekär i mitt ex, jag kommer tyvärr aldrig kunna älska nån annan. Han bo: johorrå, vänta du bara. Och två veckor senare var jag ju urkär i honom, precis som han hade sagt. Jag tror det var för att han var så säker på sig själv, aldrig klängig eller needy, bara helt kolugn, stark och trygg i sig själv och sina egna känslor. "Här står jag, jag är tokig i dej, jag vill vara med dej, jag klarar mig egentligen jävligt bra utan dej också, men gud vad mycket roligare om vi kunde vara ihop i stället". Där kan vi snacka o-spel.
Sen det här också: när man blir äldre är man ju så himla mycket räddare. Tre månaders dejtande utan kär-ord är inte direkt ovanligt. Man skyddar sig själv på ett annat sätt, vill vara mer säker på sina känslor innan man slänger sig ner i nåt som ändå inte funkade och vips så var man 35 plötsligt och gud, jag som vill ha baaaarn. Och man kanske är bränd som fan och vill ta det superlugnt för att se om HAN (eller hon) faktiskt älskar en på riktigt, orka få hjärtat krossat igen. Osv. Som 22-åring har man all tid i världen, det behöver inte vara for life, mer kul för stunden. Och nu, jag alltså, så är jag dessutom sjukt mer kräsen. Bra sex räcker inte. Du får mej att skratta? Well, det får många. Och det där leendet, om det är ALLT du har att komma med, hej då. Det krävs liksom mer av ett... helhetspaket. Framför allt har jag börjat uppskatta den här egenskapen: kindness. Förut spelade det inte så stor roll om han ville mej väl, jag var mer fokuserad på att FÅ, HA, BEHÅLLA. Att jag kämpade för en dude som behandlade mej som skräp emellanåt, det hörde liksom till. Det var en del av attraktionen, den där kampen och smärtan. Nu vill jag gärna bli kär i nån som vill mitt bästa, inte är rädd att visa det, som kan viska snälla gulliga saker i mitt öra utan att skämmas.
Ett av mina problem är det här med att vara rak, att äga mina känslor och stå för dem. Jag traskar gärna runt ett ämne hundra mil innan jag kommer till kritan. Har svårt för att ba: hörru, det där var inte så soft sagt, jag blev typ ledsen/arg/sårad?". I stället dammar jag av mej orden och låtsas som ingenting. Fast de stannar ju kvar ändå. Om man inte ger uttryck för känslan de orsakade. Bildar ett inre monster av osäkerhet och whathaveyou. Så det jobbar jag på. Att säga ifrån. Men också att försöka ärlig. Hörru, jag GILLAR dej. Osv. Springer han så springer han och då var det ändå kört. *plus att han var en tönt med dålig smak dessutom*

Så jag har väl tröttnat på spel och trasiga pojkmän kan man säga. Men med det inte sagt att jag inte spelar spelet eller utsätts för det och faller för det titt som tätt. Jag tror det alltid kommer finnas där, man måste bara lära sig att se igenom det. Och det gör man så småningom, trust me. Och då kan det till och med vara rätt kul att spela med. Som en sorts parningsdans.

Hej Dean.

Jag har saknat dej. Du är så himla snygg och rolig och bitsk och så ledsen inuti. Nu kör vi igång den här säsongen.

"...pasta blir bra" (krönika vecka 45)

En av många indikatorer att ett av mina tidigare förhållanden var över, var när min kille vaknade efter en utekväll och jag frågade om det hänt något kul i går. Han svarade med ett snällt men likgiltigt "nää". En kvart senare ringde en av hans polare och jag hör honom säga, med den där glada rösten så sällan riktad mot mig nuförtiden: "asså vet du, det sjukaste hände igår, haha...".

Det kanske låter dramatiskt, men att han för sitt liv inte kunde komma på något värt att berätta för mig, som delade hans liv och vardag, men som på given signal inför någon annan lyste upp som en jävla julgran och fylldes av bubblande berättarlust... Det tog liksom knäcken på mig. Och vårt förhållande.

Hur kommer det sig att man aldrig tröttar ut samtalsämnen med sina kompisar? Jag har bästisar jag har haft så nära det bara går i flera år, och vi har alltid något nytt att älta, prata om, diskutera, skratta åt. Det har gått eoner av tid och jag blir fortfarande förvånad över vad de kläcker ur sig, blir tagen på bar gärning av deras knivskarpa iakttaganden, är alltid ivrig att höra vad de ska säga härnäst. De talar, jag lyssnar, tar in, inspireras, följer.

Så varför är det då så svårt att bibehålla samma form av respekt och fortsatta nyfikenhet i ett parförhållande? Jag har haft fyra längre förhållanden och de har alltid glidit in i tystnaden ju längre tiden gått.

Det börjar alltid likadant. Jag lär känna en helt ny människa, andas och lever den nya personen, vill veta exakt allt. Tröttheten infinner sig aldrig, man är uppe hela natten, tittar djupt i varandras ögon mellan hångel och pratiprati. "Åh snälla kan du inte berätta lite mer om din hockeykarriär, gärna detaljerade beskrivningar av exakt alla mål du gjort" är inte en ovanlighet eller ens en lögn ur min mun. Snabbspola sex månader, om ens det, och diskussionerna och de innerliga pratstunderna är som bortblåsta. Topp tre svar: "aah okej", "pasta blir bra", "jag har redan sett den".

Jag är inte så dum att jag tror att detta enbart är Hans fel. Eller ett ovanligt fenomen. Och jag inser ju också att efter förälskelsens initiella fas, så övergår fjärilarna till något mer lugnt och tryggt, man får inte samma kickar av denna alltjämt så underbara person. Och inte han av mig heller. Det kallas vardag. Jag älskar vardag! Och jag menar inte att man inte ska kunna vara ensamma tillsammans. Det är superfint att kunna sitta i varsin ända av soffan uppslukad av varsin aktivitet. Men när samtalet helt försvinner?

Fast det är väl en av de saker de där smarta personerna menar när de säger att man måste "jobba" på sitt förhållande. Kämpa med att ständigt försöka se sin snubbe med nya fräscha ögon. Inte stelna. Det ska jag tänka på nästa gång. För jag vill ha julgran varje dag.

Det snurrar i min skalle

Alltså, jag läser en fristående novell i Malazan books of the fallen-serien nu. "Return of the Crimson guard" heter den. Och jag funderar på att sluta läsa och helt börja om i serien. Det är så många namn, så många intriger, så många warrens och houses och raser, jag kommer inte ihåååååg längre. Ganoes Paran, vem var han nu igen? Blev han Master of the Deck? Toc the Elder? Traveller? Laseen eller Surly? Quick Ben? Whiskeyjack?

Och man blandar ju ihop hela tiden också. Kommer på mig själv med att tänka på Aes Sedais och White tower och Matt (Wheel of time), drakar och lifesucking ghosts från havet och talande skepp (Robin Hobb) och dvärgar och döda morsor och olika sieges och slott och The Wall för guds skull (George R R Martin). Det snurrar i min skalle. Tillsammans är detta runt fyrtio böcker, alla svindlande välskrivna, sjukt spännande, komplicerade och framför allt svinbra.

Steven Eriksons böcker om the Malazan Empire, hörrni. Min bästa fantasyserie, lätt som en plätt. Episk. Det är så snuskigt himla briljant, jag vill inte missa en endaste liten hint till en karaktär eller händelse i de övriga böckerna. Ska jag börja om? Det kommer ju suga upp ett halvår av mitt liv. I och för sig värt det. Jag ÄLSKAR den här bok-serien.

Hmm. Jag kanske ska göra det ändå. Den sista boken i serien är planerad att komma nu i januari. Iiiiiiih. Blir avis på mej själv.

Ch-ch-ch-check it out

I morse gjorde Hanna debut hos Ingrid Jerlin, underbar tandis, kolla upp henne om du inte har nån. Hanna var superduktig och jag var stolt som en tupp.

Hatet jag känner nu

Rev av alla naglar för en kvart sen. Nu ska jag skala apelsin och inser jag glömde SPARA EN APELSINPILLAR-NAGEL. Älskar att göra dem helt vansinnigt fria från allt vitt skal innan jag börjar käka. Nu ba: pekfinger rafsar hål på hela skiten, vita helvetet sitter kvar, bara mer ihopmörsat och äckligare och händerna rinner av all kletig saft.  Faaaa-aaan.

Apelsinerna är så himla goda nu hörrni. Sursöta och saftiga.

Topp tio bästa låt från i år

Lätt.

I väntans tider

På torsdag får jag veta om bytet med Mariatorget godkänns av våra respektive hyresvärdar. Jag smäller av av spänning. Så mycket som står på spel. Ett helt nytt liv till exempel. Inte knalla runt i ruinerna av det tidigare varje dag.

Fram tills dess roar jag mej med att på ett inte helt friskt sätt hänga runt på diverse inredningssajter för inspiration. Har inte hittat nåt klockrent ännu. Min smak är ju lite weird tydligen. Har ni några bra tips? Jag gillar färg. Gärna alla på en gång. Pallar inte asiatiskt tänk, skandinaviskt rent. Gillar stringhyllor osv, men vill inte bo i ett femtiotalshem. Är även svag för Cocktails prylar, men vill heller inte bo i ett pinuppat hem med gulliga turkosa plåtburkar all over the place. Ny kärlek: medaljongtapet! Vet du nån som gör en småmedaljongig tapet i typ knallorange, rött och rosa och kanske gult och äppelgrönt får du gärna hojta till. Vill också ha en tokorange soffa, gärna bullig och gosig i manchester och med en sån där schäslongdel. Letar även efter grymma posters till väggarna, de svenska sajter jag hittat har haft rätt mediokert utbud.

Aah, nu ska jag tydligen lägga pärlplatta. Hej.

Det här med att vara naken offentligt

Jag gillar det inte. Jag kan gå så långt att jag erkänner att en (av många) anledningar till att jag hade streck i gymnastik och aldrig har varit ett fan av lagsporter är att jag hatar att vara naken bland andra. Jag tycker det är hemskt. Och jag vet att alla andra också är nude. Jag står inte ensam i ett rum där alla glor på just mej. Spelar ingen roll. Mitt saggy ass är endast mine to behold. Jag vet också att det finns andra i de här rummen som ur estetisk synvinkel ligger sämre till än jag. Jag tror inte att det är det det handlar om. Hur jag ser ut alltså. Ett kroppskomplex, det är inte det. Skitsamma vad det handlar om, jag blir fett obekväm allafall.

Länge hängde det med även inför pojkvänner. Det var däremot lite tråkigt. För mej alltså. *säkert för dem med när jag tänker efter* Orka vara en blyg viol efter, under, innan sex. Det är borta nu sen några år, thank god. Inte för att jag sätter trosan på huvet och liksom SPEXAR i min nudeness. Det skulle kännas fel (på så många sätt). Men som tjugoåring liksom krävde jag mörklagt rum.

Aja, allafall, det jag skulle komma till: jag och Hanna drar till badhuset i dag.

Can't take my mind of you

Försökte kolla "Closer". Går ju inte. Jag mår bara dåligt. Hatar att vara den som älskar mest, hatar vara den som inte bryr sej tillräckligt. Hur jag än vrider och vänder på filmjäveln gör den ont. Ibland tänker jag att nästa gång, nästa gång jag älskar, så ska jag älska minst. Vara safe. Vara den som är oåtkomlig, inte sval men bara inte... alltid helt där. Men så tänker jag att det finns fan en frihet och en värdighet i att falla fritt också. Här kommer jag farande i 180, hoppas du tar emot mej för jag kommer krascha och dö om inte, men jag chansar för jag måste, jag kan inte hålla det här tillbaka längre, och om jag kraschar så är det bättre jag gör det nu än om ett halvår.

Svårt det där. Nu går jag och lägger mej. Pallar inte slutscenen. Slutlåten. Här kommer den ändå.

Hold my hand, rest assured, I won't fail you, calm your heart, I am here, I'm right behind you

Kollar på den här filmen om och om igen. Inte sett den sedan jag gjorde den. Det känns lite konstigt att se. En blandad känsla. Både varm och kallduschig på samma gång.

Den här ska jag se i kväll

Lite kul info. Mer kul, gör just nu: bränner på lite falukorv och farfalle. Hej.

"Vintern är ett mysterium"

Efter bion inträffar detta. Hanna känner inte för att gå upp för trappan som leder upp till utgången. Känner inte fört ba. Man ba ok. Så jag säger: jag tänker inte bära dej. Och shit vad jag fick äta upp det. Jag har en deal med mej själv, om jag säger ett bestämt NEJ, lite som han i den gamla Mer-reklamen om ni minns (ska vi kolsyra..? NEJ!), så måste jag hålla det nejet. Fast forward femton minuter: Hanna ligger på rygg på golvet, fortfarande en trappa ner, vrålar. Sen löste det sej, och jag GAV MEJ INTE. En rutten seger, men likförbannat en seger.

Hon stajlade sej själv innan. "Man ska va fin på bio".

På vägen dit sa hon förresten det här sköna när jag gnällde om att det var så himla kallt och hon precis uttryckt sin irritation över att ha så sjukt mycket kläder på sej då:

- Mamma, vintern är ett mysterium. Det måste vi verkligen lösa.

Vem ska trösta Knyttet?

I dag går vi på bio. Första gången jag och Hanna gör det. Ska bli spännande. Kvart i tolv, Söder. Plus: popcorn. Mmm. Sen vettifan. Det är ju sjukt kallt. Detta är en uppmaning till alla jag känner att förbarma sej, ringa och säga: wihoo, vi gör DET HÄRA. Vad "det hära" är har jag ingen aning om vad det kan vara. Det är det som är poängen.

I said BRRRR

Börjar bli dags att se om "Bring it on" snart. Quetzala, Margret, jag har en soffa, dvd, ett gäng pom poms och en bibba det står ert namn på. Nu kör vi.

"det är en båt"

Jag tror inte alls på nåt mer, för jag trodde en gång på det här

Friday night lights

Ååååååh om en timma ska jag hämta Hanna på dagis, jag längtar ihjäl mej. Jag har köpt pizza-kit så när vi kommer hem ska vi smacka ihop en egen pizza med feta, salami, majs (majsen får vara på hennes halva) och sjuka mängder ost, det tänkte jag att hon skulle tycka är festligt. Sen ska vi kolla på Gunilla Woldes "Emma!-film från 1978. *old skool*

Japp. Det var väl min fredag det. Hej så länge!

Epic pepp

I kväll har jag ett mycket fint schema planerat. Om man kan kalla två grejer för ett schema. Först lite möte och grejs vid Hötorget, det räknas inte in i det fantastiska schemat, men sen! Ska jag äta på det här stället. Ligger på rätt så horribla Drottninggatan, men det är alltså en buffé, och jag är ju av sorten "you had me at buffé", men alltså... det är dumplingbuffé! 15 sorter ba! Plus lite random sushi och annat gojs. Dör på det. Kommer äta ihjäl mej. Det ska bli kul.

Efter (om det blir nåt efter) så är det releasefest på Tranan för Stefans och Pelles seriebok "Stockholmsnatt". Det ska bli så himla kul. *57 of your friends are attendening* Brukar vara en bra indikator. Köp förresten! Jag har första albumet, "This is Stockholm" och det är hilarious.

Hahaha

Jag måste ju erkänna att jag gillade Willow Smiths singel "Whip my hair". Läskigt att hon är ett BARN, men likförbannat en catchy låt. Häromkvänn gjorde Jimmy Fallon en Neil Young-cover av låten och den är ASBRA, haha. Sjukt bra imitation. Jag antar att det är Bruce Springsteen som kommer in på slutet? Alltså riktiga Bossen. Det ser ut som han, låter som han. Orkar inte googla.

"Let them" - nytt från jj!

Åh, ny låt från fina jj! Ladda hem alldeles gratis på Sincerely yours hemsida. Jättebra. Älskar texten, känslan, beatet.

Team Alpha vann!

Nämen!

Här sitter man och slöbläddrar i senaste Elle och så dyker man SJÄLV upp. Shit, hade helt glömt. En bra artikel för övrigt, skriven av Sofie Zettergren. I'm in Elle, dude. Kul med guldfiskminne ibland!

I need proof before I dare to open this heart so I've prepared a quiz for you

Fick blodad tand i söndags. Med quiz-vinsten. Så i kväll gör jag, Jonna, Ante och Thompa Kåkens popquiz. Ämnena är populärkultur och typ krogliv? Och om man vinner... får man POKAL med namnen ingraverade! I want one. Jag har aldrig vunnit pokal. Nånsin.

Why so silent, Jens?

Jag har precis skrivit en krönika om den där förbannade tystnaden som hittills alltid kommit att ligga som en blöt äcklig filt över exakt alla mina längre förhållanden. Ni vet, där man i början pratar ihjäl sig och vill veta exakt ALLT om den nya kärlekspersonen, allt är av intresse och man lyssnar med andakt mellan liggen och skratten. Alltså, vart tar den vägen, den där viljan och lusten att höra vad den andra har att säga? Så klart att man inte tre år in i ett förhållande ÄNNU EN HIMLA GÅNG vill höra om den där jävla skolresan då han bröt ett ben, men liksom... min erfarenhet är att liksom allt samtal så småningom dör. Man läser en tidning och ba "har du hört att han är död" exempelvis. Där man i ett tidigt stadie i ett förhållande skulle spunnit vidare på den döde personen och bla bla minns du den filmen eller visste du att han är farbror till bla bla så möts det i stället av ett "hmm jaha, vad trist" typ. Eller en film man ser. Samma sak. Hur tänkte duuuuuu när det hände och det påminde mej om det häääära osv. Fast forward: den var okej, ska vi gå och käka nåt? Slut på diskussion.

Jag har liksom inga problem med vardagen. Jag älskar tryggheten i att ringa hem och ba "indiskt eller pasta till actionfilmen klockan nio?". Planera in helgerna. Göra gemensamma planer. Vara ensamma tillsammans, ni vet, när den ena tv-spelar och den andra läser en bok eller whatever. Man måste inte UMGÅS bara för att man är i samma rum osv. Men det här med att man slutar intressera sej för vad den andra tycker, eller inte själv ids ta upp något för man tror sej veta att den andra redan tycker och nöjer sig med det.

Och detta: varför sker detta aldrig med ens kompisar? Där har man ju pratat IHJÄL sej om alla ämnen och ändå blir det inte stiltje eller tråkigt. Prati prati prati. Hela tiden. Massa skratt, hela tiden. Som att man (okej, jag) har en inbyggd respekt inför en kompisrelation, den bör vårdas. Man kan inte säga vad som helst till en kompis, man är liksom mer RÄDD OM sin kompis? Som att den man är tillsammans med automatiskt får ta alla fula sidor, för det ingår i paketet parförhållande. För gud vad man har härjat och betett sej som en fittis mot pojkvänner, medans jag knappt kan komma ihåg ett gräl jag haft med en kompis, helt enkelt för att vi inte grälar. Vi pratar, lyssnar, ger tid. Har enorma mängder överseende.

Jag fattar inte riktigt det här. Varför det alltid blir så här efter ett tag för mej. I mina förhållanden. Det är ju skitläskigt och så himla DUMT. Jag är ju tokig i personen i fråga. Jag älskar honom, är tillsammans med honom. Jag fattar ju att problemet ligger i oss båda, han tycker inte heller att jag ger samma kickar längre osv. Jag förvånar inte honom heller. Men då är det väl ens förbannade skyldighet att jobba på att slita loss den där vardagens ögonbindel och försöka se varandra med fräscha ögon då och då? Och detta vet man ju. Det bara blir aldrig så. I femton år har det sett ut så här för mej. Tystnaden kommer fan ALLTID. Och med den den stora känslodöden.

Okej. GUD VAD LÅNGT. Men jag är skitskraj för detta. Att vardagen ska sluka all form av glödande diskussion och intimt "nähä hur menar du då, snälla berätta"-samtal och ersättas av hummande och jaha-anden.

Don't pull your pants before I go down

Älskar videon. Voodoo-pop.

Clear eyes, full hearts, can't lose!

Go team Fireball! Igår VANN vi quizet på Bagpipers! Wihoo. Först var vi skitdåliga, kom inte på nånting. Som vad Shakespeares teater hette t ex. Sen kom jag på, att i Civilization så är ett av the wonders of the world The Globe Theatre. Vem sa att dataspel är fördummande? *inte jag*  Men att båten i "Hajen" hette Orca, det visste man ju inte till exempel. Orka. Blev sjukt stolt över min blandade musiksmak då jag utan problem satte Marcy Playgrounds "Sex and candy". Vi vann free food och biobiljetter. Himla bra.

Mmmm, grillad artichoke och coleslaw och ribs.

Jag valde nachos med smält ost. Och just ja, friterade potatisklyftor med chili-bea.

Så här ser det ut när jag skriver.

Ett glatt litet gäng. En av fyra var sjukt bakis. OBS. Inte jag.

Dörrarna (krönika vecka 44)

Jag har tänkt mycket på dörrar i olika former den senaste tiden. Både fysiska sådana och rent metaforiska. Det började i fredags då jag och Hanna hade fredagsmys. Jag vet, ett hemskt begrepp på en härlig företeelse, men det är här för att stanna. Och det är bättre än det ruskiga ordet "livspusslet" alla fall. Bara att bita ihop. Vi kollade på "Monsters inc", en tecknad rulle som innehåller en himla massa dörrar.

Från ingenstans kom en bild från barndomen upp i huvudet, av mig i varma vinterkläder och redan svettig överkropp, på väg ut på gården. Mamma står på huk framför mig, jag hänger med hela min kroppsvikt i dörrhandtaget på vår ytterdörr till trean vi hyr i betongghettot kallat Jakobsberg i Sala. Kanske är fem år. Vi kramar varandra och säger vant, som på rutin, "älskar dig" i kör. När slutade vi med det? Jag kan inte minnas något annat tillfälle sedan dess när de där orden växlats mellan mig och min fina mammi.

Och sen var det som en fördämning brakade samman, dörr-relaterade prylar bara forsade fram. Som att jag fortfarande får en impuls att ropa "hej hej, jag är hemma!" när jag kommer innanför min egen ytterdörr här i Skanstull. Jag vet ju att lägenheten är tom, Kalle står inte där och steker sina (förbannade) vegetariska biffar, Hanna kommer inte komma kutande runt hörnet och kasta sig runt mina ben. Som att frasen sitter i armens muskelminne varje gång jag öppnar dörren. Jag lyckas alltid hindra mig själv, och tur är väl det. Att höra orden eka ut i tomheten skulle vara förfärligt.

Eller mitt livs Melrose Place-moment, när jag helt vansinnigt via porttelefonen kräver att få komma in i mitt ex's lägenhet, vi hade gjort slut samma vecka och jag bara visste, VISSTE, att han hade någon där. Sen insåg jag att jag hade hans extranyckel kvar. Rusade upp för trapporna. Låste upp dörren. Och jag hade rätt fastän jag så gärna ville ha haft fel.

När jag var yngre var jag helt besatt i filmen "Sliding doors". Dels för att jag var kär i John Hannah, den manliga huvudrollen, ni vet han som läser den oerhört sorgliga dikten av W. H. Auden på begravningen i "Fyra bröllop och en begravning". Men mest själva upplägget, vad skulle hända om jag inte hunnit med just den tunnelbanan? Jag blir fortfarande helt snurrig när jag tänker på det.

Hisnande tankar, jag vet att du tänkt dem. Alla de där dörrarna, vägskälen, händelserna, som leder till platsen där man befinner sig i dag.

Och just i det exakta nuet tänker jag på dörren vars extranyckel jag ibland får låna. Och han som lånar ut den. Han vars hela existens är ytterligare en dörr.

Dörrar alltså. Vilken grej.

Och som en parantes. Jag gillar verkligen inte The Doors. För mycket orglar och skit. Ville bara få det sagt.

I was walking but I didn´t know the way and I, I was talking but I don´t know what to say

Klockan sju är det jag, Jonna och Ante och en till hemlig person som gör popquizet på Bagpipers Inn. Om jag inte vinner blir jag skitsur. Ja, jag sa "jag". Jag tar det väldigt personligt sånt därnt. Popquiz och sånt. Måste. Vinna. Dem.

Har ju aldrig vunnit på Pet Sounds t ex. Det stör mej. Jag är ju uppenbarligen inte tillräckligt bra, men just i de fallen kan jag tycka det är okej, för där är det ju väldigt smalt och de tävlande består mest av gamla musikrävar. Mitt lag har aldrig kommit sämre än sexa heller. Så det är ju inte superdåligt.

Bästa med Bagpipers: det är en pub. Menyn består av stekt mat och majonnäs! Älsk.

I helgen har jag...

Varit på biografen Rigoletto. Vi såg "Fair game", den var okej.

Efter bion gick vi och åt på en vietnamesisk restaurang som hette Hanoi. Det var inte så himla gott faktiskt. Så det blev sjukt mycket smågodis och "För några få dollar mer" efter.

På fredagkvällen spelade jag och Pelle skivor på Vassa. Där var även Luciano. Så här ser han ut.

Efter Vassa och Gubb hamnade jag Ante och Jonna på grillen. Mmm, toast. Och Pucko.

Och i dag premiärfikade jag på nya Il Caffé här på Söder. Det var fint.

Har köpt "sexig" klänning

Har den på mej nu. Jag har väldigt svårt för benämningen "sexig". Jag vet ingen som ÄR det. Attraktiv, het osv. Ja. Men inte sexig. Det är ett ord jag aldrig använder. Men nu har jag köpt en så utstuderat "sexig" klänning, designern tänkte så här: nu ska jag göra en riktigt SEXIG klänning. Jag säger inte nödvändigtvis att jag blir det i den. Men den var så fin på i provrummet. Här hemma... not so sure. Men va fan. Det är ju MÖRKT ute.

Ser också ut som en *valfritt nedlåtande kvinnoord* i billig skinnimitation. Dör.

Just ja!

I kväll spelar jag och Pelle på Vassa Eggen, kom! Efter tio.

Dagens dagens

Idag då. Två jobbmöten, ett i Spårvagnshallarna. Det ligger ju så knasigt off, tycker jag. Det är det första, det andra är fyra timmar senare, vid Hötorget. Jahapp. För lite tid att åka hem emellan på, så jag kommer spendera dagen på stan med att göra av med massa pengar jag inte har. *perfekt* Sen halv sex ska jag kolla Mariatorget-lägenheten för tredje gången. Alla papper är inskickade, väntar fortfarande på besked från våra respektive hyresvärdar. Ååh, vill så gärna.

Gud vilket menlöst inlägg. För att göra det än mer meno: har på mej vit tisha med rött urtvättat tryck, en senapsgul gubbig cardigan, ljusgrå för korta vida byxor, svarta strumpor och vita sneakers. Och glasögon och osmink. Orka.

Multitaskar - Vampire diaries, blodröda naglar

Chocolate salty balls

När Hanna och jag kom hem från dagis åt vi bådas favoriträtter. Hemmagjorda chokladbollar (Hanna) och lylliga mackor med dyr skinka, philadelphia och tomat (jag). Och fil och müsli. Och banan. Värsta festen! Nu ska vi bada. Hej.

Men asså...

Ser bloggy annorlunda ut för er? Bara halva inlägg och sen ... ?

Uppdatti: jag var knasobert bara.

Har åtminstone spexiga naglar

*tröst*

En underbar dag

[Du]
09:30
orka.
har pms.
det måste va pms
[Carolina Setterwall]
09:30
ja du skrev det!
[Du]
09:30
detta kan liksom inte vara ett normaltillstånd
[Carolina Setterwall]
09:30
deppig?
[Du]
09:30
nej. sur arg less frustrerad
skitsur ba
jag och hanna bråkade hela morgonen
jag blir TOKIG
och så är hon urledsen på dagis, för hon vet jag är arg och ska gå och hon blir hjärtskärande sorgsen och ba ylar
så går man med det ringande i öronen, fortfarande arg men mest skitledsen
[Carolina Setterwall]
09:32
men AJJE
[Du]
09:32
som att stänga dörren bakom sej till en kille man grälat med, är ledsen över, ouppklarat, med angst i bröstkorgen och en vilja att springa tillbaka, göra om göra rätt. bara att killen har mål i mun, hanna är tre år och är helt försvarslös inför min vuxna ilska och otålighet
[Carolina Setterwall]
09:33
ja
har kalle de här bråken?
med hanna?
kan ni prata lite om det kanske? försöka figure out om hon behöver något av er? typ att ni hänger ihop lite då och då?
[Du]
09:33
tror han har det. jaa. det har han.
hmm, ja
[Carolina Setterwall]
09:33
visar att ni är familj och älskar henne från alla håll eller nåt? att hon inte är ensam?
[Du]
09:34
jag vet liksom inte om det blir bättre av det.
jo.
[Carolina Setterwall]
09:34
nej, man vill veta från nån som vet. hmm.
[Du]
09:34
fasar för imorgon. fredag. när hon frågar vem som hämtar och jag säger pappa.
då blir hon alltid så ledsen för hon vet jag inte kommer vara där på länge länge.
[Carolina Setterwall]
09:35
ja precis. men alltså, kan det inte ligga nåt i det där om att en vecka är länge för en treåring och att ni försöker pricka in kanske en middag tillsammans emellan, då det inte känns så himla länge?
eller vad vet man. det kanske ska vara såhär ett tag? tills det går över "av sig självt"
[Du]
09:37
det ska ju liksom vara så här nu. vet inte om det är bättre att skapa nya rutiner och bara älska järnet, henne alltså, eller lulla runt och vara ihop alla tre lite då och då eller om det bara förvirrar. vet ingenting. VET NOLL.
[Carolina Setterwall]
09:37
mm, sant. finns det inga tips om sånt här
från folk man litar på
alltså: proffs?
på kiddos?
och sånt?
[Du]
09:38
och så detta: om jag flyttar till mariatorget. ska jag låta henne vara kvar på dagiset vi alla tre älskar eller flytta henne till maria nånstans redan nu? när hon börjar skolan så lär hon väl göra det i anslutning till hemmet liksom. vad är värst? slita upp henne nu eller sen? hur vi än gör så kommer vi ju behöva slita upp henne med rötterna nångång. RÖTTERNA. JAG HATAR DET.
gud. nu börjar jag böla snart.
[Carolina Setterwall]
09:39
ja gört! böla loss lite!
det ska man!
[Du]
09:39
SOM OM JAG INTE GJORT DET TILLRÄCKLIGT DEN HÄR JÄVLA HORVECKAN!
skoja. men sant.
[Carolina Setterwall]
09:39
JA BRA
LET IT OUT
[Du]
09:39
nu publicerar jag den här konversationen i bloggen.
[Carolina Setterwall]
09:39
hihi visst
[Du]
09:40
asså på ricko. orka skriva själv.
ditt låter ändå smartare.
puss.
love you.
[Carolina Setterwall]
09:40
love YOU
publicera det med

Blah blah blah

Jag funderar på att göra den där blogg-grejen som "alla" gör nu. Den där man har trettio givna ämnen trettio dagar framåt. Följa ett schema, ett angivet mönster. Jag känner mej bakbunden. Jag orkar inte skriva en rad till om hur trilskigt det är med Hanna just nu. Eller om lägenheten som jag kanske får, men liksom aldrig får klart besked om. Jag vill inte prata om mej och Kalle eller hur vi har det nu eller hur vi hade det då. Jag vill inte prata om roliga grejer som ska hända sen. Eller vem jag längtar efter nu. Jag vill inte prata om mitt nya jobb. Eller kläder jag vill köpa eller spelningar jag ska ha eller kompisar jag saknar och aldrig hinner se eller filmer jag sett eller ännu ett himla avsnitt av nån tv-serie jag plöjt. Jag är så TRÖTT på mej själv. Så trött på mitt jävla gnäll.

Uppdatering: alltså, jag HAR pms. No doubt about it.

Den där jävla skulden (krönika vecka 43)

Jag har en blogg. En där jag skriver utan att tänka, bara slänger ut känslor till höger och vänster, de får hamna lite hur de vill. Ut med skiten bara. Ofta handlar det om att vara morsa. Vilket var hela syftet med bloggen från början, jag behövde en slasktratt att bara ösa ur mej i. Jag hycklade aldrig med min osäkerhet, inte då och inte nu, jag koketterar snarare runt den.

Paradoxalt nog frågar folk mig om råd. Det får mig alltid att häpna. Jag är ingen supermorsa att se upp till. Jag bara hankar mig fram, önskar att det hade funnits någon himla licens att söka, ett körkort att ta. Något jag hade kunnat peka på, "nämen kolla, jag är faktiskt bra nog att kunna axla det här ansvaret". Inte inför andra, men jag själv hade gärna velat ha ett sådant intyg att luta mig emot ibland när det är som svårast.

Du ska vara så mycket som mamma i dag (klyscha, jag vet). Du ska baka surdegsbröd och festliga cupcakes, gå på yoga, ha en jobbkarriär, ett hem fullt av retrohippa danska möbler, anordna spexiga barnkalas med tokiga teman. Och mitt i allt detta ska du behålla dig själv. Din humor. Din vilja att himla överleva. Och givetvis ska du vara lika snygg som innan du blev morsa. Knulla lika bra. Och lika ofta.

Verkligheten ser ju inte ut så. Och det förstår man ju. Man förstår som vuxen att ingen ser ut som tjejerna i reklamkampanjerna eller bor i ständigt renskrubbade designerhem med evigt färska snittblommor på det (oerhört fula) plastbordet från Kartell. Men allt intellekt i världen hindrar inte att man likförbannat påverkas och drunknar i ett hav av krav, små små svidande nålstick i vardagen, en röst som viskar att man borde vara mer. Och detta är så klart inte något endast förbehållet morsor, men jag skulle tro att vi snackar en ökning med 700% i ångeststyrka efter att man ploppat ut ett litet underverk till världen.

Och det är ju det här med skulden. Detta förbannade ok på en förälders axlar. Att alltid känna att man kunde gjort lite mer, lyssnat lite mer, funnits till lite mer. Men vad man måste inse är att en föräldraroll inte automatiskt suddar ut den du fram tills dess varit i tjugo, tjugofem, trettio år. Du har samma barnsliga och egoistiska behov.  Och jag vet inte om det är en generationsfråga, eller om det bara är att jag är oerhört självisk, men för mig räcker det inte att bara leva genom mitt barn. Jag kan inte offra mig på det sättet som min egen mamma gjorde. Och det är en ständig källa till dåligt samvete.

Så vad är det för briljanta svar jag ger då någon aningslös person ber mig om råd? Jo, jag säger att man ska ignorera omvärldens pekpinnar och bara försöka vara det bästa man kan utefter sina egna förutsättningar. Vara realistisk, inte gå på myterna.

Exakt det jag själv brottas med. Exakt varje dag. I all oändlighet. Amen.

*iiiiiih*

2 steg från Björne

Håkan eller Björne - inte helt solklart.

Hoppas jag har PMS

För om detta är nåt nytt normalt sinnestillstånd så vill jag inte vara med längre.

Jag - en sån himla lyllig person

Javisst. För vet ni, jag har fått den gigantiska äran att vara en av få som får läsa Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens nya bok "Cirkeln" innan den går till tryck. Känns väldigt spionage, jag fick en bunt lösa A4:s, väldigt top secret och hyssch hyssch. Och det är ju alltid vanskligt att läsa, titta på, bedöma något som någon man tycker så himla mycket om har skapat. Tänk om man inte gillar, what to do? Men vet ni. "Cirkeln" - så himla spännande! Har bara läst 60 sidor än, men om det fortsätter i samma stil och kvalitet så vill jag ha uppföljaren NU, tack. Den är super! Och att jag och författarna älskar samma saker (Supernatural, Buffy, Twin Peaks) är ju inte direkt någon bummer. LOVES IT.

Här ritar hon t ex på MIN sida

Emotionellt efterbliven

Jag och Hanna köpte nya färgpennor och en målarbok i går. Och så skulle vi rita. Hon ritar ena sidan på uppslaget, jag den andra. Självklart blir hon avis och vill börja måla på MIN sida efter ca två minuter. Då blir jag typ SUR? What's up med det! Min inre femåring tycker hon kluddar och liksom förstör MIN sida. Jag vet. JAG ÄR STÖRD.

Born under a bad sign

Helt vanlig måndag med krönikeångest: har tryckt refresh på Facebook kanske... trettio gånger. Och klockan är inte ens halv elva. Kul liv.

Jag gömmer mig i Richard Hawleys nostalgiska värld i stället. Han har släppt ny skiva nu. Men jag lyssnar fortfarande mest på "Low edges" och "Late night final". De är så ledsna och fina. Den här är iofs från "Coles corner".

Fryser ihjäl, det är så kallt

Alltså ÅTTA MINUS i morse! Dör. Och detta är bara början. varför, VARFÖR, började jag använda min vinterjacka för en månad sen? Den inlullade mej i en falsk trygghet. Kyla schmyla. Nu känns den som en glesstickad sommarkofta. Som en vinterjacka av himla chiffong.

Plus glömde min underbara superlånga gosiga halsduk i nån taxi i lördags. Måste köpa ny. Ögonaböj. Den var från Indiska, grå. Rekommenderas.

The Doors

Måndag: krönikeskriv. Jag har nån tanke om dörrar. Både fysiska och metaforiska. Och om "Sliding doors", och en dörr vars nyckel jag ibland får låna för att kunna låsa när jag går. Och om hur mamma och jag alltid pussades i ytterdörren och jag tror vi sa "älskar dej", när slutade vi med det? Sedan dess har det aldrig yttrats igen. Och alla dörrar/vägar man väljer som lett fram till just i dag. Gud, ni hör ju. Kan bli hur som helst detta.

Apropå "guuuud". I helgen, Hanna ba: Gud vad VITT det är mamma. Det var frost på alla löven. "Gud vad...". Hon suger åt sej som en svamp. Måste tänka på mitt språk around her. Dagen innan sa hon "vad jävla ljust!" när hon fick solen i ögonen. Det kan bara komma från mej. Kalle svär inte, jag gör det hela tiden. Faaaaan.

Helgen vecka 45

I går var jag på Jonnas födelsedagsfest. Det var kul! Hon hade öl och vin i stora isbad, skorna fick man ha på sej (de är ju halva outfiten som Jonna säger). I vanliga fall hade jag älskat detta, men jag hade mina nya Acne-pjuck och skulle spela Gubbrummet mellan ett och fem så jag och mina fötter grät lite inombords. Kunde dock inte INTE ha dem på mej. Älskar dem ju. Vid halv ett inser vi att Karolina Ramqvist aldrig druckit en Fireball, så jag och Ante hi-jackade henne ner till Gubb där hon fick testa. Succé. Och det blev faktiskt resten av kvällen också. Det var förtvivlat kul. Och jag träffade Ghazal! Nu ska man ju inte förringa nån som besitter sån smartness och coolness med att fälla kommentarer om dennas looks, men my god vilken übervacker skapelse. Ville liksom ta på hennes fejja, kolla om den var på riktigt. Avslutade med "Så länge vi har varann". Allsång.

Här är födelsedagsbarnet Jonna och min gamla På stan-chef Axel.

Här har vi en nattklubbschef och en SVT-arbetare.

En blekt blondin och en författare. Dör på Karolinas urringning. Want one.

Ramqvist och Thorén. Här kan man även notera min avsaknad av byst.

En rockstar, en Berghain och en Chandra.

Ante introducerar drycken Fireball till Karolina.

Margret och Ghazal. *tar på bilden*

En Djungeltrumman-person som avtaggade på Fejjan så jag säger inte vem. PS. Han heter Kristofer Åkesson.

Tom Pyl, Jonna Bergh. Fint.

En hithora och en rockstjärneperson.

Hej då Gubbi för den här gången, det var kul!