Kollar på den här filmen om och om igen. Inte sett den sedan jag gjorde den. Det känns lite konstigt att se. En blandad känsla. Både varm och kallduschig på samma gång.
lördag 20 november 2010
Hold my hand, rest assured, I won't fail you, calm your heart, I am here, I'm right behind you
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
16 kommentarer:
Jag tittade på den ganska nyligen (den fanns nog med under dina youtube-länkar här på bloggen). Grinade jättemycket fast jag inte känner dig.
Fint men också sorgligt. Allt förändras.
Så gullig och vilka blåa ögon tjejen har är det efter dig? Så kul när man känner igen alla dragen i ansiktet, att hon är sig så lik, kan bara tänka mig hur det är när du tänker på hennes personlighet och karaktär.
Vad är det för låt?
timo räisänen - fear no darkness promised child.
åh vad fin hon är! och så lik sig nu från hon var så liten och pluttig :)
börjar gråta. vilken jävla fin film. du är så himla fin, popmorsan. jag är tjugoett år, har ej barn, men gillar verkligen din blogg. du är så äkta och så fin och verkar vara en soft mamma. lite som jag vill bli när jag skaffar en unge.
Ni är en fin familj, även isär finns ni ihop. <3
Tårar, så fint!Kul att hon är sig så lik!/K
herregud vad fint, vilken charmig och älskad unge!
Åh jag började också gråta
Är det inte lite underligt hur du inte kan känna mer inför hela Kalle-situationen? Jag gråter liksom till denna film fastän jag inte ens känner er. Jag tycker den känns grymt sorglig, fast fin också såklart. Bitterljuv eftersmak.
jag känner. ville inte kladda i det ämnet här och nu bara. det är för kletigt smetigt jobbigt för nära inpå. även om detta är en hemskt öppen blogg är det massa skit jag utelämnar. och så får det vara.
Okej. Jag förstår.
Hiskeligt fint.
nu började jag gråta precis innan jag ska ta bussen till jobbet! oj vad hanna är sig lik, världens sötaste då som nu!
åh gd.. började gråta.
Skicka en kommentar